Tankar om människobarnet och det biologiska könet

Jag ville först skriva "Tankar om människobarnets könstillhörighet".  Men hur ska vi, mannen och jag, ens på förväg veta vilket kön barnet väljer att tillhöra? Varför finns denna besatthet i världen om att vara ett kön? Jag vill att mitt barn ska vara ett barn tills hen själv upptäcker att samhället dela upp oss i könsgrupper. Det kommer förmodligen ske i förskoleåldern och då är det så. Jag önskar inte att mitt barn blir kallat efter ett kön. Barnet kommer att ha ett namn, och det är ett utmärkt sätt att benämna barnet med. Inte för att det skulle vara fel på något utav könen, utan för att bilden av hur ett kön ska vara och bete sig är något jag inte vill ska indoktrineras i mitt barn från det att hen är nyfödd. Ordet flicka, pojke eller de plagg och attribut en människa har på sig utgör inte ett kön i sig. Däremot är föreställningen en annan.

Sedan några veckor tillbaka vet vi barnets biologiska kön. Vi gjorde ett aktivt val där vi ville veta det. Hade vi blivit besvikna om det var det ena eller det andra? Nej, för vi hade inte förväntningar. Att veta har inneburit för oss att vi nu pratar om barnet som en individ. Är inte det konstigt? Var barnet ingen individ innan eller? Det är konstigt när man har en fast syn på genus och så rubbas den så lätt, omedvetet till en början.

I samma stund som barnmorskan sa vårt barns kön var det något i mig som lossnade. När det gäller barnets biologiska kön och dess medföljande hormonsystem är det i princip omöjligt för mig att genetiskt föra vidare den kroniska sjukdom som plågar mig. I samma stund som barnet blev könat spred sig en varm våg av lättnad genom min kropp. Var det för att jag önskade ett kön framför det andra? Nej. Det ända jag önskade var att inte behöva leva med vetskapen om att mitt barn förmodligen skulle behöva genomlida samma smärtor som jag upplevt. Det är oerhört själviskt. Men jag vet inte vart jag hade tagit vägen den dagen jag upptäckte att mitt barn led av endometrios. Med den kunskap jag bär på skulle barnet tidigt få hjälp, samtidigt som hjälpen i dagsläget inte är en dans på rosor. Hjälpen kallas behandling efter uteslutningsmetoden, något botmedel finns ju inte.

Så till detta med barnets kläder. I samma stund som vi berättar för vänner och familj om barnets biologiska kön är det i princip oundvikligt att inte ta emot gåvor i de färger och mönster som socialt sätt könar barnet. Och det är helt OK. För det är inte kläder och motiv som i grunden könar ett barn! Ett barn har en viss storlek. Och för den storleken finns det massor med val, det är bara att välja och vraka. Problemen skapas när föräldrar väljer att neka sitt barn att bära prinsessklänning för att hen är "fel" kön. Problemen skapas när föräldrar väljer att neka sitt barn att börja träna hockey för att hen är "fel" kön. Förutsättningar och möjligheter ska vara lika!

Vi har köpt ett par större babyklädpaket som vi hittade på Blocket. Storlekar från nyfödd upp till ett halvår. Ett dunderkap med diverse plagg i alla möjliga färger och motiv. Allt från bilar, blommor, spets, djur och natur. På önskelistan för inköp har vi just nu en vit body med hängslen och fluga som motiv, en kofta och ett par bekväma byxor till det. Vi ska nämligen på bröllop i september och då vill vi vara uppklädda! Det här setet är en favorit. Jag älskar kombinationen rosa och rött. Och dessutom är det små söta hundvalpar som motiv. Cuteness overload!

Vilse i skogen och årets förkylning

Ja, Herregud... Var ska jag börja?
Igår vaknade jag som sagt vid halv sex på morgonen. Jag stekte ägg till frukost och under förmiddagen packade jag färdigt min väska och sedan gick jag till konditoriet för att köpa bröd till kvällen. Vid tio i elva var jag vid hamnen och väntade på elva båten från Visingsö. Jag och ett par andra skulle bli hämtade och sedan skulle vi åka till en lägergård. Båten kom, men inga jag kände igen gick av. Så jag ringde en tjej i min klass och frågade vart de var. De hade redan åkt, halv elva var det ju jag skulle vara där. My bad! Jag väntade en stund och sedan kom alla tre lärarna ner och hämtade mig. Efter tio minuters bilfärd på landsvägen var vi framme. Åh vad snorig och trött jag var redan då. Det första vi gjorde var att leka en namnlek och sedan blev vi indelade i basgrupper som vi ska ha i två år. Dagen flöt på med olika uppgifter. Sedan skulle vi ut på tipspromenad och samarbetsövningar. Det spöregnade, inte lite utan galet mycket. Jag hade gympaskor, jeans, regnjacka och paraply. Det hjälpte inte så mycket och jag ångrade att jag inte tog med mig gummistövlarna. Efter ett par stationer kom vi fram till en sjö. Där skulle en av oss hoppa i sjön, simma ut till en gummiring, ta en lapp med ett ord som fanns i en påse, simma tillbaka och springa tillbaka över bryggorna till gruppen. Sedan skulle vi göra så många ord som möjligt med det ord vi fick. Vi hade fem minuter på oss totalt. Självklart var det jag som hoppade i sjön. Jag hade sagt innan vi gick dit att jag kunde tänka mig att göra det, så jag hade bikinin på mig under redan. Jag tänkte att eftersom jag redan var förkyld så skulle ingen annan behöva bli det. Det var riktigt varm och skönt i vattnet, inte allt kallt faktiskt! Och piggare blev jag, det var riktigt roligt.

Efter simstationen torkade jag mig och klädde om till mina dyngsura jeans och vi fortsatte tävlingen. Vi gick och gick och gick, kartan gick sönder, det var ju så blött. Vi hade ingen aning om vart vi var. Och vi hade dålig täckning i skogen. Vi var nio personer tror jag, två basgrupper, som gick vilse. Men det var inte så många sura miner. Vi pratade och skojade åt situationen ändå. Lite bittert var det, men mest för att vi alla var blöta. Efter säkert ett par timmar blev vi hämtade. Totalt genomblöta kom vi fram. Jag hade aldrig hoppat i sjön och blött håret om jag visste att vi skulle gå vilse haha :)

Vi åt middag och sedan blev det mer tävlingslekar. Jag hade jättekul! Idag mår jag inte alls bra, jag har feber ont i hela kroppen. Jag är riktigt förkyld. Innan vi åkte bestämde jag mig för att berätta för min basgrupp att jag har endometrios och vad det kan innebära. Vi är fem totalt i gruppen, inklusive mig, så det kändes inte så farligt. Det är viktigt för mig att de ska jag umgås tätt med vet hur jag mår så att det inte blir en massa tissel och tassel. Det underlättar även för förståelsens skull. Det känns bra, jag känner att jag gjorde rätt som berättade. Jag fick även de reaktioner jag ville ha. "Nemas problemas om det blir svårt för dig någon gång, det är bra att du berättar etc." Thank you!

När jag kom hem vid halv elva/elva åt jag nyponsoppa med keso. Av någon anledning tog jag mig på halsen. En knöl! Hello! Jag tänkte att jag kanske hade fått halsfluss så jag ringde vårdcentralen och fick en tid tjugo minuter senare. Väl där tog de blod- och halsprov. Allt negativt, jag hade bara en svullen lymfkörtel som är vanligt vid förkylning. Men jag har ju aldrig haft det, jag tänkte bara att jag inte ville smitta ner hela min klass med halsfluss såhär i början. Tur att det inte var det!

Nu har jag slängt ut någons färdiga tvätt ur tvättmaskinerna i tvättstugan och stoppat in mina, eftersom jag hade bokat klockan ett. Sån är jag! Ska dricka en kopp te och vila. Har även gjort den första läxan, "veckans journal". Det är en uppgift som vi ska skicka in i slutet av varje vecka. Eftersom framtida arbete innebär dokumentation, en skyldighet enligt lag, så ska vi öva oss i att dokumentera lite om vad vi har gjort varje dag och vad vi har bidragit med och vad vi hade kunnat göra bättre.

Ledig i tre dagar nu. What to do?

Dags att ta tag i en del saker!

Så igår var jag alltså hemma hela dagen. Jag bytte aldrig om, jag sköljde inte ens av ansiktet på morgonen och kvällen. Mycket olikt mig. Jag kände mig helt slut på energi. Till lunch åt jag svamplasagne som min syster hade varit och lämnat åt mig. Det var jättegott! Däremot gjorde jag köttfärssås med spagetti till middag. Alldeles själv :) Mest får att en vän skulle komma och lämna ett skåp på kvällen som jag har fått ha i deras förråd i flera år och nu ska de flytta. Väldigt snällt av dem! Nu ska skåpet till hjärtat, när han har tid och bil att hämta det dvs. Men snart! Skåpet är så fint, jag fick tårar i ögonen när jag såg det. Gammalt, mörkt trä, små egna detaljer och i bra skick.

Spenat, färsk rosmarin, cayenne, vitlök och lök. Mums!

Jag börjar att bli lite less på min trötthet. Dessutom har jag lust att gå och kolla upp foten igen. Nu är knölen lite lila. Jag tror att det är någon slags broskbildning, ingen inflammation som vårdcentralen sa. Foten är ju inte ens svullen!

Igår ringde jag till vårdcentralen i Gränna, jag fick en tid hos en länsläkare, som dessutom är gynekolog, senare i augusti. Sen kom jag på att jag skulle ha väntat tills KS Huddinge har skickat dit alla remisser och intyg, men det hade jag glömt. Men men. I morgon ska även en barnmorska från endometriosteamet höra av sig, jag har en del funderingar angående biverkningar och annat. Till exempel
- Jag har ofta blåsor i munnen när jag vaknar, varför?
- Har knölen på foten något med medicinerna att göra? Broskbildning, nerv, led?
- Jag har hört att Citdodon har en negativ inverkan på fertiliteten -stämmer det?
- Jag vill veta varför jag ska ta Tryptizol som är en stark medicin och stänger av en del system i hjärnan. Det är en sista hands medicin när inget annat funkar. Hello!
- När ska jag få träffa en sjukgymnast egentligen, jag har nervsmärtor i benet så ofta. Kan man träna det bättre?
- Vad kan man göra åt migränattackerna jag får? Är det en biverkning av Syanrela?
- Jag är allmänt vimsig och glömmer saker. Är det en biverkning av Synarela?
- När ska jag få träffa en smärtläkare? Varför har inget pratat om abstinens med mig?,
- Varför får jag flytningar då och då - är inte mina kvinnorgan "avstängda"? Hur kan de producera något?
- Vad är det med tröttheten liksom? När går det över?

Jag ringde även runt till en en potentiella praktikplatser. Men det gick inte så bra, de flesta ställen var fulla, eller så tog de bara emot för max två veckor, eller tog endast emot socionomstudenter. Men ett ställe skulle ringa igen nästa vecka och ett annat ställe skulle jag höra av mig till igen nästa vecka. Jag har några kvar på min lista att ringa. Ska göra det idag. Tänk om jag inte hinner fixa en plats och intervju innan jag flyttar? Nu är det verkligen nedräkning! Nästa vecka packar jag ner de kläder och skor jag ska ha med mig och sedan Hejdå!

Om ett par timmar ska jag ta mig mot stan för en träff. Jag är trött, har ont i huvudet och är inte ett dugg pigg. Men å andra sidan kanske det är frisk luft och sällskap som jag behöver? Jag tror det :) Och ikväll går "Stolthet och fördom" på SVT2. Jag gillar inte dramafilmer. Men den här, åååh. Jag har sett den gamla serien så många gånger och jag tycker den är så himla rolig med alla intriger och artigheter. Mr Darcy haha!

Sedan har jag kommit fram till en sak, viktigt. Vänner som säger "Jag finns här, hör av dig om det är nått." är SKIT! Hur tänker ni egentligen? Vadå finns där? Det är ju det ni INTE gör. Fan vad jag är trött på den frasen av vissa! Man hörs mer sällan och ännu mer sällan och det avslutas alltid med det. Varför är ni så rädda för att fortsätta vara som vanligt? Har jag blivit någon jäkla ömtålig porslinsfigur som ni bara tar fram då och då för att damma av? Tror ni att man hör av sig när man mår dåligt? Hello! Det är ju då en sann vänskap visar sig. Vänner som hör av sig och påminner en om att man inte är bortglömd. Vänner som ringer och berättar saker eller frågar hur det går. Vänner som inte förändras, vänner som ärligt bryr sig om någon de tycker om. Vänner som inte vågar vara vänner när en vän behöver stöd och medmänsklighet som mest är inte vänner. Vissa perioder i livet kommer det att finnas någon i er omgivning som har det tufft. Så är det bara. Någon gång kanske det är du själv, men ibland är det någon annan som behöver stöd i en viss period. Det handlar om att för en kortare tid, sett på livstiden, visa att man faktiskt tänker på någon annan och är intresserad av någon annans liv. Nästa gång är det du själv som har det tufft. Så förbruka inte ditt förtroende, för när du själv behöver omsorg kommer det inte finnas där. Vad är det som är så läskigt? Kan någon förklara! Jag vill verkligen förstå. Det är dags för mig att rensa i min vänlista!

En bok om endometrios som riktar sig till dig som är drabbad, anhörig eller vän

Ann-Sofi Björklund har skrivit en bok om hur det är att leva med endometrios. Du kan beställa den i länken här nedan.
Kampen mellan Änglarna och Draken av Ann-Sofi Björklund

Reaktioner och bemötande

Hur människor i ens omgivning reagerar över ens sjukdom är så olika. Alla i min omgivning har gjort på sitt sätt och i sin tur påverkat mig på olika sätt. Allt från att en del visar tydligt att de finns där, ställer frågor, hjälper till, vill veta mer till att vara helt frånvarande. Jag försöker att inte ta det personligt, att en del, som man trodde var närmare vänner, reagerar på ett förmodligen omedvetet sätt att förminska, ignorera eller helt enkelt låtsas som ingenting. Sedan är den en del andra som man inte alls stod särskilt nära som har visat sig vara intresserade och hör av sig. Det är viktigt att inte ta en "negativ" reaktion personligt. Förmodligen är det omedvetet. Eller så vet personen inte hur denne ska hantera situationen från början och sedan går tiden och så kanske man skäms över att höra av sig. Jag vet inte. Jag är i alla fall enormt tacksam för de axlar jag kan luta mig mot. Jag tror jag talar för ganska många när jag menar att det inte är empati man är ute efter. Utan att bli behandlad "som vanligt". Att vardagen rullar på som vanligt, fast med lite mer metalt stöd i början. Det betyder inte att man måste prata om sjukdomen. Man kan gå en promenad eller ta en fika. Det värsta är när folk flyr problemet, då känner man sig "osynlig".

Bemötandet varierar också. Bland vänner, bekanta, på arbetsplats etc. Även fast man inte har gått ut med till alla vad man har fått reda på och hur man mår så tycks ryktet sprida sig snabbare än eld. Vad som har gjort mig mest ledsen är faktiskt bemötande från en del andra kvinnor som det har visat sig också har endometrios, men som inte påveras av det. De som har sjukdomen utan att känna av den. Hela tiden jämförs mina symptom och besvär med deras och viftas bort som att "Det där är väl inget". Har man fått diagnosen en gång så har man förmodligen fått grundlig information om den och även då blivit informerad om att den är individuell och att allt från symptom till smärta ser helt olika ut. Att bli förminskad och inte tagen på allvar är fruktansvärt kränkande. Vad har någon annan för rätt att tala om för mig hur jag mår? Ibland undrar jag verkligen vad folk tänker med. Självklart ska man få säga vad man tycker, men hur man säger saker och ting är otroligt viktigt att tänka på.