Ärligt, den allra största förändringen de senaste två åren är min egna inställning. Det betyder inte att det är lätt, att allt är bra nu, att det är över. Utan det innebär endast att jag ser ljusare på min framtid. KBT'n har flytit på, inget speciellt nytt riktigt. Nu har jag haft ett litet uppehåll med det.
Sedan jag skrev sist har jag haft längre uppehåll från sprutorna, jag har tagit examen, börjat jobba och fått besked om att mina chanser att någonsin bli gravid är mindre än minimala. För ett halvår sedan lät det inte så, men då hade jag inte heller slutat på min hormonbehandling. Nu är mina äggledare mer skadade än innan. Jag bannar mig själv. Det är inte roligt. Däremot har jag börjat försöka omdefiniera ordet familj.
En kärnfamilj har för mig alltid bestått av ett antal vyxna och barn, utan speciell könsdefiniering. Nu måste jag börja tänka om, att en kärnfamilj även kan vara ett antal vuxna med mer tid för gemensama intressen. Till exempel resor, djur, föreningsliv och umgänge. Allt detta kan man ha även om familjen innefattar barn. Och det är inte barnet jag sörjer. Utan det är upplevelsen över att kanske aldrig få uppleva processen i en graviditet och utvecklingen av barnet och familjen. Hur känns det att amma? Hur känns det första natten hemma efter BB? Vilka känslor fylls i bröstet första gången du ser på ditt nyfödda barn? Vem öron har barnet och vems hårfärg får barnet?
Jag får höra att jag kan få alla de barn jag vill ha. Genom adoption. Det är inte barnet jag vill ha, det är den fysiska och känslomässiga processen.
Jag får höra att jag kan få direktremiss till en IVF-behandling. Ska jag utsätta mig själv för en inledande operation för att sedan genomföra en IVF där jag har minimal chans att lyckas? Ja, jag vill göra det. Men vill jag uppleva misslyckandet av det? I mitt landsting har jag rätt till två gratis IVF. Sedan måste jag betala själv, en behandling som jag fått information kostar närmare 30 000:- Har jag råd med det? Har jag råd? Har du råd? Vem har råd?
Jag trivs med min vardag. Jag trivs på min arbetsplats. Jag trivs med all den tid jag har för mig själv i en familj utan barn. Det är skönt att vara vuxen och bara ha mig själv att tänka på. Och två katter. Det är OK just nu. Men detta kräver planering. Och hur vet jag vad som är rätt att göra?
I alla fall. Jag är som mest glad faktiskt. Jag njuter av dagen, slappar, skrattar, planerar en solvecka i slutet av sommaren och gör sådant jag har lust med. Väldigt skön period just nu!
