Baby shower surprise

Såhär såg det ut i lördags när jag låste upp dörren. Min första tanke - Vart är katterna, varför kommer de inte fram till dörren och hälsar som vanligt? Sedan - Har min syster kommit hem tidigare från Paraguay och ordnat detta? Är hon här? 

Det första jag lade märke till var alltså inga katter, att hallstolen var borta och att badrumsdörren var helt stängd. Vi lämnar alltid den helt öppen och med ett dörrstopp på tröskeln, så att katterna har tillgång till sina toaletter. Hoppas de kunnat hålla sig! Sedan höjde jag blicken och såg en himmel av ballonger. Allt inom loppet av typ två sekunder. Jag fattade ingenting!

Jag vaknade tidigt den morgonen. Illamåendet gjorde sig direkt påmind och jag fick i mig några tuggor frukost. Jag ville ha frisk luft, så vid halv nio gick jag ut och klippte häcken. Osmart. Alla knäböj och tryck på magen vid hukande gjorde illamåendet bara värre. Jag gick in igen och la mig i soffan. Efter ett tag tog jag en Lergigan comp och en Omeprazol som jag fått utskrivet just för illamående.

Vår dagsplan var att åka till simhallen och sedan käka lunch i stan. Sen skulle mamma och pappa komma på besök. Jag hade sett fram emot simhallen, ända gången jag känner mig helt rörligt just nu är i vattnet. Men med mitt illamående hade jag ingen lust med klor och skrikiga småbarn. Jag ville stanna hemma. På något vis blev jag övertalad att ändå åka in till stan, för att handla lite (shopping går nästan alltid att muta med) till trädgården och käka lunch. Jag insåg att det skulle vara bra att komma ut lite. Så vi åkte iväg vid elva. Innan vi åkte bäddade M sängen, det har han aldrig någonsin gjort tidigare och jag tyckte det var konstigt. Jag brukar göra det, eftersom katterna ligger i sängen på dagarna och jag inte vill ha katthår i röven.

Strax före ett var vi på väg hem igen. Bilen full med trädgårdsjord och två pionplantor. Det blev ingen lunch på stan. Jag mådde illa, var sur och grinig och så hade mina föräldrar hört av sig och sagt att de strax var framme. Jag blev stressad. 

M fippladde på mobilen och smsade hela tiden. Det stör mig att han gör det när han kör och jag blev inte mindre grinig för det. När vi nästan var framme kände jag mig plötsligt jättenervös. Det pirrade i magen och jag förstod inte varför. Efteråt har jag frågat M hur han mådde och han sa att han var supernervös, han visste ju om allt. Så jag kände helt enkelt av hans känslor och fick samma känsla. Intressant! Vi rullade in på vår gata, ingen bil på uppfarten. Vad bra, då slapp de stå ute och vänta i regnet tänkte jag. 

Sen såg jag att sidobordet vid soffan såg ut såhär. Jag stod fortfarande i hallen och kikade in. Vem var här? Vem hade gjort allt detta? Och från vilket håll skulle de hoppa fram och skrämmas? Jag vågade inte gå in! Jag var så kissnödig och tänkte att jag skulle nog kissa på mig om jag blev skrämd. 

Helt plötsligt rusar de ut ur lillrummet! Alltså va? Vänner som bor i Stockholm. Vad gör ni här? Hur kom ni hit? Vänner som bor här nere. Och mamma. Vänner som jag trodde att jag inte skulle kunna träffa förrän efter sommaren. Nu stod de här, i mitt hem. Jag fattade ingenting. Hela soffbordet var fullt med bakverk och köksbordet var uppdukat. Mat i skålar som jag glömt att jag hade. Hur har de hittat allt det här? Jag fick ett glas mousserande i handen, en prinsesshatt och sedan var det kramfest. Det var så fint hemma! Maten var jättegod och jag bara satt där och fattade ingenting. Tittade mig omkring och kände mig glad och varm. Glad över färger i flera varianter och noll fokus på könstema. Tacksam, lycklig och rik. Glad över att flera av dem hade möjlighet att delta.

Vi åt och pratade. Sedan ringde min syster på Skype och sedan fikade vi. Grannen kom mitt i allt och skulle låna en grej, han frågade om jag fyllde år. Jag vet inte vad jag svarade. Något otydligt om bebis och Stockholm. Sedan gick M ut mellan regnskurarna och gödsla gräsmattan med hönsgödsel. Det luktar blä. Fika med hönsbajslukt mitt i allt.

M och jag fick öppna massor med fina paket. Och blöjtårtor! Massor med blöjor. Så fina saker vi fått till bebis! De åkte vid 18, vi städade upp och kvar över natten stannade C - bebis gudmor. Jag var helt slut, totalt överkört med härliga känslor. Dagen efter fattade jag fortfarande ingenting. Vi tvättade de nya bebisplaggen och jag var som i en bubbla. Jag är så glad och tacksam över mina fina vänner. De är underbara och fantastiska! 

Stora magen och jag i ett nötskal. Kan man flamsa så ska man!

Tankar om människobarnet och det biologiska könet

Jag ville först skriva "Tankar om människobarnets könstillhörighet".  Men hur ska vi, mannen och jag, ens på förväg veta vilket kön barnet väljer att tillhöra? Varför finns denna besatthet i världen om att vara ett kön? Jag vill att mitt barn ska vara ett barn tills hen själv upptäcker att samhället dela upp oss i könsgrupper. Det kommer förmodligen ske i förskoleåldern och då är det så. Jag önskar inte att mitt barn blir kallat efter ett kön. Barnet kommer att ha ett namn, och det är ett utmärkt sätt att benämna barnet med. Inte för att det skulle vara fel på något utav könen, utan för att bilden av hur ett kön ska vara och bete sig är något jag inte vill ska indoktrineras i mitt barn från det att hen är nyfödd. Ordet flicka, pojke eller de plagg och attribut en människa har på sig utgör inte ett kön i sig. Däremot är föreställningen en annan.

Sedan några veckor tillbaka vet vi barnets biologiska kön. Vi gjorde ett aktivt val där vi ville veta det. Hade vi blivit besvikna om det var det ena eller det andra? Nej, för vi hade inte förväntningar. Att veta har inneburit för oss att vi nu pratar om barnet som en individ. Är inte det konstigt? Var barnet ingen individ innan eller? Det är konstigt när man har en fast syn på genus och så rubbas den så lätt, omedvetet till en början.

I samma stund som barnmorskan sa vårt barns kön var det något i mig som lossnade. När det gäller barnets biologiska kön och dess medföljande hormonsystem är det i princip omöjligt för mig att genetiskt föra vidare den kroniska sjukdom som plågar mig. I samma stund som barnet blev könat spred sig en varm våg av lättnad genom min kropp. Var det för att jag önskade ett kön framför det andra? Nej. Det ända jag önskade var att inte behöva leva med vetskapen om att mitt barn förmodligen skulle behöva genomlida samma smärtor som jag upplevt. Det är oerhört själviskt. Men jag vet inte vart jag hade tagit vägen den dagen jag upptäckte att mitt barn led av endometrios. Med den kunskap jag bär på skulle barnet tidigt få hjälp, samtidigt som hjälpen i dagsläget inte är en dans på rosor. Hjälpen kallas behandling efter uteslutningsmetoden, något botmedel finns ju inte.

Så till detta med barnets kläder. I samma stund som vi berättar för vänner och familj om barnets biologiska kön är det i princip oundvikligt att inte ta emot gåvor i de färger och mönster som socialt sätt könar barnet. Och det är helt OK. För det är inte kläder och motiv som i grunden könar ett barn! Ett barn har en viss storlek. Och för den storleken finns det massor med val, det är bara att välja och vraka. Problemen skapas när föräldrar väljer att neka sitt barn att bära prinsessklänning för att hen är "fel" kön. Problemen skapas när föräldrar väljer att neka sitt barn att börja träna hockey för att hen är "fel" kön. Förutsättningar och möjligheter ska vara lika!

Vi har köpt ett par större babyklädpaket som vi hittade på Blocket. Storlekar från nyfödd upp till ett halvår. Ett dunderkap med diverse plagg i alla möjliga färger och motiv. Allt från bilar, blommor, spets, djur och natur. På önskelistan för inköp har vi just nu en vit body med hängslen och fluga som motiv, en kofta och ett par bekväma byxor till det. Vi ska nämligen på bröllop i september och då vill vi vara uppklädda! Det här setet är en favorit. Jag älskar kombinationen rosa och rött. Och dessutom är det små söta hundvalpar som motiv. Cuteness overload!

Lördag

Nu har jag fått Folacin utskrivet av min läkare, det är folsyra. Jag har slutat med järn- och Gravidvitamintabletterna. Jag tog sista tabletterna i onsdags och hör och häpna - min mage är så lugn nu! Jag fick fem rör med mig hem som jag ska lämna tillbaka när jag tömt tarmen. Det är sådana där bomullspinnar som man duttar lite skit på. Sedan ska de testas för infektioner och inflammationer. Igår var jag och lämnade in tre av dem, på måndag hoppas jag att jag kan lämna in de andra två. De måste tas från två olika tillfällen och lämnas till labb inom 24h före kl 13 då labbussen åker iväg med alla prover.

Anledningen till att jag skulle sluta med tabletterna var för att utesluta att min lösa mage är en biverkning av dem. Och hittills är det ju bättre, så det kanske var vitaminerna? I alla fall, det känns bra att magen är bättre.

Jag längtar väldigt mycket till måndag. Då åker vi till familjen och jag slipper sitta hemma själv och tråka mig. Idag har M åkt upp till Stockholm och kommer hem imorgon. Det känns lite ensamt just nu. Vi har precis flyttat till ett samhälle några mil söder om Jönköping. Den här veckan har jag bara varit hemma och tyckt synd om mig själv i min sjuka. Jag har varit ute minst en gång om dagen för att få lite frisk luft och så fort jag kommit hem har jag somnat några timmar. Jag är verkligen sällskapssjuk just nu. Samtidigt som jag är helt utmattad.

Jag är dålig på att höra av mig till mina vänner, och de är minst lika dåliga på att höra av sig till mig. Jag förmår mig liksom inte att ringa och komma med gnäll, sådant är så tröttsamt att lyssna på. Så just nu känns allt bara lite tråkigt. Och ensamt. Varför blir man så extra känslig när man är gravid? Innan har jag inte funderat på så mycket om det går lång tid mellan att man hörs. Men nu liksom förväntar jag mig att vänner ska höra av sig, och så gör de inte det. Jag antar att det är hormonerna, för alla har ju sina liv precis som innan. Det är inte svårt att känna sig lite övergiven.

Jag ser fram emot att vara tillbaka på jobbet efter jul, då får jag i alla fall spendera tid med andra människor.

Fast idag blir det en härlig dag. Saffransbullsbakning hoppas jag att jag orkar, och förhoppningsvis kommer en vän förbi och gör det tillsammans med mig. Jag tänkte följa Leila Lindholms recept, någon som provat det? :)

http://www.leila.se/leilas-saffransbullar/recept/julbak/index1,21.htm?id=3628

Föreläsning i Jönköping

Hejhopp kära fanz!

Jag hoppas att många av er har möjlighet att komma till Jönköping den 25 november och säga hej till mig, men främst lyssna på Margita Gustafsson som ska prata om endometrios. Det är självklart gratis! Kan du inte komma så kan du väl tipsa någon annan? Det är flera kvinnor och anhöriga som behöver detta.

Idag fick jag hem en bunt med affisher och broschyrer på posten, jag vill bara bada i dem alltså :)

Ljuset

Eftersom jag den senaste tiden börjat komma över mina demoner så mår jag bättre. Bloggen har varit min frihet att uttrycka min ilska och de tankar och känslor som en kronisk diagnos bär med sig. När jag ser tillbaka på de två närmaste åren är jag övertygad om att jag verkligen har behövt det. Detta har varit min kanal.

Sommaren har varit varm och fin, och jag trivs mycket bra på mitt jobb. Jag har nu uppehåll i min behandling vilket innebär att jag tar smärtisar lite oftare. I och med den första blödningen och en golfbollsstor klump som föll ur mig väntar jag nu på labsvar. Håll tummarna för att det bara var en ofarlig polyp och ingen malign tumörcell. Förmodligen var det detta gyn såg på ul i våras och förmodligen är det denna klump som har hälsat på mig i sommar. Men nu är den ute, tack och lov för det!

Om mindre än tre månader flyttar vi till parhus, idag fick vi mail med fråga om de skulle plantera äpple- eller plommonträd. Jag håller på att spricka av iver!! Vi har i alla fall kommit överens om plommonträd. Det är gott att göra marmelad på :)

Hemmapyssel

Vi flyttade ju för snart två månader sedan och nu är det mesta färdigt. Det som inte är bra än är hallen och sovrummet, men den får bli klar med tiden. Såhär har vi det hemma!

Tallrik från Höganäs fylld med freshi, freshi :)

Jag prenumererar på Elle mat & vin, världens bästa tidning!

Min favoritolja efter dusch och bad :)

Tapeten kommer från Eco's serie Happy, och soffan är köpt på Mio.

Cristoffer älskar att ligga och vila på soffan!

Kära Stringhyllan jag fått av mor och far. Tavlan fick jag i 16års present.

Batteridrivna värmeljus är superbra när man har en nyfiken katt!

Världens skönaste soffa är från Highland, finns på Mio.

Sjukhus, bodylotion och en dikt

Tjena tjaba!
Idag hade jag min första KBT-tid, äntligen!! Dessvärre så försov jag mig och missade tiden, typiskt mig, men nu har jag bokat in en tid varje vecka i några veckor framöver.

Igår kom jag hem från sjukhuset, där jag var inlagd två nätter. Jag hade nog klarat mig hemma, men jag stod inte ut längre. Jag hade för ont och sov knappt någonting. De gav mig mest oxynorm, men även petidin ena dagen. Båda är syntetiskt morfin och tack och lov fick jag ingen migrän och ingen spysjuka av dem! Läkarna talade ihop sig och tyckte att jag bör överväga att be om dubbel dos av Zoladex, sprutan. Och vilket sammanträffande, idag kom nämligen en kallelse på posten till Endometriosmottagningen i Stockholm. Jag ska dit den 27 februari och då kan jag ta upp medicineringen med min läkare. Det inte kul att behöva ta dubbel dos, men det är inte heller kul att jag hamnar i smärtskov ungefär varannan, var tredje månad. Det känns alldeles för ofta och det är tröttsamt.

Igår antecknade vi olika recept och skrev en inköpslista på livsmedel vi ska storhandla idag. Det blir mycket lax, kyckling/kalkon, grönsaker och quinoa. Jag ska ta bilder och visa er :) Nu ska det nämligen bli strikta ändringar av min kost, jag tror nämligen att mycket av mitt mående har med det att göra. Jag har även fått ta del av ett recept som man gör cashewpesto. Det låter så sjuk gott!!

Eftersom jag alltid tycker så sjukt synd om mig själv när jag har varit dålig, så uppmuntrade jag mig själv med lite superbillig rea- och outletshopping igår. Sandaler från Duffy 150:- och en bodylotion från Elisabeth Arden för 200:- Hurra! Jag skulle aldrig i hela mitt liv lägga ner mycket pengar på fina produkter, när man kan vänta tills de är på rea.

Första natten på sjukhuset skrev jag av mig lite. Det resulterade i detta.

När det ilande pipet var fjärde sekund får fötter att röra sig i en snabb takt, fram och tillbaka i korridoren.

När du själv har väntat så länge du kan med att trycka på den röda knappen, och fyra sekunder känns som fyra minuter.

När varje rörelse du gör, varje andetag du tar som får din hud att röra sig, får dig att tänka tankar du inte trodde var möjliga. 

När du mot all förmodan lyckas somna, drömmer du dig iväg till en verklighet, för att sedan vakna upp i en mardröm.

När du sväljer hårt, kväver tårarna och känner dig jävligt tacksam över din envishet och värmen som din familj och dina vänner omger dig med.

När du kommer fram till att mardrömmen du är i är lång, men går att vakna ur och monstret som jagar dig tillslut kommer antingen bli din vän eller ge upp.

När du innerst inne vet att kvalitén på ditt liv är beroende av din styrka, din acceptans, vänskapen till och handlingen av ditt livsöde.

När du då inser att valet inte är svårt, men hänger på ditt tålamod. Andas, håll ut, le och tänk på alla de underbara dagar du inte har en röd knapp vid din sida.

Julönskning 2013

Precis som förra året har jag en ända önskan i år. Jag vill ha din hjälp till mitt kollage. Och i år vill jag slå förra årets rekord!

För endast 100:- blir du stödmedlem i Endometriosföreningen och är med i kampen för kännedom, forskning och behandling. Endometrios är en kronisk sjukdom och något botemedel finns inte än. Många kvinnor lever med sammanväxta organ, kronisk smärta och barnlöshet på grund av detta.

Vill du bidra till mitt kollage? Självklart anonymt. Tag då en bild på ditt välkomstbrev och maila det till minendometrios@gmail.com eller jonkoping@endometriosforeningen.com För er som känner mig privat går det även bra att mmsa. 

Delta gärna även i mars månads event på Facebook - Den gula promenaden

För mer information är du välkommen att maila på ovanstånde adresser.
Vill du lämna ytterligare bidrag tas det tacksamt emot av Endometriosföreningens, via följande konton:  PG - 75 49 66-0 alt. BG - 5444-4310

Tack så hjärtligt!!

I konflikt med mig själv

En av anledningarna till varför jag inte har varit så aktiv här är för att jag den senaste tiden har haft mycket ångest och inte känt mig bra psykiskt. För att inte behöva tänka på det ännu mer har jag inte haft någon lust att varken skriva om det eller fokusera på det. Det har inneburit mycket sömn och medicin som dämpar oro.

När jag känner mig ångestfylld känner jag mig otillräcklig och som en börda. Jag har svårt att se framåt och jag vill inte tänka på framtiden. Jag försöker be om hjälp för småsaker i vardagen, men det är egentligen saker jag kan göra själv. Det där med att öva på att be om hjälp använder jag till helt fel saker. Jag förmår inte att be om hjälp för sådant som jag verkligen inte orkar själv. Jag känner mig som en börda som bara är grinig, irriterad och tar en massa energi från andra. Jag vill inte vara i vägen och jag vill inte ta någon annans tid. Det spelar ingen roll vad andra säger eller gör. Visst, det gör mig rörd och jag blir glad när någon visar sin omtanke. Men, tänker att de skulle aldrig ha gjort det om jag inte var i den här situationen. Jag vill bli sedd som den jag är, inte som hon med endometrios. Jag vill inte ha empati. Jag vill inte bli daltad. Jag vill bara att någon lär mig att acceptera saker som de är och lär mig att leva med det jag har. Och samtidigt vill en annan del av mig bara bli omhändertagen och låta mig själv ta emot hjälp och stöd.

Tack till alla ni som på något sätt finns i mitt liv.

På fredag, exakt om en vecka, har jag tid på sjukhuset för att göra gastroskopi och sigmoideoskopi. Det görs efter varandra så det kommer att bli en lång dag på sjukhuset. De ska undersöka matstrupen, magsäcken, tolvfingertarmen och tjocktarmen. Jag får inte äta eller dricka sex timmar före undersökningarna. Jag kommer att vara så hungrig!! Så jag hoppas att det går fort och att inget utav det gör ont. Jag har ingen aning hur lång tid det tar innan jag får svaren, förhoppningsvis kan de kanske säga någonting samma dag. Jag vet inte hur det funkar. Min förhoppning är att det är mina nuvarande problem i samma område som ställer till det för magen och tjocktarmen, jag hoppas verkligen inte att endometrios har spridit sig både upp och ner. Jag har ju tagit mina sprutor och mediciner regelbunden en lång period nu, och de är ju förebyggande för just spridning.

Flytten till Huskvarna har gått bra. Det är fortfarande grejer att göra, som att tapetsera om en fondvägg, köpa soffbord och sätta upp hyllor. I slutet av december kommer vår soffa från Mio. Det blir soffan på bilden nedan, fast i ljusgrått. Färgen på tyget heter Natura Silver. Ena hörnet är en cosydel, så jäkla mysigt att gosa ner sig där!

Spruta idag och så efterlyser jag recept!

Om ca 30 minuter har jag tagit min spruta, Zoladex och det lilla implantatet skickas några centimeter rakt in i buken. Fy faan säger jag bara!

Imorgon flyger jag till Madrid, jag längtar verkligen efter ett litet miljöombyte och bara få vara med min fina familj. En vecka är alldeles lagom och jag är så glad att denna vecka kommer just nu. Jag behöver verkligen få fly lite från mitt liv här. Jag har packat en hel necessär med smärtisar, lugnande och smärtisar om jag skulle behöva det. Förhoppningsvis mår jag bättre när jag har skärpt mig med kosten och kan se att jag har svagare smärtor om en månad eller så. Håll tummarna! Och håll även tummarna för att nästa undersökning visar att endometrios inte har spridit sig till mina tarmar!!! Det känns så tungt att tänka på det och ju mindre jag förtränger det desto mer oro känner jag. Jag måste hitta pepp, pepp, pepp, pepp!

E F T E R L Y S N I N G
Igår bakade jag fröknäcke och jag känner mig ganska så pepp på att ändra mina matvanor och lägga om kosten. Men jag behöver pepp och pushar. Har du något smarrigt recept?
- Det ska inte innehålla tillbehör som pasta, ris, potatis, rött kött, soja- och mjölprodukter.
- Dock gärna böner, linser, grönsaker, fisk, nötter, fågel etc.
- Det får gärna gå att göra i stora mängder så att jag kan ha det i matlåda eller frysa in.
- Eftersom en god kost innebär planering och tid, så vill jag även gärna ha tips på förberedning och saker att alltid ha hemma.

TUMMEN UPP FRIENDS! HA EN FINFIN HELG!

Uppvak efter operation mars 2012

Kanelbullens dag

Men tjaba!

Jag har inga kanelbullar hemma, så jag äter godis istället. Nästan lika gott :)

Idag vaknade jag vid halv åtta av en yrsel som påminner om den jag hade i somras. Jag har inte ont i huvudet, allt snurrar bara. Jag har inte rört på mig så mycket de senaste veckorna, så det är säkert lågt blodtryck som spökar. Idag ska jag ut och gå, solen skiner och löven är färgglada!

Jag har skolkat från KBT:n igen och varit hemma från skolan en dag. Jag hade sådan jävla ångest i tisdags och jag har känt mig lite låg i veckan. Jag har tagit Atarax mot oro nästan varje dag, främst på kvällarna. Sedan vet jag inte om jag har känt av mer smärta för att jag har upplevt oro eller om det är tvärtom. Igår var det bättre, då arbetade jag mitt första pass på ett timjobb jag har fått. När jag var där behövde jag tänka på allt förutom mig själv så jag mådde hur bra som helst!

Jag tror ärligt att jag inte är redo för KBT än, men jag har inte bestämt än hur jag ska göra. Det känns läskigt. Allt är lättare än att grotta ner sig i sig själv.

Veckan har flugit förbi utan några promenader eller andra aktiviteter. Efter skolan har jag varit trött och gått och lagt mig tidigt på kvällarna. Jag gör ingenting och jag har inte större lust till det heller. Det är synd, för det är viktigt med motion och frisk luft. Men idag kommer jag som sagt ut. Först ska jag slänga in lite smuts i tvättmaskinen och sedan bär det iväg!

Jag hoppas att helgen blir rolig och inte bara en hemmahelg. Det ska bli fint väder, så jag kanske tar mig ut och plockar fina löv. Pihiii

Här kommer en länk med kända kvinnor som lider av endometrios. Jag vet tyvärr inte hur sant allt är, men det är intressant att läsa. Synd att ingen av dem uppmärksammar sjukdomen mer. Kvinnor med endometrios

                                         Puss på er mina änglar, ha en fantastisk helg!!

Hemmadag

Idag har jag varit hemma från skolan. Så jag har mest legat i soffan hela dagen, men tv:n på och Cristoffer vid min sida. Jag har tagit smärtisar hela dagen och nu på kvällen satt jag ute en stund på balkongen. Nu känns det i luften att hösten är på väg, luften är frisk och lätt. Love it!

Jag ska försöka komma upp till skolan imorgon, allt beror på hur natten blir. Sen så har jag ju glömt att berätta, jag har fått ett extrajobb på ett behandlingshem - även fast jag på intervjun berättade att jag har endometrios. Dubbel lycka!!!!!

Ikväll ska jag försöka lägga mig tidigt så att jag är piggare imorgon. Hörs!

Att prata om endometrios

Hej på er!

Idag har jag delat med mig om mig själv och mitt liv med endometrios. Jag pratade om det för min klass, det var inte planerat att det skulle bli så personligt. Min plan var att prata om endometrios med hjälp av en power point, men jag hade inte datorn med mig så det blev att jag pratade om min historia om sjukdomen. Det är inte jobbigt att prata om det fysiska, utan det är den psykiska resan som är känslig att prata om. Den resan jag har gjort i mig själv, med mig själv, har varit oundviklig. Jag har lärt mig så mycket, och resan är inte över än. Det blev känsloladdat, men det kändes bra. 

Igår hade jag min första KBT-tid. Det kändes bra. Hon som jag går till slutar om tre månader så jag måste tänka på om jag vill starta en process med henne eller vänta tills jag kan gå hos någon annan. Jag fick i alla fall lite läxor. Jag ska skriva hur jag mår i två dagar, en gång i timmen. Idag och på söndag. Jag har glömt att göra det varje timme, men jag ska försöka minnas. Min andra läxa var att köpa blommor till mig själv idag. Det har jag gjort, visst är de fina! :)

Efter skolan hade jag tid att ta min spruta. Jag kände mig orolig och lite sprattlig innan. Sprutan är inte något jag vill ta, för jag vet vad det gör med min kropp. Men det är ju viktigt att jag tar den, så det är okej. Margaretha hette hon som jag mig den idag. Hon var jättesnäll och gjorde ett bra jobb. Det kändes riktigt tryggt och bra!

Hade även telefontid med min läkare på endometriosteamet idag. Vi kom överens om att jag ska fortsätta med Zoladex ett år till, och så bokade vi in en tid för undersökning i november.

Nu är det äntligen helg, hoppas att ni har det trevligt! 

Läkarfix och färgglada löv

Igår ringde jag och avbokade min tid på EndometriosCentrum i Stockholm. Jag fick en telefontid istället och en ny tid för undersökning i november. Jag ringde även om bokade tid för spruta nästa vecka.

I förrigår fick jag ett smärtgenombrott och låg i sängen ett tag. Ett par timmar tidigare hade jag tagit två Citodon och en Ipren utan större resultat, så jag tog en Spasmofen, fick en het värmekudde och sedan dröjde det inte länge innan den värsta smärtan avtog. Som tur var var jag inte ensam hemma, annars hade det tagit längre tid för mig att orka ta mig till medicinskåpet. Bland annat detta vill jag diskutera med min läkare på telefontiden. Jag vet inte om depressionen har att göra med ont oftare eller vice versa. Idag när jag vaknade hade det även runnit någon sorts vätska under natten, trosorna var helt kladdiga. Kanske en flytning, jag vet inte. Men så har jag aldrig haft förut.

Igår tog jag ytterligare ett par Citodon och en Ipren. Jag tror jag har en smärtperiod just nu, för jag har mer ont än vanligt. Jag harblivit lat också, skitigt i min dagliga promenad i flera veckor och sitter bara hemma. Förmodligen har det med depressionen att göra. Jag får liksom inte tummen ur arslet. Imorgon har jag ju läkartid på psyk, så då får vi se om de byter medicin eller höjer den dosen jag har. Jag hoppas att de kan påskynda min KBT-tid också. Jag känner att mitt tålamod börjar rinna ut i sanden snart...

Snart är det höst igen. Jag älskar hösten! Frisk luft, vackra färger, långa promenader och härligt rosiga kinder när man kommer in i värmen igen :)

Tillbakablick

Tjena tjaba hallå!

Här kommer en tillbakablick från mars 2012, ca två veckor före operation. Världens sötaste patient :)

I'm coming out

I have many faces.
Some of you have seen almost every one of them, and some of you have only seen the daily, smiling and living face.
You don't know the stuggle behind that face.
You don't know how it feels like to start a battle every single morning you wake up. Hoping that you will make thru the day, without too much pain. And at the time to go to bed at night, you wonder how many hours you will get to sleep.
You don't know how much energy it takes every day.
You don't know how many medications I take every day and per month to make it thru, and you don't have any idea about how tangled my inside are, physically.
You have no knowledge about my brooken women area.
And the worst part of all - You have no idea how deeply I wish you all had knowledge about endometriosis, and how easily you could help me and millions of other women just by remember to remember that there exists a chronic disease called endometriosis.

What you definitely don't know is how happy I can feel about little things every day. How issues disappears and how easy it is so feel gratitude about my life. My family, my friends, my opportunities, my strenght. I am so thankful everyday single day! The sun rises, the sun falls - and I made it thru another day. The nature gives me strenght. It's magic. I'm blessed, and would do it all again!

I have many faces, but I only have one couple of eyes. And eyes tells storys.
My eyes tells a story about the disease endometriosis. I don't want to cheat on myself anymore.

This is me. And this blog is my story and struggle.

And if you can't deal with it - sorry, but then you are not my friend. And if you get silent, disturbed, angry, frigthened or unsure - thats only your problem.
You don't have to read this, you don't have to wisit my blog and you don't have to be a part of my life. Try to imagine how it must feel for me and all the other unheard women. I just want to be heard.

This is my face most of the days. Smiling, laughing and happy. I am a princess. Everyday!

Cysta

Ja, det var ju inte så konstigt att jag har haft ont! Läkaren kunde se bukvätska på två ställen om livmodern, och något som såg ut som en cysta. Han var inte helt säker. Jag har inte helt fattat det här med bukvätskan, jag har alltid det tycker jag.

Nu vet jag i alla fall varför jag har haft ondare. Han ville skriva in mig för smärtlindring i några dagar, men jag sa att jag avvaktar några dagar till istället. Blir det värre så åker jag in. Jag har i alla fall ringt jobbet och meddelat att jag kan jobba, men inte köra. Jag sa att jag hade en cysta och att jag kommer att äta Citodon i några dagar. Så den biten har löst sig i alla fall :)

Igår innan jag gick och lade mig såg jag på Berättelsen om Pi. Har ni sett den? Den var ganska fin och djup. Lite för mycket drama för mig, men jag blev berörd i alla fall :)

När jag kom in på gynmottagningen på sjukhuset idag så såg jag informationsblad om endometrios bland allt annat. Gissa om jag blev glad!!

Kan ni se den? :)

Min lille busgris :)

Cristoffer kan somna precis hur som helst!

Här är jag på Rhodos, i den lilla staden Lindos :)

Första Zoladexsprutan

Eftersom en vän hämtade ut sprutan åt mig igår i Jönköping, den fanns inte i lager i Gränna, så hade jag ingen möjlighet att titta på sprutan hemma innan det var dags. Jag har alltid några grejer jag vill göra innan jag får spruta, lite rutiner. Titta på sprutan, läsa i förpackningen, lyssna på en speciellt låt och ta lite frisk luft. Först imorse höll jag i förpackningen och när jag öppnade den så låg sprutan förseglad i en gul plast så jag kunde inte se den. Det kändes lite jobbigt, vi kunde liksom inte "bli kompisar". Jag glömde sprutan under dagen och tänkte inte så mycket på det i skolan. Men jag hade ont och kraftig smärta var på gång. Jag tog två Citodon och en Ipren vid elva och efter någon timme kändes det bättre, men jag blev väldigt trött. Imorse när jag gick upp var det ganska mycket blod i mina trosor och under dagen har det runnit färskt, rött blod varje gång jag har satt mig för att kissa. Så jag tror att sprutan idag kom ganska så lägligt. Jag vägrar att ha såhär ont längre.

Spruta igen innebär att jag återigen kommer att hamna i ett konstgjort klimakterie och därför har jag idag börjat ta några biverkningstabletter, bland annat för östrogenbrist och kalciumbrist. Utan en liten dos med östrogen, som egentligen inte är så bra, får jag väldigt torra slemhinnor och det gör bara ont.

Till sprutan då. Jag hade ju tänkt att den skulle vara lika lång och fin som de tidigare sprutorna, Pamorelin och Enanton. Men nej. Zoladex är en tjock jävel. Det bra är att det gick fort. Det är ingen vätska som de andra sprutorna. Utan det är ett litet implantat som trycks in under huden och sedan sitter den där några veckor och ger ifrån sig ämnen som påverkar kroppen. När jag såg sprutan så tänkte jag att den ska faan inte in i min mage. Aldrig i livet. Men det gick fort som tur är. På ett sätt var det ju bra att jag inte hade sett sprutan innan det verkligen var dags, det kanske därför den är så väl förpackad? Haha, nä jag tror inte det men jag hade nog tvekat mer än vanligt att ta den om jag hde sett den innan. Tur att det fanns någon som höll mig i handen! Nu ett par timmar senare ömmar det och känns irriterad. Jag väntar på första biverkningarna med spänning lite nervositet.

Efter sprutan gick jag till affären och handlade tre äpplen, gröna vindruvor och en förpackning
te. Sedan gick jag till mitt favoritfik och köpte en räksallad. Det var min belöning till mig själv för att jag var så duktig som tog sprutan. Och gott vad det.

Jag har totalt glömt att berätta att jag sedan i måndags har börjat på en detoxkur från MethoDraine. En flaska om dagen med vätska ska jag dricka. Och det har redan fått igång min mage. Dessutom känner jag mig inte lika sötsugen längre. Nu kanske jag kan få ordning på sötsuget och få ut lite slask från kroppen!

Ont och ledsen

Jag vet att det egentligen är såhär:

Men just ikväll, känns verkligen allt såhär...

Bitter och grinig och sur och arg och irriterad. En femma om du nu måste veta!

Idag är jag trött på skiten och är sur och irriterad. Det gör ont idag och jag tänkte gå ut på en långpromenad med spypåse för att hjälpa till lite med blodcirkulationen. Sen ska jag packa min väska och försöka ta mig hem. Åka tåg, åka buss... Med världens tyngsta väskor. Jag är så smart som packar så, riktigt duktigt av mig att jag underlättar för mig själv. Ska jag skita i smärtisar och ha ont, eller ska jag ta dem och vara helt väck? I vilket fall som helt kommer jag spy, spelar det någon roll då? Bra att jag tänker på att den dagen det är dags att åka hem kanske är en dag när jag har ondare än vanligt. Verkligen bra av mig. När ska jag lära mig allt detta? Men jag har ingen lust att alltid planera och utgå från endometriosen. Jag vill leva mitt liv som jag vill inte det liv den vill. Är det inte så man ska tänka?

Ååh vad jag avskyr den frågan när man knappt kan andas och inte får fram ens ett ord. Vad tror du själv, kära läkare?