Regnbågen

Min regnbåge tappar sin färg. Fjärilarna blir till aska i farten och faller ner på mina fötter. Jag känner hur livet droppar i mig. Jag vet att det blöder. Vart ska du hitta ut denna omgång? 

Önskan. Att få byta det ytliga med någon som inte har någonting. Ge mig din kropp, så min regnbåge får färg igen.

”Jag vill ha mamma.” säger det lilla barnet med sömnig röst på morgonen. Och jag tänker; Mamma är inte här, duger det med mig? Min regnbåge är inte med mig nu. Mamman du vill ha har tonats ut till en grå skiss. Färgen är slut. Och fjärilarna försökte, de gav sitt liv. Tills de blev till aska. Aska som målade skissen av din mamma.

Två månader

Precis igår var det två månader kvar till beräknat förlossningsdatum för vår lilla liv. Sedan ett par veckor tillbaka mår jag illa igen. Jag kräks ibland, får i mig små portioner så det är lättare med småplock, är kass i magen igen, fått foglossning och känner mig allmänt sjuk. Endometriosen gör sig påmind ibland med att dra och värka. Hatar det. Tabletterna för illamående jag fått utskrivet hjälper föga. Och gör de det så somnar jag bara. Kul. Det är märkligt hur en graviditet kan påverka så olika i perioder. De senaste två månaderna har jag ju mått fantastiskt bra! Och så vände det helt plötsligt. Brösten läcker nu med och jag känner mig bara stor och ofin. Magen växer och växer. Lilla livet rör på sig, pysslar, bökar och har sig. Jag är helt befriad från bristningar, det känns skönt. Jag vet inte om jag hade så brytt mig så mycket av några ränder på magen, men det känns i alla fall skönt att vara utan.

Jag lever med världens bästa människa. Det går inte en dag utan att jag känner mig älskad. Tänk vilken tur jag har! Det behövs verkligen nu. Eftersom jag inte varit på jobbet de senaste två veckorna träffar jag inga människor. Alltså dagarna känns så ensamma. Det är jag och katterna hemma. Beroende på dagsform går jag en låååångsam promenad. Det känns jätteskönt att komma ut och jag önskar att jag kunde ha sällskap. Dagarna är ensamma. Våren har kommit, solen skiner och vädret är härligt. Och jag fantiserar om fika i trädgården med vänner. Vänner här, som jag aldrig träffar och de som jag kommer att lära känna i framtiden. Det känns svårt. Jag har också börjat tänka på mardrömsscenarion, typ att lilla livet inte mår bra eller drabbas av för plötslig spädbarnsdöd. Fyfan, monster i mitt huvud. De mesta tankar är fina bilder, men då och då smyger sig oron fram. Det är ju omöjligt att skydda lilla livet från allt. Men tänkt om man kunde det!

Och så kan jag ju inte låta bli att snudda vid tanken - Hur långt tid efter förlossningen kommer jag börja känna av min endometrios? När måste jag börja med skitsprutorna igen? Eller ska jag hoppas på att vara en av de lyckligt lottade som är smärtfria i flera år efter en graviditet? Så satans jävla förbaskat typiskt att tänka sådana tankar bara för att man har en kronisk sjukdom. "Tänk om..."

Jag har börjat läsa lite i en bok som heter Att föda barn utan smärta och fokuserar på olika verktyg som ska hjälpa för att undvika stress och rädsla och istället leda till trygghet och kraft. De är andning, avspänning, rösten och tankens kraft. Vi har också skrivit ut ett dokument som heter Signekursen. Den tar också upp olika verktyg. Andning och hur man kan slappna av under värkarna. Jag måste verkligen komma ihåg att behålla fokus och andning.

Lilla livets kläder är tvättade och spjälsängen är monterad. Vi bäddar den först när vi kommer hem från BB. annars blir den bara full med katthår. Vagnen står redo i förrådet. Nu vill jag att tiden ska flyga fram!

Tankar om människobarnet och det biologiska könet

Jag ville först skriva "Tankar om människobarnets könstillhörighet".  Men hur ska vi, mannen och jag, ens på förväg veta vilket kön barnet väljer att tillhöra? Varför finns denna besatthet i världen om att vara ett kön? Jag vill att mitt barn ska vara ett barn tills hen själv upptäcker att samhället dela upp oss i könsgrupper. Det kommer förmodligen ske i förskoleåldern och då är det så. Jag önskar inte att mitt barn blir kallat efter ett kön. Barnet kommer att ha ett namn, och det är ett utmärkt sätt att benämna barnet med. Inte för att det skulle vara fel på något utav könen, utan för att bilden av hur ett kön ska vara och bete sig är något jag inte vill ska indoktrineras i mitt barn från det att hen är nyfödd. Ordet flicka, pojke eller de plagg och attribut en människa har på sig utgör inte ett kön i sig. Däremot är föreställningen en annan.

Sedan några veckor tillbaka vet vi barnets biologiska kön. Vi gjorde ett aktivt val där vi ville veta det. Hade vi blivit besvikna om det var det ena eller det andra? Nej, för vi hade inte förväntningar. Att veta har inneburit för oss att vi nu pratar om barnet som en individ. Är inte det konstigt? Var barnet ingen individ innan eller? Det är konstigt när man har en fast syn på genus och så rubbas den så lätt, omedvetet till en början.

I samma stund som barnmorskan sa vårt barns kön var det något i mig som lossnade. När det gäller barnets biologiska kön och dess medföljande hormonsystem är det i princip omöjligt för mig att genetiskt föra vidare den kroniska sjukdom som plågar mig. I samma stund som barnet blev könat spred sig en varm våg av lättnad genom min kropp. Var det för att jag önskade ett kön framför det andra? Nej. Det ända jag önskade var att inte behöva leva med vetskapen om att mitt barn förmodligen skulle behöva genomlida samma smärtor som jag upplevt. Det är oerhört själviskt. Men jag vet inte vart jag hade tagit vägen den dagen jag upptäckte att mitt barn led av endometrios. Med den kunskap jag bär på skulle barnet tidigt få hjälp, samtidigt som hjälpen i dagsläget inte är en dans på rosor. Hjälpen kallas behandling efter uteslutningsmetoden, något botmedel finns ju inte.

Så till detta med barnets kläder. I samma stund som vi berättar för vänner och familj om barnets biologiska kön är det i princip oundvikligt att inte ta emot gåvor i de färger och mönster som socialt sätt könar barnet. Och det är helt OK. För det är inte kläder och motiv som i grunden könar ett barn! Ett barn har en viss storlek. Och för den storleken finns det massor med val, det är bara att välja och vraka. Problemen skapas när föräldrar väljer att neka sitt barn att bära prinsessklänning för att hen är "fel" kön. Problemen skapas när föräldrar väljer att neka sitt barn att börja träna hockey för att hen är "fel" kön. Förutsättningar och möjligheter ska vara lika!

Vi har köpt ett par större babyklädpaket som vi hittade på Blocket. Storlekar från nyfödd upp till ett halvår. Ett dunderkap med diverse plagg i alla möjliga färger och motiv. Allt från bilar, blommor, spets, djur och natur. På önskelistan för inköp har vi just nu en vit body med hängslen och fluga som motiv, en kofta och ett par bekväma byxor till det. Vi ska nämligen på bröllop i september och då vill vi vara uppklädda! Det här setet är en favorit. Jag älskar kombinationen rosa och rött. Och dessutom är det små söta hundvalpar som motiv. Cuteness overload!

Min lilla mage

Då har jag varit hos barnmorskan. Imorgon ringer jag jobbet och sjukskriver mig resten av veckan. Jag är så galet utmattad av smärta och lös mage. På måndag nästa vecka har jag läkartid hos gyn i Värnamo och förhoppningsvis hittar de något sätt att hjälpa mig med smärtan.

Eftersom jag haft det så struligt med dålig mage i tre månader nu så har jag gått ner i vikt sedan sist jag var på kontroll. Det är inte så bra, men det blir ju så när allt bara åker rakt igenom. Jag dricker mer än en kamel, så uttorkad var jag tack och lov inte. På torsdag har jag en ny tid på vårdcentralen så de kan hjälpa mig med lösa magen. Jag var där i början av månaden och tog en massa blodprov som såg bra ut allihopa, förutom lätt förhöjt värde av leukocyter (vad det nu än är?). 

Vad jag vill nu är att slippa smärtan så gott det går så jag blir lite piggare, och också få hjälp med min lösa mage. Vissa dagar går jag på toa tre gånger och andra dagar typ åtta gånger. Jag har börjat smörja in ändhålet med mandelolja för det blir så ömt. Resten får vara! Jag vet att det hör till graviditet att vara torr i näsa och ögon. Jag bryr mig inte om näsblodet och vageln. Bara jag får vara någorlunda smärtfri och kunna äta utan problem. 

En vindstilla orkan

Innan allt det som är nu.
Okej. Dagen var en torsdag, den 30 oktober. Veckan tidigare hade M sagt på skämt att jag borde ta ett gravtest. Jag hade då mått illa i ett par veckor och kände mig allmänt trött. Jag kunde inte lokalisera orsaken längre än till att jag i början av september legat inne för smärta i samband med en blödning och då upptäckt en stor och hård blodklump som föll ur mig. I flera veckor hade jag väntat på labsvar från vad det kunde vara. Läkaren pratade om maligna tumörceller och polyper. Jag visste inte vad jag skulle tro. I mitten av oktober fick jag svar att det förmodligen bara varit en polyp, den sett på ett ultraljud tidigare i somras. Den klumpen som orsakat mig smärta en hel del nätter under sommaren.

Det var inte det ända som hade stört mig. Ungefär tre veckor innan jag pissade positivt hade jag börjat störa mig på att alla mina byxor var svårare att få på mig. Jag trodde jag hade gått upp en massa i vikt. Det första som hände var tydligen att mina höfter exploderat. Jag fick knappt upp byxorna över höften och fick jag det tycket jag det var så obekvämt att röra mig. Det gjorde ont i magen och jag fick ömma höftkulor. Arg var jag. Hur fan hade jag kunnat gå upp så mycket på bara någon månad.

Jag var också ledsen över min helt plötsligt försämrade hy och hårkvalité. Finnar har jag knappt haft, fett hår var flera år sedan. Och nu var jag torr och knottrig i ansiktet. Håret blev flötigt dagen efter schampotvätt, innan tog det minst tre dagar. Det var mycket jag störde mig på som jag inte kunde lokalisera! Och hunger. Hela tiden. Men mätt på en gång.

Mitt humör har varit irriterat och jag sov väldigt mycket innan jag visste varför. På två veckor gick jag från tumörpanik till embryo. Det var bara att sluta med mina antidepressiva på en gång, tvärt och stå ut i en jobbig abstinensvecka.

Torsdag, 30/10. M åker iväg till jobbet på morgonen. Jag sätter min på toan med en pinne i handen ner i toan. Det kommer två streck. Jag är tvungen att läsa instruktionspapprena fyra gånger och jämför bilden med den stav jag höll i handen. De ser likadana ut vid positivt. Nu är jag måttligt förvirrad. Jag ringer M, som nästan precis har åkt. Han svarar och sitter just då i bilen på motorvägen. Jag frågar om det är mycket trafik, det är det. Så jag frågar om han kan koncentrera sig ordentligt. Ja, det kan han säger han. Jo, enligt gravtestet så är jag tydligen gravid. Sedan minns jag inte vad vi sa. Vi kom överens om att jag skulle ringa till gyn och att jag skulle ta ett till test nästa gång jag var pissnödig. Jag ringer min syster som inte svarar. Jag ringer igen. Jag ringer min bästa vän i Stockholm som inte heller svarar. Tillslut svarar min syster och jag berättar. Vad vi sa minns jag inte.

Vid halv tio ringer gyn upp. Det råkar vara barnmorskan som arbetade när jag låg inne sist, hon som tog emot min klump. Jag sa att jag ville bli undersökt, det var något fel och när kan jag få komma. Hon lugnade ner mig och sa att dagens tester är väldigt säkra, visade det positivt så kan jag inget annat än gratulera. Så sa hon att jag skulle ringa till kvinnokliniken där jag bor.

Gud vad jag svettades hela morgonen. Illamåendet kom som en våg. Det ända jag ville var att få frisk luft. Jag drack vatten, klädde på mig och tog en långpromenad. Hemma igen var jag inte ett dugg pissnödig, det tog flera timmar innan jag pissade igen. Andra testet visade samma sak. Jag ringde min syster igen. Och sedan min mamma, sedan min pappa och sedan min bror.

Måndagen veckan efter var jag på kk för samtal och veckan efter var jag på inskrivningssamtal.
Det som följde nu var bara svett, äckel, illamående, bakiskänsla, åksjuka och mer äckel. Jag tror inte att jag lagade mat på en månad hemma. Jag försökte peta i mig koka grönsaker. Vi sängen hade jag en burk med salta kex och digestivekex. Jobbet var en pina. Jag har ingen aning hur jag tog mig igen dem månaden på jobbet. Jag vet att jag har varit där fysiskt, men inte ett dugg närvarande. På grund av mitt mående talade jag tidigt om för min arbetsgivare hur det stod till. Jag fick en positiv reaktion och ord om att inte oroa mig över mina långa arbetspass, kortast 6 h och sedan mellan ca 18-37h. Vila när du behöver, skriv ner det du vilar och ta igen dina timmar när du orkar. Jag har aldrig tidigare känt mig så tacksam på jobbet. Nu kan jag slappna av!

I vecka 12 (11+3), den 27/11, var vi på första ultraljudet för att fastställa vecka och beräknat förlossningsdatum. Då vågade jag tro. Jag såg en liten kropp, som dessutom rörde sig. Och en hjärta som slog. Jag fick mitt livs skrattattack. Den 9/12 var vi på ultraljud igen för att mäta nacken och kolla risk för downs syndrom, det var lugnt. Men då hade den lilla kroppen hel plötsligt en synlig ryggrad. Ganska sjukt. Oj vad bulan rullade omkring! De två gladaste dagarna senaste månaden!

Bulan på min mage började synas redan i vecka 12/13. Så vecka 13 berättade jag på jobbet, då hade jag gått med pösiga tröjor i några veckor och vantrivdes i de kläderna. Nu kan jag använda tighta kläder utan att oroa mig.

Och nu då? 
Jag vet inte var jag ska börja. Det är för många känslor hela tiden samtidigt. Min kropp krånglar sig och jag är inte beredd på något av detta. Det skulle ju ta lång tid innan vi fick barn.

Sedan första början har jag varit konstant lös i magen, alltså panik. Det är jobbigt att gå hemifrån, jag får panikknip i magen och är rädd att jag inte ska kunna hålla mig. Jag vill knappt äta något om jag inte vet att det finns en toalett i närheten.

Jag har haft näsblod flera gånger i veckan och en återkommande vagel i ena ögat. Varje dag använder jag koksaltspray i näsan flera gånger och jag sköljer ögat med koksalt två gånger om dagen. Inget hjälper. Jag somnar på stående fot. Jag är så oerhört orkeslös. Det som är jobbigast är att jag borde vara gladare än vad jag är. Det är som om alla förväntar sig att man måste vara lycklig. Och jo, jag är glad. Men jag har svårt att fokusera på glädjen just nu. 

Den senaste veckan vaknar jag på natten av kramper och flera gånger under dagen får jag så sjukt ont på samma ställe. Det är det ställe jag alltid känner av vid mina endosmärtor. Där äggstocken sitter ihop med bäckenväggen och delar av urinblåsan. Jag har fått panikattack några gånger för jag är rädd hur det ska påverka mig om några månader när det är ännu trängre där inne. Tårarna rinner och jag kipar efter andan. Att vara gravid med endometrios innebär inte mer komplikationer än en vanlig gravitidet. De flesta känner inget speciellt, men en del andra har ont. Jag blir ledsen när jag tänker att jag kanske tillhör den senare varianten. Kan jag inte bara få njuta av detta, måste allt göra ont? Det är oerhört tröttsamt och jag tror inte jag hade haft lika lite energi utan smärtor. Det tar nästan all min energi.

Imorgon ska jag träffa min barnmorska och prata om allt detta, en väldigt bra och tillmötesgående bmska ska jag tillägga. Den första lediga läkartiden är den 22/12 på eftermiddagen, ända nere i Värnamo. Inte Ryhov (Jönköping) där jag är "van" att vara. Nä, för det finns faktiskt landstingsavtal som man måste ta hänsyn till, även fast vi valt att föda på Ryhov. Suck. Då ska jag ta tåg och buss till sjukhuset och alltså se till att inte skita ner mig, få näsblod eller ramla ihop i en kramp. Och sedan ska jag ta mig hem igen för att ta ett annat tåg till Skövde och fira jul, men två katter ombord. Asså, jag får fan ångest bara av att tänka på det. Och ännu mer jobbigt är det att jag känner skuld över att jag kanske egentligen inte borde låta detta ta så mycket av min tid. Jag har ju massor att vara glad över! Jag har svårt att rikta mitt fokus.

När blir det sådär mysigt alla pratar om? Mysigt och lyckligt?

Framtidsflytt

I vinter flyttar vi in i ett nybyggt parhus med stor tomt! Jag är så glad att jag kan tänka på detta, och hur jag vill inreda. Då slipper jag tänka på min kropp. Jag ser så fram emot att flytta!

Det har gått riktigt bra att jobba, schemat passar mig perfekt och jag orkar med mina pass. Det känns helt fantastiskt att kunna gå till jobbet och orka! När jag är ledig har jag massor med tid för vila, och det behöver jag... Dessutom har jag en hel del tid att springa på loppisar. Kökssoffan på bilden är en mycket gammal handgjord möbel. Den går att dra ut och sova i, som förr i tiden. Men jag tror inte att jag vågar testa! Och jag hinner tänka en massa på om jag ska börja på behandling igen eller inte, jag velar fram och tillbaka hela tiden. Det känns ändå onödigt eftersom de mediciner som finns uppenbarligen inte har fullt önskad effekt, det blir trassligt ändå. Och å andra sidan har jag mindre ont då, men förblir sömnlös. Så svårt! Vad hade du gjort?

Idag var jag på stan och köpte en häftpistol och tyg på metervara. Jag har klätt om den så att dynan har ett avtorkningsbart tyg i ljusbrunt. Tyget kommer från Åhléns och är akrylbelagt i 100% lin. Bilden visar soffan innan omklädning, tyget var så fult så vi lade på en ullfilt :) Nästa projekt blir att göra om en garderob eller vägghylla till kattlådehus. Det är kul med katt, men den där jäkla sanden alltså...

Detta är vårt nytillskott Sarah! Vi hämtade henne precis efter påsk och hon och Cristoffer trivs jättebra ihop. Hon leker för fullt och han är så öm och tvättar henne och håller om henne när de sover. Så sött!

Här har ni honom, min lille prinsessa! Visst har han växt :)

Jag är ju väldigt intresserad av inredning, det är verkligen ett av mina stora intressen. Jag har inte så många andra intressen egentligen. Vad är ett intresse? Inför flytten har jag börjat anteckna ner småidéer och detaljer jag skulle vilja ha. Med tiden kanske jag har råd med det, haha... Mycket går att fynda på loppisar och andrahandsbutiker. Det gäller att ta fantasi och tålamod, mycket går att slipa, måla om, tapetsera etc etc.

Förra veckan fyndade jag dessa burkglas, de är inte helt rundade vilket gör de bekväma att hålla i. 

Hej igen

Hej och hallå alla fantastiska läsare!

Tack för mailen och er som hör av er. Sorry för min frånvaro, jag har bara inte haft skrivlust...

Det har hänt en hel del sedan sist jag skrev. Jag har slutat med sprutan, jag har varit på gynkoll i Stockholm, KBT rullar på som vanligt, magsår har kommit och gått, jag kanske måste överväga IVF när jag vill ha barn, jag har pressat fram en ny artikel som publicerades här, jag har blivit intervjuad för Jönköpingsposten och väntar på publicering. Det har varit en hel del pyssel med föreningen, snart får jag berätta för er! Vad mer... Jag sover som en stock när jag väl lyckas somna. Utan sprutan har jag mer ont och det gör sig påmint oftare. Det gör mig trött och utmattad.

Humöret, känslor, energi - allt sådant går upp och ner hela tiden. Många bra dagar, färre mindre bra dagar. Hopplöshet vissa dagar, överdriven glädje andra dagar.

Puss på er

Sjukhus, bodylotion och en dikt

Tjena tjaba!
Idag hade jag min första KBT-tid, äntligen!! Dessvärre så försov jag mig och missade tiden, typiskt mig, men nu har jag bokat in en tid varje vecka i några veckor framöver.

Igår kom jag hem från sjukhuset, där jag var inlagd två nätter. Jag hade nog klarat mig hemma, men jag stod inte ut längre. Jag hade för ont och sov knappt någonting. De gav mig mest oxynorm, men även petidin ena dagen. Båda är syntetiskt morfin och tack och lov fick jag ingen migrän och ingen spysjuka av dem! Läkarna talade ihop sig och tyckte att jag bör överväga att be om dubbel dos av Zoladex, sprutan. Och vilket sammanträffande, idag kom nämligen en kallelse på posten till Endometriosmottagningen i Stockholm. Jag ska dit den 27 februari och då kan jag ta upp medicineringen med min läkare. Det inte kul att behöva ta dubbel dos, men det är inte heller kul att jag hamnar i smärtskov ungefär varannan, var tredje månad. Det känns alldeles för ofta och det är tröttsamt.

Igår antecknade vi olika recept och skrev en inköpslista på livsmedel vi ska storhandla idag. Det blir mycket lax, kyckling/kalkon, grönsaker och quinoa. Jag ska ta bilder och visa er :) Nu ska det nämligen bli strikta ändringar av min kost, jag tror nämligen att mycket av mitt mående har med det att göra. Jag har även fått ta del av ett recept som man gör cashewpesto. Det låter så sjuk gott!!

Eftersom jag alltid tycker så sjukt synd om mig själv när jag har varit dålig, så uppmuntrade jag mig själv med lite superbillig rea- och outletshopping igår. Sandaler från Duffy 150:- och en bodylotion från Elisabeth Arden för 200:- Hurra! Jag skulle aldrig i hela mitt liv lägga ner mycket pengar på fina produkter, när man kan vänta tills de är på rea.

Första natten på sjukhuset skrev jag av mig lite. Det resulterade i detta.

När det ilande pipet var fjärde sekund får fötter att röra sig i en snabb takt, fram och tillbaka i korridoren.

När du själv har väntat så länge du kan med att trycka på den röda knappen, och fyra sekunder känns som fyra minuter.

När varje rörelse du gör, varje andetag du tar som får din hud att röra sig, får dig att tänka tankar du inte trodde var möjliga. 

När du mot all förmodan lyckas somna, drömmer du dig iväg till en verklighet, för att sedan vakna upp i en mardröm.

När du sväljer hårt, kväver tårarna och känner dig jävligt tacksam över din envishet och värmen som din familj och dina vänner omger dig med.

När du kommer fram till att mardrömmen du är i är lång, men går att vakna ur och monstret som jagar dig tillslut kommer antingen bli din vän eller ge upp.

När du innerst inne vet att kvalitén på ditt liv är beroende av din styrka, din acceptans, vänskapen till och handlingen av ditt livsöde.

När du då inser att valet inte är svårt, men hänger på ditt tålamod. Andas, håll ut, le och tänk på alla de underbara dagar du inte har en röd knapp vid din sida.

Svar från gastroskopi och sigmoideskopi

I fredags gjorde jag gastroskopi och sigmoideskopi på Ryhov i Jönköping. Kvällen innan tog jag en Klix 120 ml och sedan ytterligare en samma morgon. Jag vaknade vid åtta och gick upp vid nio. Strax före tio gick jag hemifrån. När jag kallades in på avdelningen visades jag in i ett stort undersökningsrum. Sjuksköterskan var jättetrevlig och talade om för mig vad som skulle hända. Innan kirurgen kom fick jag bedövning i halsen, de skulle göra gastroskopin först. Bedövningen sprutar man in i halsen, det såg ut som en stor flaska nässpray fast till halsen då. Vätskan var stark, som jättestark pepparmynta utan mintsmak om ni fattar...

Det gick fort att bli bedövad och sedan kändes det obehagligt att svälja. Jag fick lägga mig ner på vänster sida och bita tag i en plastbit. I mitten av platsbiten fanns det ett hål som de skulle föra ner slagen i. Precis när de för i slangen ska man svälja. Alltså, det var jävligt obehagligt att känna ett tjockt rör pressas ner i halsen. Hela undersökningen tog kanske fyra-fem minuter. Det svåraste var att få till en regelbunden andning. Det tog säkert någon minut innan jag fick till det. Sedan kändes det mest märkligt. Det är inte varje dag jag har en tjock slang ner från strupen till magsäcken.

Jag hade ena armen under huvudet, sjuksköterskan kramade om min hand, klappade mig på huvudet och torkade de tårar som rann. Jag var inte rädd, men det kom tårar automatiskt av obehaget. Min andra hand vilade på magen. Helt plötsligt kände jag något stort stick upp under huden. Så märklig känsla!!
När de drog ut slangen gick det fort. Sedan satte jag mig upp en liten stund och fick besked på en gång att det såg bra ut i magsäcken. Fin färg och det lilla sår jag förmodligen hade haft var borta. Medicinen jag fick har gett resultat. Skönt!

Jag lade mig ner igen på samma sida. De vände på britsen och jag fick dra ner mina leggings och trosor. Värsta effektivt. Nu kunde jag titta in i skärmen som kameran i slangen var kopplad till. Så häftigt!!
Även detta kändes obehagligt, och när slangen skulle följa tarmens kurvor gjorde det fruktansvärt ont. Jag vet att jag jag svor högt flera gånger och kunde knappt ligga stilla. Jag ville bara ta bak handen och dra ut skiten. Det gjorde så jävla ont och jag sa till läkaren att precis på det sättet har jag haft ont de senaste månaderna. Jag fick svar direkt att jag hade en liten spricka där inne och att det med största sannolikhet var orsaken till smärtan. När undersökningen var klar sa läkaren att han inte kunde så några förändringar eller något som visade på att endometrios har spridit sig till tjocktarmen. Så jävla skönt!! En liten spricka är ingenting mot vad det hade kunnat vara. Jag är så lättad!! Dessutom ska det självläka, och gör det inte det ska jag återkomma. Men nu är jag inte orolig längre :)

Allt som allt var jag i rummet kanske fyrtio minuter. Fort gick det! Det känns skönt att vara klar med två obehaglig saker. Jag känner mig så duktig som andades på rätt sätt och allt. Hurra för mig :)

Jag är väldigt, väldigt glad över att de läkare jag har träffat har tagit mig på allvar och skickat remiss till dessa två undersökningar. Jag är tacksam över det och kunde inte ha fått bättre bemötande och vård! Tack Ryhov <3

Hej igen

Herregud, det var nästan en månad sedan jag skrev sist. Jag har inte haft lust till någonting alls egentligen. Strax efter att jag kom hem från resan var jag åter på sjukhuset på grund av magsmärtor och blödningar från rumpan. Jag väntar på en tid till gastroskopi. I veckan ska jag även ta cellprov och ta min spruta, och inom kort ska jag göra en undersökning för att se om endo satt sig på min tjocktarm.

Senaste veckan har jag haft mycket ont. Jag har vilat hemma och packat lite i omgångar, för i helgen flyttar vi till vår nya lägenhet. Jag längtar så otroligt mycket till det! En ny början och en nystart på massor av saker. Det känns så bra! Om några dagar kommer jag att vara piggar och då ska jag skriva mer.

Puss på er

Matvanor påverkar kronisk smärta

Idag är jag hemma från aktivitetsdagen i skolan, vi skulle åka till ett badhus där vi kunde välja mellan att träna, motionssimma eller bada. Jag vaknade i så bra idag, hade ont och kände mig trött. Så jag bestämde mig för att stanna hemma och ta det lugnt, packa lite inför resan och plugga lite om jag orkar. Igår fick jag hjälp med att fixa startsidan på bloggen, nu ser den nästan ut som den ska. Hurra!

Jag har reflekterat lite över varför jag har haft ont oftare och mer på sista tiden, och jag tror att det ligger mycket i vad jag äter. Förr var jag noga med att inte äta köttprodukter, pasta, ris och potatis. Nu äter jag allt. Det vore bättre om jag åt mindre pasta och ris, mer grönsaker och bönor, dock skulle jag kunna byta ut kolhydraterna mot mer fullkornsprodukter, till exempel fullkornspasta och råris. Jag måste skärpa mig och ändra min kost, det har gått för långt nu. Så när jag får mina pengar denna månaden vill jag rensa i skafferiet och köpa nytt som är bättre för mig.

Idag till frukost åt jag två Grännaknäcke som jag delade och fick fyra bitar av. På dem hade jag en med leverpastej och inlagd gurka, två med kalkonpålägg och grön paprika och den sista med jordnötssmör utan salt och plommonmarmelad med citron och ingefära som jag har gjort själv. Till det drack jag en kopp kaffe med mjölk och ett rött äpple. Till lunch tänkte jag laga kycklingfilé med kokta grönsaker och råris eller bulgur, men helst bara grönsaker.

Nu blir det lite vila och sedan hoppas jag att jag kan övertala mig själv att gå en långpromenad!

Ett dygn på sjukhuset och 11 kg på vågen

I fredags morse var det dags igen. Jag var på väg hem från ett nattpass på jobbet, sovande, och kände hur trött jag var och hur en smärta från det  vanliga var påväg. Jag var hemma vid tio och sedan gick jag och lade mig i sängen, efter en stund beslutade jag mig för att ta en varm dusch och då slog det till. De senaste veckorna har det runnit en del blod från rumpan, när jag har varit på toaletten, och det har gjort ont lite längre ner i buken. När jag stod i duschen kom det som djupa hugg, det blev jobbigt att andas och jag hade svårt att stå upp rakt. Jag gick ut, tog smärtisar och gick mot sängen igen. Men jag bestämde mig snabbt för att jag skulle åka in. Det stod inte rätt till och det kändes inte bra.
En fantastiskt människa kom och hämtade mig med bilen och så åkte vi in till sjukhuset. Innan vi var framme minns jag inte så mycket, smärtan gjorde så att jag tuppade av och jag har ett minnesglapp från bilresan till det att morfinet jag fick kickade igång. Då var jag i undersökningsrummet på sjukhuset. Jag fick hjälp mycket snabbt och det är jag oerhört glad över. Det tog inte alls lång tid innan jag fick smärthjälp och jag blev inskriven för observation på en gång. Underökningen var oerhört plågsam och jag minns att jag skrek och grät.

Jag försökte säga till de jag åkte till sjukhuset med att jag inte ska ta morfin, eftersom jag bara kräks av det, men sådant är så lätt att glömma i stressen, speciellt om det är första gången man upplever en situation som denna. Jag måste ta mitt ansvar att be om hjälp tidigare och vara mer tydlig med vad jag har för behov i vissa situationer. Detta är något som jag inte alls är bra på, jag har överhuvudtaget svårt att be om hjälp när det gäller frågor kring min hälsa och endometrios.

Väl på avdelningen testa de att ge mig morfin i benet istället, och då mådde jag inte lika illa som när jag får det intravenöst. Men dagen efter, i lördags, kräktes jag likväl ändå. En läkare kom in till mig en stund på morgonen och han berättade att de ville göra en koloskopi. Det är en undersökning där man för in en slang med en kamera i rumpan och undersöker hur tjocktarmen ser ut. Det finns en risk att endometrios har spridit sig till min tarm, eftersom jag blöder därifrån och eftersom ingen behandling hitintills har fungerat 100% på mig. Det känns inte så kul att behöva göra en sådan undersökning, men jag vill hellre att de tar reda på så mycket som möjligt. Är resultatet positivt kan det vara nödvändigt att göra ytterliga en operation, laparoskopi, för att försöka ta bort de härdar som finns.

Jag gick med på att remiss skickas till en sådan undersökning och sedan kom i överens om att jag kunde åka hem när jag hade piggnat till och fått i mig lunch. Jag tyckte inte längre att jag hade så ont att jag skulle behöva vara kvar på sjukhuset, så det kändes bra att åka hem. Idag har jag tagit smärtisar i två omgångar, och jag kommer att behöva det även senare ikväll.

På fredag förmiddag har jag tid med min samtalskontakt och sedan ska jag gå till vårdcentralen för att få min spruta. Sedan åker jag upp till Stockholm med min familj för att sedan åka till Madrid på lördag. Jag ska ladda medicinnecessären så att jag klarar mig hela reseveckan ut.

Igår var jag i simhallen med två goda vänner, vi badade i bubbelpoolen och bastade i ångbastun. Det stod en våg mot en vägg utanför omklädningsrummet. Jag kunde inte låta bli alltså. Så lyssna på det här! I augusti förra året vägde jag knappt 52 kg och nu väger jag 63 kg. Grymt va! Nu gäller det att äta mer nyttigt och börja röra lite på mig så att jag inte bli ohälsosam. Dels har jag börjat äta igen, jag åt knappt förut, och dels har jag inte rört på mig så mycket. Dessutom är det vanligt att gå upp i vikt av de olika medicinerna jag tar. Men jag känner mig bra i detta. Jag ser mer sund ut och det känns bättre att ser mer normalviktig ut än vad jag gjorde för ett år sedan.

Jag hoppas att ni får en fin vecka! Jag ska försöka hinna med att skriva igen innan jag åker bort en vecka. Tack till er som stöttar mig på alla sätt. Jag hade inte klarat detta lika bra utan er!

Hemmadag

Idag har jag varit hemma från skolan. Så jag har mest legat i soffan hela dagen, men tv:n på och Cristoffer vid min sida. Jag har tagit smärtisar hela dagen och nu på kvällen satt jag ute en stund på balkongen. Nu känns det i luften att hösten är på väg, luften är frisk och lätt. Love it!

Jag ska försöka komma upp till skolan imorgon, allt beror på hur natten blir. Sen så har jag ju glömt att berätta, jag har fått ett extrajobb på ett behandlingshem - även fast jag på intervjun berättade att jag har endometrios. Dubbel lycka!!!!!

Ikväll ska jag försöka lägga mig tidigt så att jag är piggare imorgon. Hörs!

Läkarfix och färgglada löv

Igår ringde jag och avbokade min tid på EndometriosCentrum i Stockholm. Jag fick en telefontid istället och en ny tid för undersökning i november. Jag ringde även om bokade tid för spruta nästa vecka.

I förrigår fick jag ett smärtgenombrott och låg i sängen ett tag. Ett par timmar tidigare hade jag tagit två Citodon och en Ipren utan större resultat, så jag tog en Spasmofen, fick en het värmekudde och sedan dröjde det inte länge innan den värsta smärtan avtog. Som tur var var jag inte ensam hemma, annars hade det tagit längre tid för mig att orka ta mig till medicinskåpet. Bland annat detta vill jag diskutera med min läkare på telefontiden. Jag vet inte om depressionen har att göra med ont oftare eller vice versa. Idag när jag vaknade hade det även runnit någon sorts vätska under natten, trosorna var helt kladdiga. Kanske en flytning, jag vet inte. Men så har jag aldrig haft förut.

Igår tog jag ytterligare ett par Citodon och en Ipren. Jag tror jag har en smärtperiod just nu, för jag har mer ont än vanligt. Jag harblivit lat också, skitigt i min dagliga promenad i flera veckor och sitter bara hemma. Förmodligen har det med depressionen att göra. Jag får liksom inte tummen ur arslet. Imorgon har jag ju läkartid på psyk, så då får vi se om de byter medicin eller höjer den dosen jag har. Jag hoppas att de kan påskynda min KBT-tid också. Jag känner att mitt tålamod börjar rinna ut i sanden snart...

Snart är det höst igen. Jag älskar hösten! Frisk luft, vackra färger, långa promenader och härligt rosiga kinder när man kommer in i värmen igen :)

Forskningsstudie på G

Idag har jag jobbat. Det gick bra! Men jag var lite trött, jag sov knappt något på natten och jag vågade inte ta Citodon ifall jag inte skulle komma upp i tid. Så snart är det läggdags för mig!

Jag har blött en hel del näsblod idag, vet inte riktigt varför men det blir så ibland. Det är lite störigt, men det går väl över snart.

Alltså, jag är så grymt glad att det gick bra att jobba på full dos Citodon!! Nu hoppas jag att det går lika bra resten av veckan med :)

Har du eller någon du känner endometrios och inte går på någon behandling för det? Då kan du bidra till en forskning! Som tack får du 1000:- Ganska schysst va?
Anmäl dig här!

Cysta

Ja, det var ju inte så konstigt att jag har haft ont! Läkaren kunde se bukvätska på två ställen om livmodern, och något som såg ut som en cysta. Han var inte helt säker. Jag har inte helt fattat det här med bukvätskan, jag har alltid det tycker jag.

Nu vet jag i alla fall varför jag har haft ondare. Han ville skriva in mig för smärtlindring i några dagar, men jag sa att jag avvaktar några dagar till istället. Blir det värre så åker jag in. Jag har i alla fall ringt jobbet och meddelat att jag kan jobba, men inte köra. Jag sa att jag hade en cysta och att jag kommer att äta Citodon i några dagar. Så den biten har löst sig i alla fall :)

Igår innan jag gick och lade mig såg jag på Berättelsen om Pi. Har ni sett den? Den var ganska fin och djup. Lite för mycket drama för mig, men jag blev berörd i alla fall :)

När jag kom in på gynmottagningen på sjukhuset idag så såg jag informationsblad om endometrios bland allt annat. Gissa om jag blev glad!!

Kan ni se den? :)

Min lille busgris :)

Cristoffer kan somna precis hur som helst!

Här är jag på Rhodos, i den lilla staden Lindos :)

Pain scale 6

Igår vid 21 svalde jag två Citodon, en Ipren och en insomningstablett. Jag somnade innan tio och vaknade vid tio på förmiddagen. Jag har sovit ca 12 timmar inatt, jag vaknade några gånger eftersom Cristoffer ville gosa lite.

Idag har jag ont. Jag är inte så trött, men jag är matt. Jag har tagit en lång dusch och ringt till gyn på Ryhov. Jag väntar deras samtal vid två. Jag hoppas på att de har en tid till mig för undersökning imorgon eller på måndag. Igår kände jag lite spänningar på höger sida, det har jag aldrig känt tidigare. Mina problem sitter på vänster sida. 

Idag är jag ledig hela dagen och det är så långtråkigt. Jag har ingenting att göra! Igår tänkte jag att jag skulle åka in till Jönköping idag eftersom det är internationella matmarknaden Man kan provsmaka en massa gott från olika länder. Jag älskar sånt! :) Men jag klarar inte av att åka just nu. Så, jag softar i soffan här med datorn och mobilen. Cristoffer leker lite, men han har varit helt galet kelig de senaste dagarna. Trycker in huvudet i mina handflator och mot min hals. Han vill gosa hela tiden!

Tjolahopp!

Nu jobbar jag mest hela dagarna, har olika pass mellan 7:30-21:30
Det är skönt att ha någonting att göra, men de senaste nätterna har jag haft ont. Det börjar på eftermiddagen någon gång och sedan sitter det i. Jag vill inte sjukanmäla mig, det känns jobbigt eftersom ingen på jobbet vet om min endometrios. Och dessutom känns det inte bra att vara borta när man är vikarie. Så har jag ju Cristoffer också, vart ska han ta vägen om jag måste till sjukhuset? Nej, det går inte.

Mina kollegor på jobbet är trevliga och hjälpsamma, jag trivs verkligen i arbetsgruppen. Det känns viktigt att ha ett trivsamt sommarjobb och jag har verkligen haft tur! :)

Jag tar mina tabletter och försöker ignorera smärtan. Det går sådär, jag är väldigt trött. Jag kan tar inget morfin eller Citodon heller, eftersom jag kör mycket bil i jobbet. Jag får se hur jag gör nästa vecka, om det inte går över vill jag åka och bli undersökt.

Nästa vecka är det dags för Zoladexspruta igen. Förra gången så var jag ensam när jag gick och tog den, det gick bra! Nästa vecka kommer det gå lika bra :)

Biverkningar

Jag har ett blåmärke på magen, ont i ländryggen och några leder, huvudvärk, smärta där jag brukar, blödning i över en vecka nu, så trött att jag somnar eller tvärtom. Allt detta kan jag leva med. Det är det minsta jag hade förväntat mig. Vad jag däremot är rädd för att jag de senaste dagarna har känt mig låg och egentligen inte velat vara bland folk.

Jag vill vara ifred och jag vill inte prata med någon. Jag o r k a r inte få en till depression som biverkning. Jag har i n g e n j ä v l a o r k eller l u s t att detta ska hända just nu. Och jag oroar mig mest över att inte ha koll på mig själv. Jag är l i v r ä d d för att tappa kontrollen över mig själv. Bara för en jävla medicin. En skitspruta. En sprutjävel som tar sig in i min själ och förpestar mina känslor och mitt humör. D r a å t h e l v e t e !

Första Zoladexsprutan

Eftersom en vän hämtade ut sprutan åt mig igår i Jönköping, den fanns inte i lager i Gränna, så hade jag ingen möjlighet att titta på sprutan hemma innan det var dags. Jag har alltid några grejer jag vill göra innan jag får spruta, lite rutiner. Titta på sprutan, läsa i förpackningen, lyssna på en speciellt låt och ta lite frisk luft. Först imorse höll jag i förpackningen och när jag öppnade den så låg sprutan förseglad i en gul plast så jag kunde inte se den. Det kändes lite jobbigt, vi kunde liksom inte "bli kompisar". Jag glömde sprutan under dagen och tänkte inte så mycket på det i skolan. Men jag hade ont och kraftig smärta var på gång. Jag tog två Citodon och en Ipren vid elva och efter någon timme kändes det bättre, men jag blev väldigt trött. Imorse när jag gick upp var det ganska mycket blod i mina trosor och under dagen har det runnit färskt, rött blod varje gång jag har satt mig för att kissa. Så jag tror att sprutan idag kom ganska så lägligt. Jag vägrar att ha såhär ont längre.

Spruta igen innebär att jag återigen kommer att hamna i ett konstgjort klimakterie och därför har jag idag börjat ta några biverkningstabletter, bland annat för östrogenbrist och kalciumbrist. Utan en liten dos med östrogen, som egentligen inte är så bra, får jag väldigt torra slemhinnor och det gör bara ont.

Till sprutan då. Jag hade ju tänkt att den skulle vara lika lång och fin som de tidigare sprutorna, Pamorelin och Enanton. Men nej. Zoladex är en tjock jävel. Det bra är att det gick fort. Det är ingen vätska som de andra sprutorna. Utan det är ett litet implantat som trycks in under huden och sedan sitter den där några veckor och ger ifrån sig ämnen som påverkar kroppen. När jag såg sprutan så tänkte jag att den ska faan inte in i min mage. Aldrig i livet. Men det gick fort som tur är. På ett sätt var det ju bra att jag inte hade sett sprutan innan det verkligen var dags, det kanske därför den är så väl förpackad? Haha, nä jag tror inte det men jag hade nog tvekat mer än vanligt att ta den om jag hde sett den innan. Tur att det fanns någon som höll mig i handen! Nu ett par timmar senare ömmar det och känns irriterad. Jag väntar på första biverkningarna med spänning lite nervositet.

Efter sprutan gick jag till affären och handlade tre äpplen, gröna vindruvor och en förpackning
te. Sedan gick jag till mitt favoritfik och köpte en räksallad. Det var min belöning till mig själv för att jag var så duktig som tog sprutan. Och gott vad det.

Jag har totalt glömt att berätta att jag sedan i måndags har börjat på en detoxkur från MethoDraine. En flaska om dagen med vätska ska jag dricka. Och det har redan fått igång min mage. Dessutom känner jag mig inte lika sötsugen längre. Nu kanske jag kan få ordning på sötsuget och få ut lite slask från kroppen!