Ett dygn på sjukhuset och 11 kg på vågen

I fredags morse var det dags igen. Jag var på väg hem från ett nattpass på jobbet, sovande, och kände hur trött jag var och hur en smärta från det  vanliga var påväg. Jag var hemma vid tio och sedan gick jag och lade mig i sängen, efter en stund beslutade jag mig för att ta en varm dusch och då slog det till. De senaste veckorna har det runnit en del blod från rumpan, när jag har varit på toaletten, och det har gjort ont lite längre ner i buken. När jag stod i duschen kom det som djupa hugg, det blev jobbigt att andas och jag hade svårt att stå upp rakt. Jag gick ut, tog smärtisar och gick mot sängen igen. Men jag bestämde mig snabbt för att jag skulle åka in. Det stod inte rätt till och det kändes inte bra.
En fantastiskt människa kom och hämtade mig med bilen och så åkte vi in till sjukhuset. Innan vi var framme minns jag inte så mycket, smärtan gjorde så att jag tuppade av och jag har ett minnesglapp från bilresan till det att morfinet jag fick kickade igång. Då var jag i undersökningsrummet på sjukhuset. Jag fick hjälp mycket snabbt och det är jag oerhört glad över. Det tog inte alls lång tid innan jag fick smärthjälp och jag blev inskriven för observation på en gång. Underökningen var oerhört plågsam och jag minns att jag skrek och grät.

Jag försökte säga till de jag åkte till sjukhuset med att jag inte ska ta morfin, eftersom jag bara kräks av det, men sådant är så lätt att glömma i stressen, speciellt om det är första gången man upplever en situation som denna. Jag måste ta mitt ansvar att be om hjälp tidigare och vara mer tydlig med vad jag har för behov i vissa situationer. Detta är något som jag inte alls är bra på, jag har överhuvudtaget svårt att be om hjälp när det gäller frågor kring min hälsa och endometrios.

Väl på avdelningen testa de att ge mig morfin i benet istället, och då mådde jag inte lika illa som när jag får det intravenöst. Men dagen efter, i lördags, kräktes jag likväl ändå. En läkare kom in till mig en stund på morgonen och han berättade att de ville göra en koloskopi. Det är en undersökning där man för in en slang med en kamera i rumpan och undersöker hur tjocktarmen ser ut. Det finns en risk att endometrios har spridit sig till min tarm, eftersom jag blöder därifrån och eftersom ingen behandling hitintills har fungerat 100% på mig. Det känns inte så kul att behöva göra en sådan undersökning, men jag vill hellre att de tar reda på så mycket som möjligt. Är resultatet positivt kan det vara nödvändigt att göra ytterliga en operation, laparoskopi, för att försöka ta bort de härdar som finns.

Jag gick med på att remiss skickas till en sådan undersökning och sedan kom i överens om att jag kunde åka hem när jag hade piggnat till och fått i mig lunch. Jag tyckte inte längre att jag hade så ont att jag skulle behöva vara kvar på sjukhuset, så det kändes bra att åka hem. Idag har jag tagit smärtisar i två omgångar, och jag kommer att behöva det även senare ikväll.

På fredag förmiddag har jag tid med min samtalskontakt och sedan ska jag gå till vårdcentralen för att få min spruta. Sedan åker jag upp till Stockholm med min familj för att sedan åka till Madrid på lördag. Jag ska ladda medicinnecessären så att jag klarar mig hela reseveckan ut.

Igår var jag i simhallen med två goda vänner, vi badade i bubbelpoolen och bastade i ångbastun. Det stod en våg mot en vägg utanför omklädningsrummet. Jag kunde inte låta bli alltså. Så lyssna på det här! I augusti förra året vägde jag knappt 52 kg och nu väger jag 63 kg. Grymt va! Nu gäller det att äta mer nyttigt och börja röra lite på mig så att jag inte bli ohälsosam. Dels har jag börjat äta igen, jag åt knappt förut, och dels har jag inte rört på mig så mycket. Dessutom är det vanligt att gå upp i vikt av de olika medicinerna jag tar. Men jag känner mig bra i detta. Jag ser mer sund ut och det känns bättre att ser mer normalviktig ut än vad jag gjorde för ett år sedan.

Jag hoppas att ni får en fin vecka! Jag ska försöka hinna med att skriva igen innan jag åker bort en vecka. Tack till er som stöttar mig på alla sätt. Jag hade inte klarat detta lika bra utan er!

Det som var, och det som skall ske

Godmorgon friends!
Urinvägsinfektionen märker jag bara lite av nu. Värre är det med magen, har inte tömt den på flera dagar nu. Det går liksom inte. Har mina laxerande hjälpmedel hemma, är i Stockholm nu och glömde ta med dem. Jag hoppas på att det går bra ändå!

I måndags hade jag tid hos min nya samatalskontakt i Huskvarna. Det kändes jobbigt efteråt. Jag kände mig nere och orkeslös resten av dagen. På morgonen hade jag läst igenom mina journalanteckningar från sist jag låg inte. Jag hade inte insett hur dåligt jag mådde, utan att må dåligt, och såhär i efterhand är jag glad att jag blev inlagd och fick hjälp så fort. Nu väntar jag på tid för KBT, det är flera månaders kö, så under tiden ska jag ha kvar samtalskontakten och föröka gå dit minst varannan vecka. Helst varje vecka, men det beror på liter hur jag hinner med skolan och så.

I tisdags var jag på Liseberg, jag hade jätteroligt! Har ni åkt Balder? Gör det, den är helt insane!! Mina favoriter är Flumride och Lisebergsbanan. Det gick bra att åka några timmar, men sedan var jag helt slut. Det blev lite för mycket än vad jag orkade. Jag hade himla roligt, så det gör absolut ingenting. Men det vore bättre om jag hade mer ork.

I onsdags tog jag spruta, det gick bra. Sjuksköterskan gick till ett annat rum och läste instruktionerna i bipacksedeln och förberedde sig. Jag hade påpekat sist jag ringde och bokade tid att jag blir så nervös och orolig när sjuksköterskan blir stressad över att hon inte vet hur hon ska ge sprutan. Jag är glad att de tog mitt önskemål på allvar! Det bidrog till att jag inte kände mig ett dugg nervös eller orolig när det var dags. En säker och trygg sjuksköterska ger en lugn och trygg patient!

Nästa vecka ska jag ringa min läkare i Stockholm och höra hur det blir med uppehåll. Jag antar att jag måste göra en ny bentäthetsmätning snart och det innebär att jag måste hoppa över sprutan en eller två månader minst. Inget jag direkt ser fram emot... Tur är väl det att jag har en del smärtisar hemma som jag förhoppningsvis kommer att överleva på :) Igår köpte jag en ny förpackning med kalcium på hälsokosten, jag har slarvat alldeles förmycket med det.

På måndag börjar skolan igen, jag ser fram emot det faktiskt. Jag behöver fasta rutiner och den här sommaren har varit lite för osocial för min del. Så att träffa klassen och umgås en massa ska bli skojigt!

Håll tummarna för att det blir fint väder imorgon, för då kan jag åka till Skansen och klappa getterna!

Ris till vårdcentralen

Igår ringde jag min vårdcentral för att jag misstänkte att jag hade fått urinvägsinfektion. Nu för tiden räcker det med att man säger sina symptom och så skriver en läkare ut ett recept på antibiotika. Men eftersom det är tredje gången för mig bara i år så vill de att jag skulle komma in och göra en odling. Jag förklarade att jag var bortrest och att jag kände igen alla symtom, jag har ju haft det minst femtio gånger - utan att överdriva. Nej, de ville inte skriva ut något och sa att jag skulle söka vård där jag var. Jag försökte förklara igen att jag har endometrios, att jag redan har gjort en massa odlingar och varit hos urolog, och att detta är väldigt vanligt för mig. En glasklar symptom! Nej, de ville inte skriva ut något. Du får komma på måndag eller söka vård i den staden jag befinner mig i. Då var det fredag eftermiddag och jag hade ingen lust att sitta arton timmar i något väntrum.

Sedan är det ju så att urinvägsinfektion går över av sig själv, så länge man dricker mycket, kissar och härdar ut. Nu har jag tagit full dos Alvedon sedan i onsdags och det känns lite bättre. Det klart att det är skönare att ta antibiotika och bli av med det snabbare. Men jag kan vara lite tjurskallig av mig och tänkte härda ut det ändå. Om de inte förstår sig på min sjukdom eller ens kan ta sig tid att läsa igenom min journal, ja då faan får det vara! Det är sådant här jag kan bli så galen på, tack vården för er okunskap!

En tur till sjukhuset

Nu har jag äntligen sommarlov!! Idag har jag jobbat, imorgon ska jag städa här hemma, på tisdag bär det av till Stockholm och på onsdag lyfter jag för att landa på Rhodos. Ni anar inte hur jag längtar! Alla medicinerna är nerpackade i en speciell necessär, EU-kortet är framlagt och nu ska jag bara njuta och ha det bra. En vecka blir jag borta och sedan väntar jobb i sju veckor.

Den senaste veckan har jag slarvar med Venlafaxin, antidepp, vilket kan ha orsakat varför jag var tvungen att åka till sjukhuset i fredags. Jag vaknade vid nio av sus i öronen och en fruktansvärd huvudvärk, jag har aldrig upplevt en värre yrsel tidigare. Jag satte mig upp, klädde på mig och bestämde mig för att gå ut på en gång och ta frisk luft. Jag gick till fiket och köpte en kaffe att ta med, jag dricker inte ens kaffe men jag tänkte att jag kanske behövde koffein. Sedan gick jag till affären och handlade Treo. På vägen hem kände jag att jag knappt kunde gå, allting snurrade och jag ville inte ha ögonen öppna. När jag klev in genom porten blev det svart. Och nästa gång jag öppnade ögonen låg jag på golvet, jag blödde lite från pannan. Jag låste upp min dörr, lade mig i soffan på en gång och ringde till vårdcentralen. Jag pratade med en sjuksköterska och hon ringde efter en ambulans.

Efter en stund kom det in två män från räddningstjänsten i väntan på ambulanspersonal. De tog lite blodtryck och sådant. När ambulanspersonalen kom fick jag en Treo, vi pratade lite och jag låg kvar ett tag innan jag kunde resa mig upp, jag fick hjälp till toaletten. Jag var så sjuk kissnödig. Jag hade inte kissat sedan någon gång på natten. De fyllde två skålar med mat till Cristoffer och fyllde nytt vatten. Det kändes skitjobbigt att lämna honom, för jag visste inte när jag skulle komma tillbaka. Han hade blivit lite uppkäftig när räddningspersonalen kom, fräst åt dem och grejer. Sedan blev han lite blyg och gömde sig under soffan och tillslut var han som vanligt, skuttade omkring och lekte. Han följde med mig in på toaletten när jag skulle kissa. Han följer efter överallt den lilla grisen.

I ambulansen fick jag en nål i armen och en spypåse. Aldrig i hela mitt liv har jag haft sådan huvudvärk och sådan yrsel. Det var fruktansvärt! Väl framme på sjukhuset, vid tvåtiden, tog det inte lång tid innan två personal hade dragit av mig på överkroppen och kopplat upp en massa elektroder. Jag fick Primperan (mot illamående) intravenöst och Alvedon i droppet. En läkare kom och lös mig i ögonen, kollade alla reflexer, kände lite här och där och bad mig göra olika saker med armarna och benen. Läkaren skickade en akutremiss till magnetröntgen av mitt huvud, hjärnan. Det tog ca 1 timme innan jag blev ditrullad. Under tiden låg jag och blev tilltittad då och då och skulle göra lite olika saker. Vid fem kom röntgensvaren, de såg bra ut, likaså alla blodprov. Läkaren bedömde att jag förmodligen hade ett dubbelsidigt migränanfall. Jag fick med mig Alvedon och Primperan på recept, som suppositorier. En snäll vän körde hem mig, fixade lite lunch och stannade en liten stund. Jag somnade bra sedan på kvällen.

Igår när jag vaknade var allt tillbaka. Jag mådde pissdåligt, kräktes och trodde jag skulle svimma hela tiden. Jag kollade upp vad som kan hända i kroppen om man missar Venlafaxin, och efter att ha läst om saken närmare misstänker jag att min kropp reagerade så starkt för att jag hade missat fyra tabletter. Så jag tog min dagstablett och bestämde att jag måste vara nogranare med den. När man slutar med Venlafaxin tvärt har man en utgångsperiod, mellan 1 vecka upp till 2 månader. Och alla symptom stämde in. Men jag ringde till sjukvårdsupplysningen och de trodde inte att det kunde vara det, men jag tror det. Jag ringde till och med vårdcentralen först men blev kopplad till larmcentralen som fick förklara till mig att det var lördag och att min läkare inte var anträffbar. Haha!!

Jag mådde piss, gick och lade mig i sängen, vaknade fyra timmar senare utan huvudvärk, utan yrsel och pigg som som liten solros! Just precis nu har jag lite ont i huvudet, men mer som spänningshuvudvärk. Och det beror säkert på regn- och åskvädret som råder här.

I alla fall, på måndag ska jag ändå ringa och prata med min läkare. Jag vill inte ta Venlafaxin längre, jag har huvudvärk hela tiden och dessutom hade jag ingen aning att det skulle vara så svårt att sluta med den!

Stora stygga vargen på promenad!

Cristoffer säger hej!

Han har missat lite vilken toalett som är hans.

Endometrios på TV4

Ni tittade väl på Nyhetsmorgon idag? Om inte, klicka på länken nedan och dela den gärna i ditt nätverk :)

TV4 Nyhetsmorgon 20 maj

Hur mår min kropp efter Enanton?

Okej. Nu när jag har uppehåll med sprutorna, sista togs tog jag den 10 januari, så har det hänt lite grejer med kroppen. Först och främst är den konstanta smärtan tillbaka. Ni vet ibland när man har fått en finne i näsan, eller en blåsa i munnen? Ungefär så irriterande är det, det finns där men du kan liksom inte komma åt det. Det hugger till med jämna mellanrum och det börjar bli jobbit att sitta upp rakt för länge. Jag känner mig lite tröttare än innan, man blir trött av att ha ont. Samtidigt har äntligen min sömn förbättras. Det var ett tag sedan jag var vaken en hel natt nu, så skönt! Jag har inga värmesvallningar längre och svettas mindre. Och så har mina boobies gått tillbaka till så som de var innan :) Med Enanton försvann de ju!

I veckan hoppas jag att de ringen från sjukhuset i Stockholm så att jag vet om jag ska börja med sprutan igen. Fast jag vet inte hur jag ska göra. Ta sprutorna igen och ha alla biverkningar och dessutom inte veta hur de påverkar mig i längden, eller ha uppehåll tills jag inte står ut längre?

Fem brandmän och en ambulans just for me!

Det här blir inte kort. Bäst att ni tar er lite tid! Spännande rubrik va, alla tjejers dröm. Massa brandmän ;) Maahha! Synd bara att de var gubbar.

Natten till tisdagen var jag vaken i princip hela natten. Jag hade mycket ont, mer än vanligt och visste inte riktigt hur jag skulle lösa situationen. Jag sov nämligen över på ön och färjan går inte på natten. Någon gång på morgonen, vid fem ungefär, kände jag bara att nu skiter jag i detta. Jag tror att jag blev ganska bedövad av smärtan för helt plötsligt kände jag ingenting, jag var totalt utmattad. Jag tror att jag somnade. Ett par timmar senare var det igång igen. 

Strax efter nio kom tre klasskamrater in. Då var det inte bra. Jag fick i mig två citodon. En vän ringde efter ambulans. Fan, jag kände inte för det, jag gillar inte ambulans. Den är till för livsakuta ärenden, tycker jag. Men nu i efterhand är jag glad att det blev så. Det var bara jobbigt i stunden.

Först kom det några deltidsbrandmän, jag vet inte om de var fem eller sex stycken och jag minns inte vad de gjorde. Men, det jag har fått berättat var att de var lite orutinerade. Främst hade de inte förstått läget när de blev kallade till platsen och sedan visste de inte riktigt vem som skulle göra vad. Jag låg på övervåningen och för att få ner mig använde de en sådan där hård liten bräda. Den var kort, så först var mitt huvud utanför och sedan när de skulle gå ner för trappan med mig fick mina ben dingla ner, från knäna. Lite knäppt. Sedan in i räddningsbilen och så åkte vi ner till hamnen. I alla fall, de verkade inte alls ha så stor koll på rutiner och vård. Jag tror att de tig blodtryck och sådant men jag vet inte hur det gick. Jag tror att jag sprattlade ganska mycket. Jag har i alla fall världens blåmärke vid sidan av höger knä.

När vi åkte av båten väntade en ambulans i hamnen och jag blev flyttad. I ambulansen satte de en nål i vänster hand och sedan fick jag 5mg morfin. En stund senare fick jag 5mg till. Jag hade så jävla ont, obeskrivligt. En vän satt med där fram i ambulansen, det kändes skönt att veta. Det är läskigt att ha ont.

Väl framme på Ryhov, strax före elva, minns jag inte så mycket faktiskt. Jag vet att jag låg i ett rum och att läkaren försökte undersöka mig. Det gick inte alls bra, det gjorde för ont och min urinblåsa var så full. Så jag blev tömd med en kateter och sedan försökte hon undersöka mig igen. Det var ett helvete, det gick inte så bra. Shit vad med kiss det kom när jag blev tömd, det tog aldrig slut! Det var säkert 700-800 ml i påsen när jag var klar. Sedan sprang läkaren iväg på förlossning. Och jag blev kvar i undersökningsrummet en lång stund innan jag fick komma till ett annat väntrum.

Sedan känns det som om jag låg i ett rum i en hel vecka, i alla fall några timmar, utan smärtstillande till en början och sedan var det personer som gick ut och in i rummet och prasslade med grejer. Jag behövde smärtstillande och tryckte på knappen. Där satt vi, min vän och jag. Och jag trodde mon kropp skulle gå av mitt itu. Det hände ingenting och sedan tog det kanske 35 minuter innan jag fick en morfinspruta. Jag tror att jag hade lite panik. Då hade det gått några timmar sedan jag fick smärtstillande. Tillslut tröttnade jag på att vänta på att bli flyttad till avdelningen så jag gick ut i korridoren. Barnmorska som tog emot mig hade ju typ glömt mig "Juste, hon ville komma till sitt rum" eller nått sådant sa hon till en annan personal. Sen fick jag åka upp till rummet.

Jag låg på rummet och mådde ganska illa. Det var varmt och inte särskilt lyhört från korridoren. Efter en stund kom mamma och pappa. Jag åt en bit av en kokt potatis, fick lite saft och coca cola av personalen men jag kräktes bara. Jag sov dåligt den natten, hade ont och mådde illa. Fick 10mg morfin i omgångar. Ibland två Alvedon och två oxyNorm. Även intravenöst mot illamåendet, Primperan tror jag.

Onsdagen fortsatte med fruktansvärd migrän, massa kräk och illamående. Precis när jag hade vaknat tog de tempen på mig, i rumpan!! Ingen feber som tur var. Läkaren, som försvann dagen innan vid tolv hade inte tid att undersöka mig under onsdagen. Hon kom aldrig. Pappa var här under dagen och på eftermiddagen kom två vänner på besök. Gud vad jag kräktes igår, hela tiden kändes det som. Blä. Under dagen blev jag tömd med katetern igen, jag kunde inte kissa.

Igår kväll fick jag i alla fall i mig en pannkaka till middag. Sedan blev jag flyttad till ett annat, singelrum. Det jag låg i först var ett tvåbäddsrum. Jag tog en varm dusch och fick en ren rock. Innan jag somnade fick jag en kopp buljong och så ett knäckebröd som jag doppade. Jag har sovit hyfsat bra hela natten, vaknat två, tre gånger bara. Imorse, vid fyra, gick jag upp och kissade alldeles själv. Wihii! Det tog låååång tid och i början bara droppade det, men sedan kom det en liten stråle. Det sved lite, men jag kände mig jätteduktig.

Jag vaknade vid åtta och då fick jag en macka och en kopp te som gick ner fint. Efter det blev jag undersökt av läkaren. Fy, det gjorde lite ont. Läkaren ska jämföra ultraljudsbilderna med undersökningen jag gjorde när jag var här i december. När jag kom tillbaka till sängen hade jag jätteont igen. Fick Alvedon och oxyNorm. Ska försöka vila nu. Så vi hörs mer senare friends. So long!

Väntar på mailsvar

Idag har jag ont och när jag kom hem från skolan vilade jag lite. Nu är jag jättelös i magen och det gör ont. Jag ska ta smärtstillande snart och lägga mig tidigt.

Jag väntar fortfarande på svar från Filippa Reinfelds medarbetare och svar från en hemsida som har register över diagnoser, men inte endometrios. Primärvården använder sig av den så därför vore det värdefullt om endometrios fick vara med. Det är ju en vanligare diagnos är cancer och diabetes, globalt sett. Så fort jag får svar så delar jag med mig av dem med er.

Jag blir smått galen

Knappt en månad efter att jag hade urinvägsinfektion sist är det nu dags igen. Jag har pressat fram enstaka droppar en gång i kvarten nu sedan i morse, jag försöker hålla mig men det är omöjligt. Så jag ringde vårdcentralen och runt 17 är mitt recept färdigt att hämtas på Apoteket. Någon annan ska ta min leg och hämta ut det åt mig, jag springer bara på toan hela tiden. Det bränns som in i helvete och jag stör mig son fan. Alltid något. Alltid.

En busig tarm och ingen aptit

Baah, jag skrev precis ett långt inlägg och så råkade jag radera det... Jag har varit för utmattad för att orka skriva till er. Jag är helt trött. Ursäkta om jag har en massa stavfel och konstiga ord, men jag ser suddigt och lite dubbelt. Enjoy!

Igår fick jag besök av två specialister, en allergiläkare och en smärtläkare. Allergiläkaren var en skön, tanig gammal man med vit, kort skäggväxt. Han gjorde peacetecknet och sa "chao" när han gick haha! 

Allergiläkaren menade att morfinet hade getts för snabbt för dosens storlek och att jag hade fått en stressreaktion. När de sedan injekterade adrenalin blev effekten totalt absolut. Mitt hjärta pumpade och slog som fan och pulsen var skyhög. Så jag fick egentligen en smärre stresschock. 

Smärtläkaren har ordinerat Spasmofen (smärtstillande) 3xdag plus morfin/citodon och Ibrufen där emellan. Jag får Spasmofen som stolpiller för att effekten ska sitta i längre. Efter ca 30-40 minuter börjar den att verka och sedan däckar jag och sover som en stock i över en timme. Inom ett par dagar ska Spasmofen utvärderas för att se om det är ett bra alternativ för mig.

För en liten stund sedan smuttade jag på en asäcklig vätska som ska smörja tarmen. Det är någon slags olja som även finns i stearin, sa barnmorskan i alla fall. Hon är snäll. Sedan ska jag få Klix, eller vad det hette. Modernt lavemang, som mamma sa! 

Det är såhär, att precis där jag har mitt största problem, nedre buken till vänster, där har jag min sammanväxtning- och precis där böjer sig tarmen. Så när jag har rörelse och aktivitet i tarmen, eller förstoppning så sätter det igång smärtor. Och eftersom morfin är förstoppade och jag har tagit det några dagar nu så blir det en ond cirkel. Å andra sidan vet jag inte om jag har så mycket i tarmen eftersom jag var på toa sist i tors/fre, minns inte exakt. Jag åt lunch i fredags och sedan dess har jag inte fått i mig något, förutom en köttbulle igår och några skedar soppa i förrgår. Dessutom har jag ju kräkts en hel del. Även fas jag har fått olika laxermedel flera gånger om dagen i två dagar har inget hänt. Kanske den här gången. Det är ju värt ett försök om det kan få mig att må bättre! :)

De är så noggranna här på Ryhov. Chefsläkaren på avdelningen här ska ringa till min läkare i Stockholm idag och stämma av och se hur de kan göra för att jag ska få den vård jag behöver. Det är bra att de gör så tycker jag!

Jag blir väl omhändertagen här. Två-fyra gånger och dagen har jag besök av en kamrat, vän eller bekant. Det känns bra och det värmer. Jag är tacksam att jag har er och att ni tar er tid och väljer att sitta vid min sida en liten stund ❤❤❤ Jag vet ju att det är pisstråkigt här! 

Kram till er ❤ Jag skriver snart igen

Apropå smärtan i mitt vänstra ben...

Helt plötsligt när jag satt och åt av min laxbit och tog en sked soppa så plingade en klocka i huvudet på mig. Någonstans har jag ett minne av att endometrios kan påverka ischiasnerven. Jag har mer än ofta en smärta i korsryggen som kryper ner i mitt vänstra ben. Är det någon som vet vad man gör åt ischiassmärtor?

Titta här, ur "Living Well with Endometriosis":

Sciatic Area 
Sciatic endometriosis is another uncommon form of the disease. This involves the sciatic nerve, a major nerve of the leg that runs down behind the thigh from the lower end of the spine. 
Symptoms include: 

• Cramping in the left leg when walking for long distances 
• Left foot drop and weakness 
• Lower back discomfort that radiates to the left leg 
• Difficulty walking 
• Pain in the hip that radiates down the leg 
• Pain that begins just before menstruation and lasts several days. alter menses 
• Tenderness of the sciatic notch 

Chronic pelvic pain can also be caused by other conditions, as discussed in chapter 2. Dr. David Redwine suggests, however, that gynecologists should have endometriosis at the top of their lists because the condition is very common. 

Pain caused by endometriosis will also manifest itself according to the location of implants. For instance, endometriotic implants located in the reproductive organs are associated with chronic to intermittent pelvic pain and dysmenorrhea (painful menstruation). Pain symptoms associated with endometriosis in the GI tract include rectal pain, tailbone pain, sharp gas pains, painful bowel movements, and pain when passing gas. Endometriosis involving the urinary tract results in painful or burning urination and pain that radiates toward the groin. Pain in the leg and/or hip that radiates down the leg is a symptom of sciatic endometriosis involving the sciatic nerve.

Från spray till spruta. Tusen tankar och blandade känslor på en buss till Gränna

Blandade känslor efter idag. Är på väg hem till Gränna nu, bussen åkte från Stockholm vid halv två. Jag fick träffa en läkare jag vet är kunnig. Hon arbetar i Endometriosteamet och är aktiv i media och forskning. 

I veckan slutar jag med Synarela och Estradot. Jag har precis ring Apoteket i Gränna och beställt Enanton. FASS beskriver Enanton såhär: "Enanton Depot Dual är ett läkemedelspreparat som ges som en injektion under huden. Läkemedlet innehåller leuprorelinacetat, som är ett syntetiskt hormon som minskar testosteron- och östrogenhalterna i kroppen. Läkemedlet används för att behandla avancerad prostatacancer." Alltså för prostatacanser. Kul medicin. Var fjärde vecka ska jag gå till distriktssköterskan på vårdcentralen och få en spruta. Likt Synarela, är även det en medicin som sätter mig i klimakterie. Eftersom jag redan är i det så blir det ingen jobbig övergångsperiod. Det är ju positivt. Istället för två Estradotplåster i veckan ska jag ta en tablett om dagen. Uppföljning med provtagning och mätning av skelettet blir i januari.

Jag ska läsa mer om medicinerna och skriver mer om det sen. Men jag har blandade känslor just nu. Jag vill bara ha en medicin som funkar. Inte hålla på att byta var tredje månad för att ingen är tillräcklig. Nu ska jag få en spruta och tablett varje dag. Plus de två andra jag redan tar på morgonen, Prilect och kalcium. Dessutom skrev hon ut en medicin för torra slemhinnor och så ska jag köpa en annan medicin för migrän. 

Varför, verkligen VARFÖR, kan inte staten bara finansiera en forskning på kvinnosjukdomar och förhoppningsvis komma fram till en vettig behandling? Det skulle bli bättre ekonomiskt och tidsmässigt för alla inblandade. Känner mig som en provkanin som utsätts för en massa kemiska experiment. Hur mår min kropp och mina organ nu egentligen? V a r f ö r ?

Extrajobb och en massa, massa information

Jaha då har jag kommit hem igen då. Genomblöt eftersom molnen bestämde sig för att släppa loss just när jag skulle cykla hem. Men det gör inget, det var faktiskt lite härligt. Och dessutom när jag var på väg hem, det hade ju vart värre om jag kom dyngsur till skolan eller jobbet. Jag blev visad runt i butiken och runt allt krimskrams och alla kläder. Jag är lite småkär i en helt nyinkommen höstkollektion från Creme. I like! Vi pratade lite tider och lön. Jag är nöjd, jag fick sätta en summa som jag även motiverade bra tycker jag. Med tanke på min långa erfarenhet inom service. Tidigare skrev jag ju att jag skulle börja på lördag, men det blir nog tidigare. Några timmar på eftermiddagen, kvällen denna vecka för att komma in i det. Hon som äger butiken har ju jobbar varje dag i två månader, så hon är ju ganska trött kan man säga...

Men nog om det. Nu ska vi prata skola! Natten till idag var hittills den bästa, jag sov helt okej och vaknade bara ett par enstaka gånger. När väckarklockan ringde var jag så trött! Jag tror jag håller på att få en förkylning. Näsan rinner och jag känner mig slut i kroppen. Nyser mycket också. I och för sig så har jag ju en kronisk inflammation i och med sjukdomen, men nu tror jag att det är förkylning på gång. Hope not! Jag låg kvar en stund i sängen och sedan gick jag upp och satte på kaffe, tvättade mig, åt frukost, klädde på mig och hoppade på cykeln till hamnen. Båten skulle gå 9:30 och jag var där i god tid. Jag tror det tog ungefär tio minuter dit, helt perfekt ju! Väl på båten satte jag mig vid tre tjejer som jag kände igen från antagningsdagen. Vi småpratade lite och när vi var framme åkte jag med en av dem till skolan. Jag låste fast cykeln i hamnen. Det är lite mer än 3 km till skolan, så det kommer vara skönt att man kan åka med i bilen med någon då och då. Som idag, när det mest har regnat.

Vi fick frukost och sedan hade vi första informationspasset. Sedan lunch och sedan mer information. Det är bra upplägg, tydliga kursbeskrivningar, ett bra schema och trevliga lärare. En eftermiddag i veckan har vi fys och då och då en aktivitetsdag. Det finns ett gym för 100:-/termin (JA!) och en träningsanläggning som är kostnadsfri för elever på skola. Så, ja helt underbart ju! Jag har läst på deras hemsida att det finns yoga- och pilatespass. Det är ju precis det jag hade tänkt att jag ska testa på nu i kombination med att jag lägger om kosten! Herregud, allt bara flyter på helt plötsligt. Det känns så knäppt efter alla motgångar. Plötsligt ploppar det upp saker som är till min fördel. Det är svårt att sluta le!

När vi var klara på skolan åkte vi till hamnen och sedan cyklade jag hem. Jag ringde butiken, åt lite pastarester från igår då hjärtat var här hela dagen och cyklade iväg. Först bytte jag om och bytte tröja, till något lite mer piffigt. Tänkte att jag skulle passa med inredningen i butiken haha :) Jag plattade även håret och fixade det lite. Jag gjorde det ingår också, men eftersom det har regnat och är så fuktigt i luften stod det åt alla håll som en lejonman. Fluff fluff!

Imorgon blir det ingen cykeltur på ön, utan vi ska åka remmalagen (häst och vagn). Kul! Matsäck och regnkläder med. På onsdag är det läger med övernattning till torsdag och sedan fri dag på fredag. Jag tror att jag ska göra tonfisksallad med bönor att ha med imorgon. Jag ska försöka ta lite mer bilder imorgon så jag kan visa er en massa fint!

Sjukhusskolk och massage

Sitter på tunnelbanan och lyssnar på Lalehs tolkning av "Ängeln i rummet" på repeat. Somnade skaplig tid igår, innan ett i alla fall. Idag har jag skolkat från mitt återbesök på psykkliniken på KS Huddinge, där jag var inlagd. Skulle vart där elva. Jag har ingen lust att gå tillbaka till det hemska stället. Men jag vet att jag måste... Fick en ny tid torsdag nästa vecka. Så idag gick jag upp vid halv tolv. Det är verkligen varannan dag-energi. Igår var jag piggare och var i stan, kom hem vid åtta på kvällen. Och idag är jag helt slut. Ni vet känslan när man börjar bli sjuk och varenda muskel i armar och ben fortfarande sover när du vaknar på morgonen? Man upptäcker att man har muskler i ögonlocken, för de har slutat fungera helt plötsligt. Du vet att du borde gå upp men du vill inte. Kroppen vägrar. Så känns det. Förutom att den där influensan eller förkylningen aldrig bryter ut hos mig. Det är oerhört irriterande och tråkigt att vara så trött alldeles för ofta. Flera gånger i veckan.

Snart är jag framme vid min destination. När jag fyllde år fick jag en timmes ayurvediskt massage i present av mina syskon. Presentkortet går ut i oktober och jag flyttar nästa vecka så det blev idag. Det ska bli himla skönt! Avslappnande. En heeeeeel timme :) Och jag har mina nya fina, finaste skor på mig! 

Dags att ta tag i en del saker!

Så igår var jag alltså hemma hela dagen. Jag bytte aldrig om, jag sköljde inte ens av ansiktet på morgonen och kvällen. Mycket olikt mig. Jag kände mig helt slut på energi. Till lunch åt jag svamplasagne som min syster hade varit och lämnat åt mig. Det var jättegott! Däremot gjorde jag köttfärssås med spagetti till middag. Alldeles själv :) Mest får att en vän skulle komma och lämna ett skåp på kvällen som jag har fått ha i deras förråd i flera år och nu ska de flytta. Väldigt snällt av dem! Nu ska skåpet till hjärtat, när han har tid och bil att hämta det dvs. Men snart! Skåpet är så fint, jag fick tårar i ögonen när jag såg det. Gammalt, mörkt trä, små egna detaljer och i bra skick.

Spenat, färsk rosmarin, cayenne, vitlök och lök. Mums!

Jag börjar att bli lite less på min trötthet. Dessutom har jag lust att gå och kolla upp foten igen. Nu är knölen lite lila. Jag tror att det är någon slags broskbildning, ingen inflammation som vårdcentralen sa. Foten är ju inte ens svullen!

Igår ringde jag till vårdcentralen i Gränna, jag fick en tid hos en länsläkare, som dessutom är gynekolog, senare i augusti. Sen kom jag på att jag skulle ha väntat tills KS Huddinge har skickat dit alla remisser och intyg, men det hade jag glömt. Men men. I morgon ska även en barnmorska från endometriosteamet höra av sig, jag har en del funderingar angående biverkningar och annat. Till exempel
- Jag har ofta blåsor i munnen när jag vaknar, varför?
- Har knölen på foten något med medicinerna att göra? Broskbildning, nerv, led?
- Jag har hört att Citdodon har en negativ inverkan på fertiliteten -stämmer det?
- Jag vill veta varför jag ska ta Tryptizol som är en stark medicin och stänger av en del system i hjärnan. Det är en sista hands medicin när inget annat funkar. Hello!
- När ska jag få träffa en sjukgymnast egentligen, jag har nervsmärtor i benet så ofta. Kan man träna det bättre?
- Vad kan man göra åt migränattackerna jag får? Är det en biverkning av Syanrela?
- Jag är allmänt vimsig och glömmer saker. Är det en biverkning av Synarela?
- När ska jag få träffa en smärtläkare? Varför har inget pratat om abstinens med mig?,
- Varför får jag flytningar då och då - är inte mina kvinnorgan "avstängda"? Hur kan de producera något?
- Vad är det med tröttheten liksom? När går det över?

Jag ringde även runt till en en potentiella praktikplatser. Men det gick inte så bra, de flesta ställen var fulla, eller så tog de bara emot för max två veckor, eller tog endast emot socionomstudenter. Men ett ställe skulle ringa igen nästa vecka och ett annat ställe skulle jag höra av mig till igen nästa vecka. Jag har några kvar på min lista att ringa. Ska göra det idag. Tänk om jag inte hinner fixa en plats och intervju innan jag flyttar? Nu är det verkligen nedräkning! Nästa vecka packar jag ner de kläder och skor jag ska ha med mig och sedan Hejdå!

Om ett par timmar ska jag ta mig mot stan för en träff. Jag är trött, har ont i huvudet och är inte ett dugg pigg. Men å andra sidan kanske det är frisk luft och sällskap som jag behöver? Jag tror det :) Och ikväll går "Stolthet och fördom" på SVT2. Jag gillar inte dramafilmer. Men den här, åååh. Jag har sett den gamla serien så många gånger och jag tycker den är så himla rolig med alla intriger och artigheter. Mr Darcy haha!

Sedan har jag kommit fram till en sak, viktigt. Vänner som säger "Jag finns här, hör av dig om det är nått." är SKIT! Hur tänker ni egentligen? Vadå finns där? Det är ju det ni INTE gör. Fan vad jag är trött på den frasen av vissa! Man hörs mer sällan och ännu mer sällan och det avslutas alltid med det. Varför är ni så rädda för att fortsätta vara som vanligt? Har jag blivit någon jäkla ömtålig porslinsfigur som ni bara tar fram då och då för att damma av? Tror ni att man hör av sig när man mår dåligt? Hello! Det är ju då en sann vänskap visar sig. Vänner som hör av sig och påminner en om att man inte är bortglömd. Vänner som ringer och berättar saker eller frågar hur det går. Vänner som inte förändras, vänner som ärligt bryr sig om någon de tycker om. Vänner som inte vågar vara vänner när en vän behöver stöd och medmänsklighet som mest är inte vänner. Vissa perioder i livet kommer det att finnas någon i er omgivning som har det tufft. Så är det bara. Någon gång kanske det är du själv, men ibland är det någon annan som behöver stöd i en viss period. Det handlar om att för en kortare tid, sett på livstiden, visa att man faktiskt tänker på någon annan och är intresserad av någon annans liv. Nästa gång är det du själv som har det tufft. Så förbruka inte ditt förtroende, för när du själv behöver omsorg kommer det inte finnas där. Vad är det som är så läskigt? Kan någon förklara! Jag vill verkligen förstå. Det är dags för mig att rensa i min vänlista!

Citodonabstinens + Gränna tur och retur

Well hello! Mysteriet med rastlöshet, oro, krypningar i benen och värk i princip överallt är löst! Det var kära kusinen som kom på det. Abstinens! Min kropp är fysiskt beroende av Citodon! Psykiskt har jag inget sug, aldrig. Men fysiskt alltså, my God! Det är som att känna sig jättesjuk i influensa men inte ha feber. Bara ont överallt, utmattad och rastlös. Skönt ändå, jag trodde ju att det hela var någon biverkning av Synarela. Icke. Det är väl bara att stå ut. Jag är ju ändå van med smärta vi det här laget.

Turen till Gränna gick bra och jag hade jättekul! En lång men mycket trevlig dag. Jag har skrattat jättemycket! Tack ❤

Jag hämtade min kusin strax före åtta och sedan rullade vi iväg. Hon körde hela vägen dit och tillbaka. Bravo! Innan jag åkte hemifrån imorse för art hämta upp henne, vi bor jättenära, så satt jag ett par minuter i bilen och fattade inte varför det inte hände nått. Hallå?, tänkte jag! Sedan upptäckte jag att jag hade satt mig på passagerarsidan där fram HAHA Inte så konstigt att bilen inte åkte iväg av sig själv. Det var ju ingen som körde. Haha!! Snacka om morgontrött :)

Nu ska jag tvätta mig och hoppa i sängen. Tjingeling!

Fel håll

Jag har legat i min säng hela dagen. Jag har gått upp tre gånger och kissat. Ätit en smörgås som jag fick på sängen med ett glas mjölk och en nektarin. Min behandling är för svag och min endo för aggressiv. När jag gick upp första gången i morse rann det blod ner för mitt lår. Den här behandlingen funkar inte. Jag ska inte blöda. Jag ska inte ha ont. Jag vill inte ha ont längre.
Just nu känner jag inte så mycket eftersom smärtisarna har börjat verka. Ska ta mig ner till nedervåningen där min bror precis har lagat laxwallenbergare med potatismos och ärtor. Jag älskar ärtor :)

Paniken

Jag avskyr paniken som uppstår varje gång jag inser att jag måste gå på toaletten. Kallsvettig kämpar jag med att tänka på något fint och lugnt. Med djupa andetag koncentrerar jag blicken på en fläck i kakelplattan, snett ner till vänster. Smärtan i hela nedre buken skär som knivar och jag känner hur pannan hettar till. Jag vill kräkas. Alltid rinner det en liten stråle blod. Blod på pappret. En liten bekräftelse på att smärtan är befogad. Har jag en kniv där inne på riktigt? Men tarmen måste tömmas. Så är det bara. Och så kommer det förmodligen alltid att vara.

Ett barndomsminne från när min bror var ett litet barn och skulle göra samma sak dyker nästan alltid upp. Mamma fick sitta med honom, hålla honom i handen, prata lugnande till honom. Hade jag varit fem år hade jag också ropat på mamma. Men jag är tjugofem.

Fokusrapport om Endometrios från 2007

Jag rekommenderar alla som känner mig att läsa och beställa denna. "Glöm" den på olika ställen. Upp till 9 exemplar kan man beställa gratis. Maila eller ring, uppgifter och hela rapporten finns på länken här nedan.

Jag tror väldigt få förstår hur jävligt det kan vara. Mitt humör är oftast glatt och positivt, jag ser framåt och har en stark vilja. Bakom detta finns mycket av den smärta, fysiska och psykiska, och oron som beskrivs i rapporten. Det är inget man visar, det är inget man vill prata om, det är ingen man vill belasta anhöriga, vänner och bekanta med. Läs detta. Det skulle underlätta mig och andra kvinnor enormt, som anhörig, vän, bekant och patient, om Du i min omgivning gjorde det. Skriv ut en och sitt och läs den med någon annan eller själv.

Fokusrapport

Broschyr - Vad är endometrios?

När jag var inlagd i veckan tog jag en liten broschyr om endometrios från mottagningen på KS i Huddinge, innan jag blev transporterad till KS i Solna. Broschyren är framtagen av läkemedelsföretaget Orion Pharma AB och skriven av Agneta Bergqvist som är docent och verksam vid Danderyds sjukhus. Bergqvist har behandlat endometriospatienter sedan 70-tlet och forskar på sjukdomen.
Hela broschyren finns på Orion Pharmas hemsida - klicka på länken här för att komma dit Vad är endometrios?

Såhär förklarar det vad endometrios är:
"Vid en normal menstruationsblödning följer avstötta celler från livmoderslemhinnan (endometriet) med blodet ut från livmodern, framför allt ned genom slidan, men lite rinner även ut genom äggledarna till bäckenhålan. Normalt förstörs cellerna från endometriet av de vita blodkropparna (makrofagerna) som finns i bäckenhålan, beredda att städa bort celler som hamnat fel, precis som de normalt undanröjer t.ex. ett blåmärke.

Hos vissa kvinnor klarar inte de vita blodkropparna av att städa rent, trots att de blir hyperaktiva, utan endometriecellerna fastnar på olika vävnader och organ i bäckenområdet där de kan växa fast. De hyperaktiva makrofagerna utsöndrar en rad olika inflammationssubstanser, vilket är början till en inflammation. Efter några dagar kan inflammationen avta, men öarna av endometrieceller finns kvar. Det har utvecklats en endometrios."

 "Kroppen försöker så småningom oskadliggöra dessa celler på annat sätt genom att kapsla in dem i ärrvävnad, men inflammationen fortsätter – det blir en kronisk inflammation. Oftast har man både kronisk inflammation och återkommande akut inflammation samtidigt vid endometrios."

Endometrios - en kronisk sjukdom

"Endometrios är en kronisk sjukdom, men det betyder inte att man alltid är sjuk. En del kvinnor märker över huvud taget inte av sin endometrios. Andra blir besvärsfria efter en behandling. Vissa kvinnor kan dock få tillbaka sina besvär efter en behandlingsperiod och då kan behandlingen behöva upprepas och ibland pågå under flera år."

Riskfaktorer för endometrios

"Om man har rikliga eller långdragna menstruationer så ökar risken för att endometrieceller ska komma ut i bäckenet och att man ska få endometrios. Det finns också en viss ärftlighet för sjukdomen. Östrogen – det kvinnliga könshormonet - kan stimulera endometrioshärdar att växa sig större."

*= Vanligaste ställen för endometrios, se markeringar i bilden nedan.

Vad ger endometrios för symptom?

"De vanligaste besvären är smärtor vid mens. Djupa smärtor vid samlag är också vanliga men kommer ofta lite senare liksom mer långdragna smärtor i underlivet. Inflammationen kan även orsaka trötthet. Kvinnor med endometrios har ofta svårare att bli gravida än friska kvinnor."

Hur upptäcks endometrios?

"Den enda möjligheten att upptäcka endometrios är att göra en s.k. titthålsoperation (laparoskopi). Ibland kan endometriosen utvecklas till en cysta på ena äggstocken eller växa djupare in under livmodern och kan då ses med ultraljud eller magnetkamera. Endometrios kan tyvärr inte upptäckas med hjälp av något blodprov."

Hur behandlas endometrios?

"Endometrios kan behandlas kirurgiskt eller med hormonmedicin. Om man vid en titthålsoperation upptäcker endometrios kan man avlägsna härdarna om de inte är alltför utbredda. Risken är dock stor att de kommer tillbaka och därför är det viktigt att efter operationen komplettera med någon form av hormonell behandling som gör att menstruationsblödningen minskar, t.ex. p-piller.

Om man trots det inte blir av med sina smärtor eller om de återkommer, ges en något starkare behandling som gör att äggstockarna vilar. Då bildas inget östrogen som kan stimulera endometriosens tillväxt och man får inte heller någon mens. Behandlingen kan innehålla gestagen (gulkroppshormon) eller en s.k. GnRH-analog, som hämmar det hormon som styr äggstockarna. Gestagen, som normalt bildas i äggstockarna under dagarna från ägglossningen och fram till mensen, kan tas som tabletter dagligen i varierande dos eller som en injektion i skinkan varannan vecka. GnRH-analogerna tas antingen som en nässpray 2–3 gånger dagligen eller som en injektion en gång i månaden. Om endometrios utvecklas till en cysta på äggstocken brukar man operera bort cystan. Kirurgisk åtgärd kan också behövas om hormonbehandlingen inte hjälper eller om man inte tål medicinen."