Baby shower surprise

Såhär såg det ut i lördags när jag låste upp dörren. Min första tanke - Vart är katterna, varför kommer de inte fram till dörren och hälsar som vanligt? Sedan - Har min syster kommit hem tidigare från Paraguay och ordnat detta? Är hon här? 

Det första jag lade märke till var alltså inga katter, att hallstolen var borta och att badrumsdörren var helt stängd. Vi lämnar alltid den helt öppen och med ett dörrstopp på tröskeln, så att katterna har tillgång till sina toaletter. Hoppas de kunnat hålla sig! Sedan höjde jag blicken och såg en himmel av ballonger. Allt inom loppet av typ två sekunder. Jag fattade ingenting!

Jag vaknade tidigt den morgonen. Illamåendet gjorde sig direkt påmind och jag fick i mig några tuggor frukost. Jag ville ha frisk luft, så vid halv nio gick jag ut och klippte häcken. Osmart. Alla knäböj och tryck på magen vid hukande gjorde illamåendet bara värre. Jag gick in igen och la mig i soffan. Efter ett tag tog jag en Lergigan comp och en Omeprazol som jag fått utskrivet just för illamående.

Vår dagsplan var att åka till simhallen och sedan käka lunch i stan. Sen skulle mamma och pappa komma på besök. Jag hade sett fram emot simhallen, ända gången jag känner mig helt rörligt just nu är i vattnet. Men med mitt illamående hade jag ingen lust med klor och skrikiga småbarn. Jag ville stanna hemma. På något vis blev jag övertalad att ändå åka in till stan, för att handla lite (shopping går nästan alltid att muta med) till trädgården och käka lunch. Jag insåg att det skulle vara bra att komma ut lite. Så vi åkte iväg vid elva. Innan vi åkte bäddade M sängen, det har han aldrig någonsin gjort tidigare och jag tyckte det var konstigt. Jag brukar göra det, eftersom katterna ligger i sängen på dagarna och jag inte vill ha katthår i röven.

Strax före ett var vi på väg hem igen. Bilen full med trädgårdsjord och två pionplantor. Det blev ingen lunch på stan. Jag mådde illa, var sur och grinig och så hade mina föräldrar hört av sig och sagt att de strax var framme. Jag blev stressad. 

M fippladde på mobilen och smsade hela tiden. Det stör mig att han gör det när han kör och jag blev inte mindre grinig för det. När vi nästan var framme kände jag mig plötsligt jättenervös. Det pirrade i magen och jag förstod inte varför. Efteråt har jag frågat M hur han mådde och han sa att han var supernervös, han visste ju om allt. Så jag kände helt enkelt av hans känslor och fick samma känsla. Intressant! Vi rullade in på vår gata, ingen bil på uppfarten. Vad bra, då slapp de stå ute och vänta i regnet tänkte jag. 

Sen såg jag att sidobordet vid soffan såg ut såhär. Jag stod fortfarande i hallen och kikade in. Vem var här? Vem hade gjort allt detta? Och från vilket håll skulle de hoppa fram och skrämmas? Jag vågade inte gå in! Jag var så kissnödig och tänkte att jag skulle nog kissa på mig om jag blev skrämd. 

Helt plötsligt rusar de ut ur lillrummet! Alltså va? Vänner som bor i Stockholm. Vad gör ni här? Hur kom ni hit? Vänner som bor här nere. Och mamma. Vänner som jag trodde att jag inte skulle kunna träffa förrän efter sommaren. Nu stod de här, i mitt hem. Jag fattade ingenting. Hela soffbordet var fullt med bakverk och köksbordet var uppdukat. Mat i skålar som jag glömt att jag hade. Hur har de hittat allt det här? Jag fick ett glas mousserande i handen, en prinsesshatt och sedan var det kramfest. Det var så fint hemma! Maten var jättegod och jag bara satt där och fattade ingenting. Tittade mig omkring och kände mig glad och varm. Glad över färger i flera varianter och noll fokus på könstema. Tacksam, lycklig och rik. Glad över att flera av dem hade möjlighet att delta.

Vi åt och pratade. Sedan ringde min syster på Skype och sedan fikade vi. Grannen kom mitt i allt och skulle låna en grej, han frågade om jag fyllde år. Jag vet inte vad jag svarade. Något otydligt om bebis och Stockholm. Sedan gick M ut mellan regnskurarna och gödsla gräsmattan med hönsgödsel. Det luktar blä. Fika med hönsbajslukt mitt i allt.

M och jag fick öppna massor med fina paket. Och blöjtårtor! Massor med blöjor. Så fina saker vi fått till bebis! De åkte vid 18, vi städade upp och kvar över natten stannade C - bebis gudmor. Jag var helt slut, totalt överkört med härliga känslor. Dagen efter fattade jag fortfarande ingenting. Vi tvättade de nya bebisplaggen och jag var som i en bubbla. Jag är så glad och tacksam över mina fina vänner. De är underbara och fantastiska! 

Stora magen och jag i ett nötskal. Kan man flamsa så ska man!

Lördag

Nu har jag fått Folacin utskrivet av min läkare, det är folsyra. Jag har slutat med järn- och Gravidvitamintabletterna. Jag tog sista tabletterna i onsdags och hör och häpna - min mage är så lugn nu! Jag fick fem rör med mig hem som jag ska lämna tillbaka när jag tömt tarmen. Det är sådana där bomullspinnar som man duttar lite skit på. Sedan ska de testas för infektioner och inflammationer. Igår var jag och lämnade in tre av dem, på måndag hoppas jag att jag kan lämna in de andra två. De måste tas från två olika tillfällen och lämnas till labb inom 24h före kl 13 då labbussen åker iväg med alla prover.

Anledningen till att jag skulle sluta med tabletterna var för att utesluta att min lösa mage är en biverkning av dem. Och hittills är det ju bättre, så det kanske var vitaminerna? I alla fall, det känns bra att magen är bättre.

Jag längtar väldigt mycket till måndag. Då åker vi till familjen och jag slipper sitta hemma själv och tråka mig. Idag har M åkt upp till Stockholm och kommer hem imorgon. Det känns lite ensamt just nu. Vi har precis flyttat till ett samhälle några mil söder om Jönköping. Den här veckan har jag bara varit hemma och tyckt synd om mig själv i min sjuka. Jag har varit ute minst en gång om dagen för att få lite frisk luft och så fort jag kommit hem har jag somnat några timmar. Jag är verkligen sällskapssjuk just nu. Samtidigt som jag är helt utmattad.

Jag är dålig på att höra av mig till mina vänner, och de är minst lika dåliga på att höra av sig till mig. Jag förmår mig liksom inte att ringa och komma med gnäll, sådant är så tröttsamt att lyssna på. Så just nu känns allt bara lite tråkigt. Och ensamt. Varför blir man så extra känslig när man är gravid? Innan har jag inte funderat på så mycket om det går lång tid mellan att man hörs. Men nu liksom förväntar jag mig att vänner ska höra av sig, och så gör de inte det. Jag antar att det är hormonerna, för alla har ju sina liv precis som innan. Det är inte svårt att känna sig lite övergiven.

Jag ser fram emot att vara tillbaka på jobbet efter jul, då får jag i alla fall spendera tid med andra människor.

Fast idag blir det en härlig dag. Saffransbullsbakning hoppas jag att jag orkar, och förhoppningsvis kommer en vän förbi och gör det tillsammans med mig. Jag tänkte följa Leila Lindholms recept, någon som provat det? :)

http://www.leila.se/leilas-saffransbullar/recept/julbak/index1,21.htm?id=3628

Min lilla mage

Då har jag varit hos barnmorskan. Imorgon ringer jag jobbet och sjukskriver mig resten av veckan. Jag är så galet utmattad av smärta och lös mage. På måndag nästa vecka har jag läkartid hos gyn i Värnamo och förhoppningsvis hittar de något sätt att hjälpa mig med smärtan.

Eftersom jag haft det så struligt med dålig mage i tre månader nu så har jag gått ner i vikt sedan sist jag var på kontroll. Det är inte så bra, men det blir ju så när allt bara åker rakt igenom. Jag dricker mer än en kamel, så uttorkad var jag tack och lov inte. På torsdag har jag en ny tid på vårdcentralen så de kan hjälpa mig med lösa magen. Jag var där i början av månaden och tog en massa blodprov som såg bra ut allihopa, förutom lätt förhöjt värde av leukocyter (vad det nu än är?). 

Vad jag vill nu är att slippa smärtan så gott det går så jag blir lite piggare, och också få hjälp med min lösa mage. Vissa dagar går jag på toa tre gånger och andra dagar typ åtta gånger. Jag har börjat smörja in ändhålet med mandelolja för det blir så ömt. Resten får vara! Jag vet att det hör till graviditet att vara torr i näsa och ögon. Jag bryr mig inte om näsblodet och vageln. Bara jag får vara någorlunda smärtfri och kunna äta utan problem. 

En vindstilla orkan

Innan allt det som är nu.
Okej. Dagen var en torsdag, den 30 oktober. Veckan tidigare hade M sagt på skämt att jag borde ta ett gravtest. Jag hade då mått illa i ett par veckor och kände mig allmänt trött. Jag kunde inte lokalisera orsaken längre än till att jag i början av september legat inne för smärta i samband med en blödning och då upptäckt en stor och hård blodklump som föll ur mig. I flera veckor hade jag väntat på labsvar från vad det kunde vara. Läkaren pratade om maligna tumörceller och polyper. Jag visste inte vad jag skulle tro. I mitten av oktober fick jag svar att det förmodligen bara varit en polyp, den sett på ett ultraljud tidigare i somras. Den klumpen som orsakat mig smärta en hel del nätter under sommaren.

Det var inte det ända som hade stört mig. Ungefär tre veckor innan jag pissade positivt hade jag börjat störa mig på att alla mina byxor var svårare att få på mig. Jag trodde jag hade gått upp en massa i vikt. Det första som hände var tydligen att mina höfter exploderat. Jag fick knappt upp byxorna över höften och fick jag det tycket jag det var så obekvämt att röra mig. Det gjorde ont i magen och jag fick ömma höftkulor. Arg var jag. Hur fan hade jag kunnat gå upp så mycket på bara någon månad.

Jag var också ledsen över min helt plötsligt försämrade hy och hårkvalité. Finnar har jag knappt haft, fett hår var flera år sedan. Och nu var jag torr och knottrig i ansiktet. Håret blev flötigt dagen efter schampotvätt, innan tog det minst tre dagar. Det var mycket jag störde mig på som jag inte kunde lokalisera! Och hunger. Hela tiden. Men mätt på en gång.

Mitt humör har varit irriterat och jag sov väldigt mycket innan jag visste varför. På två veckor gick jag från tumörpanik till embryo. Det var bara att sluta med mina antidepressiva på en gång, tvärt och stå ut i en jobbig abstinensvecka.

Torsdag, 30/10. M åker iväg till jobbet på morgonen. Jag sätter min på toan med en pinne i handen ner i toan. Det kommer två streck. Jag är tvungen att läsa instruktionspapprena fyra gånger och jämför bilden med den stav jag höll i handen. De ser likadana ut vid positivt. Nu är jag måttligt förvirrad. Jag ringer M, som nästan precis har åkt. Han svarar och sitter just då i bilen på motorvägen. Jag frågar om det är mycket trafik, det är det. Så jag frågar om han kan koncentrera sig ordentligt. Ja, det kan han säger han. Jo, enligt gravtestet så är jag tydligen gravid. Sedan minns jag inte vad vi sa. Vi kom överens om att jag skulle ringa till gyn och att jag skulle ta ett till test nästa gång jag var pissnödig. Jag ringer min syster som inte svarar. Jag ringer igen. Jag ringer min bästa vän i Stockholm som inte heller svarar. Tillslut svarar min syster och jag berättar. Vad vi sa minns jag inte.

Vid halv tio ringer gyn upp. Det råkar vara barnmorskan som arbetade när jag låg inne sist, hon som tog emot min klump. Jag sa att jag ville bli undersökt, det var något fel och när kan jag få komma. Hon lugnade ner mig och sa att dagens tester är väldigt säkra, visade det positivt så kan jag inget annat än gratulera. Så sa hon att jag skulle ringa till kvinnokliniken där jag bor.

Gud vad jag svettades hela morgonen. Illamåendet kom som en våg. Det ända jag ville var att få frisk luft. Jag drack vatten, klädde på mig och tog en långpromenad. Hemma igen var jag inte ett dugg pissnödig, det tog flera timmar innan jag pissade igen. Andra testet visade samma sak. Jag ringde min syster igen. Och sedan min mamma, sedan min pappa och sedan min bror.

Måndagen veckan efter var jag på kk för samtal och veckan efter var jag på inskrivningssamtal.
Det som följde nu var bara svett, äckel, illamående, bakiskänsla, åksjuka och mer äckel. Jag tror inte att jag lagade mat på en månad hemma. Jag försökte peta i mig koka grönsaker. Vi sängen hade jag en burk med salta kex och digestivekex. Jobbet var en pina. Jag har ingen aning hur jag tog mig igen dem månaden på jobbet. Jag vet att jag har varit där fysiskt, men inte ett dugg närvarande. På grund av mitt mående talade jag tidigt om för min arbetsgivare hur det stod till. Jag fick en positiv reaktion och ord om att inte oroa mig över mina långa arbetspass, kortast 6 h och sedan mellan ca 18-37h. Vila när du behöver, skriv ner det du vilar och ta igen dina timmar när du orkar. Jag har aldrig tidigare känt mig så tacksam på jobbet. Nu kan jag slappna av!

I vecka 12 (11+3), den 27/11, var vi på första ultraljudet för att fastställa vecka och beräknat förlossningsdatum. Då vågade jag tro. Jag såg en liten kropp, som dessutom rörde sig. Och en hjärta som slog. Jag fick mitt livs skrattattack. Den 9/12 var vi på ultraljud igen för att mäta nacken och kolla risk för downs syndrom, det var lugnt. Men då hade den lilla kroppen hel plötsligt en synlig ryggrad. Ganska sjukt. Oj vad bulan rullade omkring! De två gladaste dagarna senaste månaden!

Bulan på min mage började synas redan i vecka 12/13. Så vecka 13 berättade jag på jobbet, då hade jag gått med pösiga tröjor i några veckor och vantrivdes i de kläderna. Nu kan jag använda tighta kläder utan att oroa mig.

Och nu då? 
Jag vet inte var jag ska börja. Det är för många känslor hela tiden samtidigt. Min kropp krånglar sig och jag är inte beredd på något av detta. Det skulle ju ta lång tid innan vi fick barn.

Sedan första början har jag varit konstant lös i magen, alltså panik. Det är jobbigt att gå hemifrån, jag får panikknip i magen och är rädd att jag inte ska kunna hålla mig. Jag vill knappt äta något om jag inte vet att det finns en toalett i närheten.

Jag har haft näsblod flera gånger i veckan och en återkommande vagel i ena ögat. Varje dag använder jag koksaltspray i näsan flera gånger och jag sköljer ögat med koksalt två gånger om dagen. Inget hjälper. Jag somnar på stående fot. Jag är så oerhört orkeslös. Det som är jobbigast är att jag borde vara gladare än vad jag är. Det är som om alla förväntar sig att man måste vara lycklig. Och jo, jag är glad. Men jag har svårt att fokusera på glädjen just nu. 

Den senaste veckan vaknar jag på natten av kramper och flera gånger under dagen får jag så sjukt ont på samma ställe. Det är det ställe jag alltid känner av vid mina endosmärtor. Där äggstocken sitter ihop med bäckenväggen och delar av urinblåsan. Jag har fått panikattack några gånger för jag är rädd hur det ska påverka mig om några månader när det är ännu trängre där inne. Tårarna rinner och jag kipar efter andan. Att vara gravid med endometrios innebär inte mer komplikationer än en vanlig gravitidet. De flesta känner inget speciellt, men en del andra har ont. Jag blir ledsen när jag tänker att jag kanske tillhör den senare varianten. Kan jag inte bara få njuta av detta, måste allt göra ont? Det är oerhört tröttsamt och jag tror inte jag hade haft lika lite energi utan smärtor. Det tar nästan all min energi.

Imorgon ska jag träffa min barnmorska och prata om allt detta, en väldigt bra och tillmötesgående bmska ska jag tillägga. Den första lediga läkartiden är den 22/12 på eftermiddagen, ända nere i Värnamo. Inte Ryhov (Jönköping) där jag är "van" att vara. Nä, för det finns faktiskt landstingsavtal som man måste ta hänsyn till, även fast vi valt att föda på Ryhov. Suck. Då ska jag ta tåg och buss till sjukhuset och alltså se till att inte skita ner mig, få näsblod eller ramla ihop i en kramp. Och sedan ska jag ta mig hem igen för att ta ett annat tåg till Skövde och fira jul, men två katter ombord. Asså, jag får fan ångest bara av att tänka på det. Och ännu mer jobbigt är det att jag känner skuld över att jag kanske egentligen inte borde låta detta ta så mycket av min tid. Jag har ju massor att vara glad över! Jag har svårt att rikta mitt fokus.

När blir det sådär mysigt alla pratar om? Mysigt och lyckligt?

Ljuset

Eftersom jag den senaste tiden börjat komma över mina demoner så mår jag bättre. Bloggen har varit min frihet att uttrycka min ilska och de tankar och känslor som en kronisk diagnos bär med sig. När jag ser tillbaka på de två närmaste åren är jag övertygad om att jag verkligen har behövt det. Detta har varit min kanal.

Sommaren har varit varm och fin, och jag trivs mycket bra på mitt jobb. Jag har nu uppehåll i min behandling vilket innebär att jag tar smärtisar lite oftare. I och med den första blödningen och en golfbollsstor klump som föll ur mig väntar jag nu på labsvar. Håll tummarna för att det bara var en ofarlig polyp och ingen malign tumörcell. Förmodligen var det detta gyn såg på ul i våras och förmodligen är det denna klump som har hälsat på mig i sommar. Men nu är den ute, tack och lov för det!

Om mindre än tre månader flyttar vi till parhus, idag fick vi mail med fråga om de skulle plantera äpple- eller plommonträd. Jag håller på att spricka av iver!! Vi har i alla fall kommit överens om plommonträd. Det är gott att göra marmelad på :)

Fulgråt

Idag fick jag en bölattack när jag var ute och promenerade. Herregud vad jag kan känna mig ensam till och från. Som en liten osynlig plutt. Jag ringde min bästa vän som alltid vet vad hon ska säga och det kändes bättre efteråt. När läkaren sa till mig i maj att jag kommer ha mycket svårt att bli gravid så tänkte jag inte mer på det. Jag lät det rinna av mig och förträngde det, som jag går med det mesta som är jobbigt. Och så helt plötsligt kom det idag. Jahapp. I vilken ordning ska man göra allt i livet?

Just nu känner jag mig totalt nollställd. Jag vill att någon ska säga åt mig hur jag ska göra. Jobba på eller ta reda på om två kan bli tre? Det jag hellst av allt vill göra idag är att jobba. Jag trivs så bra med mitt yrke och det sista jag vill just nu är att påbörja någon slags familjeprocess. Men om mina chanser har minskat drastiskt på fyra månader kanske det ser värre ut om fyra månader till. Kommer jag ångra det då? Eller så går det jättebra. Och jag får alla barn jag vill ha. Hur hade ni gjort?

Framtidsflytt

I vinter flyttar vi in i ett nybyggt parhus med stor tomt! Jag är så glad att jag kan tänka på detta, och hur jag vill inreda. Då slipper jag tänka på min kropp. Jag ser så fram emot att flytta!

Det har gått riktigt bra att jobba, schemat passar mig perfekt och jag orkar med mina pass. Det känns helt fantastiskt att kunna gå till jobbet och orka! När jag är ledig har jag massor med tid för vila, och det behöver jag... Dessutom har jag en hel del tid att springa på loppisar. Kökssoffan på bilden är en mycket gammal handgjord möbel. Den går att dra ut och sova i, som förr i tiden. Men jag tror inte att jag vågar testa! Och jag hinner tänka en massa på om jag ska börja på behandling igen eller inte, jag velar fram och tillbaka hela tiden. Det känns ändå onödigt eftersom de mediciner som finns uppenbarligen inte har fullt önskad effekt, det blir trassligt ändå. Och å andra sidan har jag mindre ont då, men förblir sömnlös. Så svårt! Vad hade du gjort?

Idag var jag på stan och köpte en häftpistol och tyg på metervara. Jag har klätt om den så att dynan har ett avtorkningsbart tyg i ljusbrunt. Tyget kommer från Åhléns och är akrylbelagt i 100% lin. Bilden visar soffan innan omklädning, tyget var så fult så vi lade på en ullfilt :) Nästa projekt blir att göra om en garderob eller vägghylla till kattlådehus. Det är kul med katt, men den där jäkla sanden alltså...

Detta är vårt nytillskott Sarah! Vi hämtade henne precis efter påsk och hon och Cristoffer trivs jättebra ihop. Hon leker för fullt och han är så öm och tvättar henne och håller om henne när de sover. Så sött!

Här har ni honom, min lille prinsessa! Visst har han växt :)

Jag är ju väldigt intresserad av inredning, det är verkligen ett av mina stora intressen. Jag har inte så många andra intressen egentligen. Vad är ett intresse? Inför flytten har jag börjat anteckna ner småidéer och detaljer jag skulle vilja ha. Med tiden kanske jag har råd med det, haha... Mycket går att fynda på loppisar och andrahandsbutiker. Det gäller att ta fantasi och tålamod, mycket går att slipa, måla om, tapetsera etc etc.

Förra veckan fyndade jag dessa burkglas, de är inte helt rundade vilket gör de bekväma att hålla i. 

Två år med diagnosen och en tvärvändning åt två håll

Ärligt, den allra största förändringen de senaste två åren är min egna inställning. Det betyder inte att det är lätt, att allt är bra nu, att det är över. Utan det innebär endast att jag ser ljusare på min framtid. KBT'n har flytit på, inget speciellt nytt riktigt. Nu har jag haft ett litet uppehåll med det.

Sedan jag skrev sist har jag haft längre uppehåll från sprutorna, jag har tagit examen, börjat jobba och fått besked om att mina chanser att någonsin bli gravid är mindre än minimala. För ett halvår sedan lät det inte så, men då hade jag inte heller slutat på min hormonbehandling. Nu är mina äggledare mer skadade än innan. Jag bannar mig själv. Det är inte roligt. Däremot har jag börjat försöka omdefiniera ordet familj.

En kärnfamilj har för mig alltid bestått av ett antal vyxna och barn, utan speciell könsdefiniering. Nu måste jag börja tänka om, att en kärnfamilj även kan vara ett antal vuxna med mer tid för gemensama intressen. Till exempel resor, djur, föreningsliv och umgänge. Allt detta kan man ha även om familjen innefattar barn. Och det är inte barnet jag sörjer. Utan det är upplevelsen över att kanske aldrig få uppleva processen i en graviditet och utvecklingen av barnet och familjen. Hur känns det att amma? Hur känns det första natten hemma efter BB? Vilka känslor fylls i bröstet första gången du ser på ditt nyfödda barn? Vem öron har barnet och vems hårfärg får barnet?

Jag får höra att jag kan få alla de barn jag vill ha. Genom adoption. Det är inte barnet jag vill ha, det är den fysiska och känslomässiga processen.

Jag får höra att jag kan få direktremiss till en IVF-behandling. Ska jag utsätta mig själv för en inledande operation för att sedan genomföra en IVF där jag har minimal chans att lyckas? Ja, jag vill göra det. Men vill jag uppleva misslyckandet av det? I mitt landsting har jag rätt till två gratis IVF. Sedan måste jag betala själv, en behandling som jag fått information kostar närmare 30 000:- Har jag råd med det? Har jag råd? Har du råd? Vem har råd?

Jag trivs med min vardag. Jag trivs på min arbetsplats. Jag trivs med all den tid jag har för mig själv i en familj utan barn. Det är skönt att vara vuxen och bara ha mig själv att tänka på. Och två katter. Det är OK just nu. Men detta kräver planering. Och hur vet jag vad som är rätt att göra?

I alla fall. Jag är som mest glad faktiskt. Jag njuter av dagen, slappar, skrattar, planerar en solvecka i slutet av sommaren och gör sådant jag har lust med. Väldigt skön period just nu!

Hej igen

Hej och hallå alla fantastiska läsare!

Tack för mailen och er som hör av er. Sorry för min frånvaro, jag har bara inte haft skrivlust...

Det har hänt en hel del sedan sist jag skrev. Jag har slutat med sprutan, jag har varit på gynkoll i Stockholm, KBT rullar på som vanligt, magsår har kommit och gått, jag kanske måste överväga IVF när jag vill ha barn, jag har pressat fram en ny artikel som publicerades här, jag har blivit intervjuad för Jönköpingsposten och väntar på publicering. Det har varit en hel del pyssel med föreningen, snart får jag berätta för er! Vad mer... Jag sover som en stock när jag väl lyckas somna. Utan sprutan har jag mer ont och det gör sig påmint oftare. Det gör mig trött och utmattad.

Humöret, känslor, energi - allt sådant går upp och ner hela tiden. Många bra dagar, färre mindre bra dagar. Hopplöshet vissa dagar, överdriven glädje andra dagar.

Puss på er

Hemmapyssel

Vi flyttade ju för snart två månader sedan och nu är det mesta färdigt. Det som inte är bra än är hallen och sovrummet, men den får bli klar med tiden. Såhär har vi det hemma!

Tallrik från Höganäs fylld med freshi, freshi :)

Jag prenumererar på Elle mat & vin, världens bästa tidning!

Min favoritolja efter dusch och bad :)

Tapeten kommer från Eco's serie Happy, och soffan är köpt på Mio.

Cristoffer älskar att ligga och vila på soffan!

Kära Stringhyllan jag fått av mor och far. Tavlan fick jag i 16års present.

Batteridrivna värmeljus är superbra när man har en nyfiken katt!

Världens skönaste soffa är från Highland, finns på Mio.

Framtiden i nutiden

Jag tror jag är på väg in i någon slags period. Av vad vet jag inte riktigt. Men jag känner mig låg, har haft ont mer senaste veckan och känner mig hängig igen. Nästa vecka har jag fått en tid med en psykolog, men jag vet inte vad det är för tid eftersom jag inte har ringt om bett om en tid. Jag hoppas att det är information om att min KBT är på gång. Jag har mycket frågor och tankar som snurrar i huvudet och jag känner mig mer och mer orolig inför sommaren. Jag tar examen i maj och sedan är det tänkt att jag ska börja jobba. Jag vill jobba, jag älskar det jag läser och jag vet att jag är duktig. Jag tänker mycket på ekonomi och är orolig över att ha en oförstående chef. När tar jag upp mitt problem på ett jobb? På intervjun? Vem anställer mig heltid då? Kan jag arbeta heltid? Och om min kropp inte orkar det, vilka är mina möjligheter och förutsättningar att komplettera min ekonomi? Jag är rädd för framtiden och jag kan inte sluta älta det.

I konflikt med mig själv

En av anledningarna till varför jag inte har varit så aktiv här är för att jag den senaste tiden har haft mycket ångest och inte känt mig bra psykiskt. För att inte behöva tänka på det ännu mer har jag inte haft någon lust att varken skriva om det eller fokusera på det. Det har inneburit mycket sömn och medicin som dämpar oro.

När jag känner mig ångestfylld känner jag mig otillräcklig och som en börda. Jag har svårt att se framåt och jag vill inte tänka på framtiden. Jag försöker be om hjälp för småsaker i vardagen, men det är egentligen saker jag kan göra själv. Det där med att öva på att be om hjälp använder jag till helt fel saker. Jag förmår inte att be om hjälp för sådant som jag verkligen inte orkar själv. Jag känner mig som en börda som bara är grinig, irriterad och tar en massa energi från andra. Jag vill inte vara i vägen och jag vill inte ta någon annans tid. Det spelar ingen roll vad andra säger eller gör. Visst, det gör mig rörd och jag blir glad när någon visar sin omtanke. Men, tänker att de skulle aldrig ha gjort det om jag inte var i den här situationen. Jag vill bli sedd som den jag är, inte som hon med endometrios. Jag vill inte ha empati. Jag vill inte bli daltad. Jag vill bara att någon lär mig att acceptera saker som de är och lär mig att leva med det jag har. Och samtidigt vill en annan del av mig bara bli omhändertagen och låta mig själv ta emot hjälp och stöd.

Tack till alla ni som på något sätt finns i mitt liv.

På fredag, exakt om en vecka, har jag tid på sjukhuset för att göra gastroskopi och sigmoideoskopi. Det görs efter varandra så det kommer att bli en lång dag på sjukhuset. De ska undersöka matstrupen, magsäcken, tolvfingertarmen och tjocktarmen. Jag får inte äta eller dricka sex timmar före undersökningarna. Jag kommer att vara så hungrig!! Så jag hoppas att det går fort och att inget utav det gör ont. Jag har ingen aning hur lång tid det tar innan jag får svaren, förhoppningsvis kan de kanske säga någonting samma dag. Jag vet inte hur det funkar. Min förhoppning är att det är mina nuvarande problem i samma område som ställer till det för magen och tjocktarmen, jag hoppas verkligen inte att endometrios har spridit sig både upp och ner. Jag har ju tagit mina sprutor och mediciner regelbunden en lång period nu, och de är ju förebyggande för just spridning.

Flytten till Huskvarna har gått bra. Det är fortfarande grejer att göra, som att tapetsera om en fondvägg, köpa soffbord och sätta upp hyllor. I slutet av december kommer vår soffa från Mio. Det blir soffan på bilden nedan, fast i ljusgrått. Färgen på tyget heter Natura Silver. Ena hörnet är en cosydel, så jäkla mysigt att gosa ner sig där!

Hej igen

Herregud, det var nästan en månad sedan jag skrev sist. Jag har inte haft lust till någonting alls egentligen. Strax efter att jag kom hem från resan var jag åter på sjukhuset på grund av magsmärtor och blödningar från rumpan. Jag väntar på en tid till gastroskopi. I veckan ska jag även ta cellprov och ta min spruta, och inom kort ska jag göra en undersökning för att se om endo satt sig på min tjocktarm.

Senaste veckan har jag haft mycket ont. Jag har vilat hemma och packat lite i omgångar, för i helgen flyttar vi till vår nya lägenhet. Jag längtar så otroligt mycket till det! En ny början och en nystart på massor av saker. Det känns så bra! Om några dagar kommer jag att vara piggar och då ska jag skriva mer.

Puss på er

Spruta idag och så efterlyser jag recept!

Om ca 30 minuter har jag tagit min spruta, Zoladex och det lilla implantatet skickas några centimeter rakt in i buken. Fy faan säger jag bara!

Imorgon flyger jag till Madrid, jag längtar verkligen efter ett litet miljöombyte och bara få vara med min fina familj. En vecka är alldeles lagom och jag är så glad att denna vecka kommer just nu. Jag behöver verkligen få fly lite från mitt liv här. Jag har packat en hel necessär med smärtisar, lugnande och smärtisar om jag skulle behöva det. Förhoppningsvis mår jag bättre när jag har skärpt mig med kosten och kan se att jag har svagare smärtor om en månad eller så. Håll tummarna! Och håll även tummarna för att nästa undersökning visar att endometrios inte har spridit sig till mina tarmar!!! Det känns så tungt att tänka på det och ju mindre jag förtränger det desto mer oro känner jag. Jag måste hitta pepp, pepp, pepp, pepp!

E F T E R L Y S N I N G
Igår bakade jag fröknäcke och jag känner mig ganska så pepp på att ändra mina matvanor och lägga om kosten. Men jag behöver pepp och pushar. Har du något smarrigt recept?
- Det ska inte innehålla tillbehör som pasta, ris, potatis, rött kött, soja- och mjölprodukter.
- Dock gärna böner, linser, grönsaker, fisk, nötter, fågel etc.
- Det får gärna gå att göra i stora mängder så att jag kan ha det i matlåda eller frysa in.
- Eftersom en god kost innebär planering och tid, så vill jag även gärna ha tips på förberedning och saker att alltid ha hemma.

TUMMEN UPP FRIENDS! HA EN FINFIN HELG!

Uppvak efter operation mars 2012

Matvanor påverkar kronisk smärta

Idag är jag hemma från aktivitetsdagen i skolan, vi skulle åka till ett badhus där vi kunde välja mellan att träna, motionssimma eller bada. Jag vaknade i så bra idag, hade ont och kände mig trött. Så jag bestämde mig för att stanna hemma och ta det lugnt, packa lite inför resan och plugga lite om jag orkar. Igår fick jag hjälp med att fixa startsidan på bloggen, nu ser den nästan ut som den ska. Hurra!

Jag har reflekterat lite över varför jag har haft ont oftare och mer på sista tiden, och jag tror att det ligger mycket i vad jag äter. Förr var jag noga med att inte äta köttprodukter, pasta, ris och potatis. Nu äter jag allt. Det vore bättre om jag åt mindre pasta och ris, mer grönsaker och bönor, dock skulle jag kunna byta ut kolhydraterna mot mer fullkornsprodukter, till exempel fullkornspasta och råris. Jag måste skärpa mig och ändra min kost, det har gått för långt nu. Så när jag får mina pengar denna månaden vill jag rensa i skafferiet och köpa nytt som är bättre för mig.

Idag till frukost åt jag två Grännaknäcke som jag delade och fick fyra bitar av. På dem hade jag en med leverpastej och inlagd gurka, två med kalkonpålägg och grön paprika och den sista med jordnötssmör utan salt och plommonmarmelad med citron och ingefära som jag har gjort själv. Till det drack jag en kopp kaffe med mjölk och ett rött äpple. Till lunch tänkte jag laga kycklingfilé med kokta grönsaker och råris eller bulgur, men helst bara grönsaker.

Nu blir det lite vila och sedan hoppas jag att jag kan övertala mig själv att gå en långpromenad!

Kanelbullens dag

Men tjaba!

Jag har inga kanelbullar hemma, så jag äter godis istället. Nästan lika gott :)

Idag vaknade jag vid halv åtta av en yrsel som påminner om den jag hade i somras. Jag har inte ont i huvudet, allt snurrar bara. Jag har inte rört på mig så mycket de senaste veckorna, så det är säkert lågt blodtryck som spökar. Idag ska jag ut och gå, solen skiner och löven är färgglada!

Jag har skolkat från KBT:n igen och varit hemma från skolan en dag. Jag hade sådan jävla ångest i tisdags och jag har känt mig lite låg i veckan. Jag har tagit Atarax mot oro nästan varje dag, främst på kvällarna. Sedan vet jag inte om jag har känt av mer smärta för att jag har upplevt oro eller om det är tvärtom. Igår var det bättre, då arbetade jag mitt första pass på ett timjobb jag har fått. När jag var där behövde jag tänka på allt förutom mig själv så jag mådde hur bra som helst!

Jag tror ärligt att jag inte är redo för KBT än, men jag har inte bestämt än hur jag ska göra. Det känns läskigt. Allt är lättare än att grotta ner sig i sig själv.

Veckan har flugit förbi utan några promenader eller andra aktiviteter. Efter skolan har jag varit trött och gått och lagt mig tidigt på kvällarna. Jag gör ingenting och jag har inte större lust till det heller. Det är synd, för det är viktigt med motion och frisk luft. Men idag kommer jag som sagt ut. Först ska jag slänga in lite smuts i tvättmaskinen och sedan bär det iväg!

Jag hoppas att helgen blir rolig och inte bara en hemmahelg. Det ska bli fint väder, så jag kanske tar mig ut och plockar fina löv. Pihiii

Här kommer en länk med kända kvinnor som lider av endometrios. Jag vet tyvärr inte hur sant allt är, men det är intressant att läsa. Synd att ingen av dem uppmärksammar sjukdomen mer. Kvinnor med endometrios

                                         Puss på er mina änglar, ha en fantastisk helg!!

Skolkar

Japp, idag har jag skolkat från min KBT-tid. Varför? Ingen aning. Jag hade ingen lust att gå. När jag väl får hjälp har jag ingen lust till det. Jag känner igen det beteendet från tidigare. V a r f ö r ?
Är jag inte redo än? Jag tror att det kanske är så. Jag vet inte riktigt. Vill jag gräva ner mig i mina tankar och känslor? Är jag redo för det? Njaa... Jag är nog mest rädd och orolig för att göra det. Nä, fy faan vad jobbigt! Bästa sättet att undvika saker är ju att ignorera det och förtränga. Och det är jag expert på. Eftersom ingen protesterar, tvingar mig dit eller tjatar på mig är det hur lätt som helst att utebli. Och den ända som drabbas av det är ju jag själv och alla i min omgivning som tvingas stå ut med mig och mina känslor. Jag hade velat att de ringde och tjatade eller att någon kidnappade mig och tog bort ögonbindeln först när jag satt i stolen hos terapeuten. Men det är inte så världen fungerar. Just nu, idag, ville jag inte. För att jag vet att vi skulle gå igenom min känslolägesläxa, hur jag har mått, vad jag har tänkt, hur jag vill förändras. För att nå dit måste jag plocka fram alla jobbiga känslor och minnen. Och jag vet fan inte om jag är redo för det. När blir man redo om man inte kan tvinga sig själv?

Jag har tagit smärtisar hela veckan, var hemma måndag och tisdag. I onsdags vilade jag i soffan i princip hela dagen i skolan. När jag kom hem gjorde jag plommonmarmelad med ingefära och citron, jag somnade ganska sent. Idag kände jag mig pigg och glad, jag har till och med städat lite hemma.

Imorgon ska jag klippa av mig håret. Jag behöver göra något nytt, en synlig förändring. Men det är fusk, det kommer ju inte att förändra något egentligen i hur jag mår. Men jag inbillar mig det. Att lura mig själv är mitt starkaste vapen.

Jag är så glad att det är helg, äntligen!! Det är så skönt att vara ledig från alla måsten och grejer i skolan. Jag hoppas att det bli fint väder. Det är skördefest ute på ön och om jag mår bra och orkar så vill jag gärna åka över och umgås lite.

Ha en fin helg allihopa!

Hemmadag

Idag har jag varit hemma från skolan. Så jag har mest legat i soffan hela dagen, men tv:n på och Cristoffer vid min sida. Jag har tagit smärtisar hela dagen och nu på kvällen satt jag ute en stund på balkongen. Nu känns det i luften att hösten är på väg, luften är frisk och lätt. Love it!

Jag ska försöka komma upp till skolan imorgon, allt beror på hur natten blir. Sen så har jag ju glömt att berätta, jag har fått ett extrajobb på ett behandlingshem - även fast jag på intervjun berättade att jag har endometrios. Dubbel lycka!!!!!

Ikväll ska jag försöka lägga mig tidigt så att jag är piggare imorgon. Hörs!

Att prata om endometrios

Hej på er!

Idag har jag delat med mig om mig själv och mitt liv med endometrios. Jag pratade om det för min klass, det var inte planerat att det skulle bli så personligt. Min plan var att prata om endometrios med hjälp av en power point, men jag hade inte datorn med mig så det blev att jag pratade om min historia om sjukdomen. Det är inte jobbigt att prata om det fysiska, utan det är den psykiska resan som är känslig att prata om. Den resan jag har gjort i mig själv, med mig själv, har varit oundviklig. Jag har lärt mig så mycket, och resan är inte över än. Det blev känsloladdat, men det kändes bra. 

Igår hade jag min första KBT-tid. Det kändes bra. Hon som jag går till slutar om tre månader så jag måste tänka på om jag vill starta en process med henne eller vänta tills jag kan gå hos någon annan. Jag fick i alla fall lite läxor. Jag ska skriva hur jag mår i två dagar, en gång i timmen. Idag och på söndag. Jag har glömt att göra det varje timme, men jag ska försöka minnas. Min andra läxa var att köpa blommor till mig själv idag. Det har jag gjort, visst är de fina! :)

Efter skolan hade jag tid att ta min spruta. Jag kände mig orolig och lite sprattlig innan. Sprutan är inte något jag vill ta, för jag vet vad det gör med min kropp. Men det är ju viktigt att jag tar den, så det är okej. Margaretha hette hon som jag mig den idag. Hon var jättesnäll och gjorde ett bra jobb. Det kändes riktigt tryggt och bra!

Hade även telefontid med min läkare på endometriosteamet idag. Vi kom överens om att jag ska fortsätta med Zoladex ett år till, och så bokade vi in en tid för undersökning i november.

Nu är det äntligen helg, hoppas att ni har det trevligt! 

Dipp, dipp, dipp, dipp

Nej, inte dipp och chips eller dipp och grönsaker. Utan en jävla dipp. Är så trött på allt möjligt just nu att jag helst av allt skulle vilja börja springa och aldrig sluta, eller lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet under en lång, lång tid. Allt känns bara som ett oändligt vakuum. Är det ingångsperiod i Cymbalta som är sen? Eller behöver jag en högre dos? Vad fan behöver jag? Hur många månader tar det innan jag får min KBT-tid? Varför har jag en massa frågor när det inte finns någon som har alla svar??!!