Tankar om människobarnet och det biologiska könet

Jag ville först skriva "Tankar om människobarnets könstillhörighet".  Men hur ska vi, mannen och jag, ens på förväg veta vilket kön barnet väljer att tillhöra? Varför finns denna besatthet i världen om att vara ett kön? Jag vill att mitt barn ska vara ett barn tills hen själv upptäcker att samhället dela upp oss i könsgrupper. Det kommer förmodligen ske i förskoleåldern och då är det så. Jag önskar inte att mitt barn blir kallat efter ett kön. Barnet kommer att ha ett namn, och det är ett utmärkt sätt att benämna barnet med. Inte för att det skulle vara fel på något utav könen, utan för att bilden av hur ett kön ska vara och bete sig är något jag inte vill ska indoktrineras i mitt barn från det att hen är nyfödd. Ordet flicka, pojke eller de plagg och attribut en människa har på sig utgör inte ett kön i sig. Däremot är föreställningen en annan.

Sedan några veckor tillbaka vet vi barnets biologiska kön. Vi gjorde ett aktivt val där vi ville veta det. Hade vi blivit besvikna om det var det ena eller det andra? Nej, för vi hade inte förväntningar. Att veta har inneburit för oss att vi nu pratar om barnet som en individ. Är inte det konstigt? Var barnet ingen individ innan eller? Det är konstigt när man har en fast syn på genus och så rubbas den så lätt, omedvetet till en början.

I samma stund som barnmorskan sa vårt barns kön var det något i mig som lossnade. När det gäller barnets biologiska kön och dess medföljande hormonsystem är det i princip omöjligt för mig att genetiskt föra vidare den kroniska sjukdom som plågar mig. I samma stund som barnet blev könat spred sig en varm våg av lättnad genom min kropp. Var det för att jag önskade ett kön framför det andra? Nej. Det ända jag önskade var att inte behöva leva med vetskapen om att mitt barn förmodligen skulle behöva genomlida samma smärtor som jag upplevt. Det är oerhört själviskt. Men jag vet inte vart jag hade tagit vägen den dagen jag upptäckte att mitt barn led av endometrios. Med den kunskap jag bär på skulle barnet tidigt få hjälp, samtidigt som hjälpen i dagsläget inte är en dans på rosor. Hjälpen kallas behandling efter uteslutningsmetoden, något botmedel finns ju inte.

Så till detta med barnets kläder. I samma stund som vi berättar för vänner och familj om barnets biologiska kön är det i princip oundvikligt att inte ta emot gåvor i de färger och mönster som socialt sätt könar barnet. Och det är helt OK. För det är inte kläder och motiv som i grunden könar ett barn! Ett barn har en viss storlek. Och för den storleken finns det massor med val, det är bara att välja och vraka. Problemen skapas när föräldrar väljer att neka sitt barn att bära prinsessklänning för att hen är "fel" kön. Problemen skapas när föräldrar väljer att neka sitt barn att börja träna hockey för att hen är "fel" kön. Förutsättningar och möjligheter ska vara lika!

Vi har köpt ett par större babyklädpaket som vi hittade på Blocket. Storlekar från nyfödd upp till ett halvår. Ett dunderkap med diverse plagg i alla möjliga färger och motiv. Allt från bilar, blommor, spets, djur och natur. På önskelistan för inköp har vi just nu en vit body med hängslen och fluga som motiv, en kofta och ett par bekväma byxor till det. Vi ska nämligen på bröllop i september och då vill vi vara uppklädda! Det här setet är en favorit. Jag älskar kombinationen rosa och rött. Och dessutom är det små söta hundvalpar som motiv. Cuteness overload!

En vindstilla orkan

Innan allt det som är nu.
Okej. Dagen var en torsdag, den 30 oktober. Veckan tidigare hade M sagt på skämt att jag borde ta ett gravtest. Jag hade då mått illa i ett par veckor och kände mig allmänt trött. Jag kunde inte lokalisera orsaken längre än till att jag i början av september legat inne för smärta i samband med en blödning och då upptäckt en stor och hård blodklump som föll ur mig. I flera veckor hade jag väntat på labsvar från vad det kunde vara. Läkaren pratade om maligna tumörceller och polyper. Jag visste inte vad jag skulle tro. I mitten av oktober fick jag svar att det förmodligen bara varit en polyp, den sett på ett ultraljud tidigare i somras. Den klumpen som orsakat mig smärta en hel del nätter under sommaren.

Det var inte det ända som hade stört mig. Ungefär tre veckor innan jag pissade positivt hade jag börjat störa mig på att alla mina byxor var svårare att få på mig. Jag trodde jag hade gått upp en massa i vikt. Det första som hände var tydligen att mina höfter exploderat. Jag fick knappt upp byxorna över höften och fick jag det tycket jag det var så obekvämt att röra mig. Det gjorde ont i magen och jag fick ömma höftkulor. Arg var jag. Hur fan hade jag kunnat gå upp så mycket på bara någon månad.

Jag var också ledsen över min helt plötsligt försämrade hy och hårkvalité. Finnar har jag knappt haft, fett hår var flera år sedan. Och nu var jag torr och knottrig i ansiktet. Håret blev flötigt dagen efter schampotvätt, innan tog det minst tre dagar. Det var mycket jag störde mig på som jag inte kunde lokalisera! Och hunger. Hela tiden. Men mätt på en gång.

Mitt humör har varit irriterat och jag sov väldigt mycket innan jag visste varför. På två veckor gick jag från tumörpanik till embryo. Det var bara att sluta med mina antidepressiva på en gång, tvärt och stå ut i en jobbig abstinensvecka.

Torsdag, 30/10. M åker iväg till jobbet på morgonen. Jag sätter min på toan med en pinne i handen ner i toan. Det kommer två streck. Jag är tvungen att läsa instruktionspapprena fyra gånger och jämför bilden med den stav jag höll i handen. De ser likadana ut vid positivt. Nu är jag måttligt förvirrad. Jag ringer M, som nästan precis har åkt. Han svarar och sitter just då i bilen på motorvägen. Jag frågar om det är mycket trafik, det är det. Så jag frågar om han kan koncentrera sig ordentligt. Ja, det kan han säger han. Jo, enligt gravtestet så är jag tydligen gravid. Sedan minns jag inte vad vi sa. Vi kom överens om att jag skulle ringa till gyn och att jag skulle ta ett till test nästa gång jag var pissnödig. Jag ringer min syster som inte svarar. Jag ringer igen. Jag ringer min bästa vän i Stockholm som inte heller svarar. Tillslut svarar min syster och jag berättar. Vad vi sa minns jag inte.

Vid halv tio ringer gyn upp. Det råkar vara barnmorskan som arbetade när jag låg inne sist, hon som tog emot min klump. Jag sa att jag ville bli undersökt, det var något fel och när kan jag få komma. Hon lugnade ner mig och sa att dagens tester är väldigt säkra, visade det positivt så kan jag inget annat än gratulera. Så sa hon att jag skulle ringa till kvinnokliniken där jag bor.

Gud vad jag svettades hela morgonen. Illamåendet kom som en våg. Det ända jag ville var att få frisk luft. Jag drack vatten, klädde på mig och tog en långpromenad. Hemma igen var jag inte ett dugg pissnödig, det tog flera timmar innan jag pissade igen. Andra testet visade samma sak. Jag ringde min syster igen. Och sedan min mamma, sedan min pappa och sedan min bror.

Måndagen veckan efter var jag på kk för samtal och veckan efter var jag på inskrivningssamtal.
Det som följde nu var bara svett, äckel, illamående, bakiskänsla, åksjuka och mer äckel. Jag tror inte att jag lagade mat på en månad hemma. Jag försökte peta i mig koka grönsaker. Vi sängen hade jag en burk med salta kex och digestivekex. Jobbet var en pina. Jag har ingen aning hur jag tog mig igen dem månaden på jobbet. Jag vet att jag har varit där fysiskt, men inte ett dugg närvarande. På grund av mitt mående talade jag tidigt om för min arbetsgivare hur det stod till. Jag fick en positiv reaktion och ord om att inte oroa mig över mina långa arbetspass, kortast 6 h och sedan mellan ca 18-37h. Vila när du behöver, skriv ner det du vilar och ta igen dina timmar när du orkar. Jag har aldrig tidigare känt mig så tacksam på jobbet. Nu kan jag slappna av!

I vecka 12 (11+3), den 27/11, var vi på första ultraljudet för att fastställa vecka och beräknat förlossningsdatum. Då vågade jag tro. Jag såg en liten kropp, som dessutom rörde sig. Och en hjärta som slog. Jag fick mitt livs skrattattack. Den 9/12 var vi på ultraljud igen för att mäta nacken och kolla risk för downs syndrom, det var lugnt. Men då hade den lilla kroppen hel plötsligt en synlig ryggrad. Ganska sjukt. Oj vad bulan rullade omkring! De två gladaste dagarna senaste månaden!

Bulan på min mage började synas redan i vecka 12/13. Så vecka 13 berättade jag på jobbet, då hade jag gått med pösiga tröjor i några veckor och vantrivdes i de kläderna. Nu kan jag använda tighta kläder utan att oroa mig.

Och nu då? 
Jag vet inte var jag ska börja. Det är för många känslor hela tiden samtidigt. Min kropp krånglar sig och jag är inte beredd på något av detta. Det skulle ju ta lång tid innan vi fick barn.

Sedan första början har jag varit konstant lös i magen, alltså panik. Det är jobbigt att gå hemifrån, jag får panikknip i magen och är rädd att jag inte ska kunna hålla mig. Jag vill knappt äta något om jag inte vet att det finns en toalett i närheten.

Jag har haft näsblod flera gånger i veckan och en återkommande vagel i ena ögat. Varje dag använder jag koksaltspray i näsan flera gånger och jag sköljer ögat med koksalt två gånger om dagen. Inget hjälper. Jag somnar på stående fot. Jag är så oerhört orkeslös. Det som är jobbigast är att jag borde vara gladare än vad jag är. Det är som om alla förväntar sig att man måste vara lycklig. Och jo, jag är glad. Men jag har svårt att fokusera på glädjen just nu. 

Den senaste veckan vaknar jag på natten av kramper och flera gånger under dagen får jag så sjukt ont på samma ställe. Det är det ställe jag alltid känner av vid mina endosmärtor. Där äggstocken sitter ihop med bäckenväggen och delar av urinblåsan. Jag har fått panikattack några gånger för jag är rädd hur det ska påverka mig om några månader när det är ännu trängre där inne. Tårarna rinner och jag kipar efter andan. Att vara gravid med endometrios innebär inte mer komplikationer än en vanlig gravitidet. De flesta känner inget speciellt, men en del andra har ont. Jag blir ledsen när jag tänker att jag kanske tillhör den senare varianten. Kan jag inte bara få njuta av detta, måste allt göra ont? Det är oerhört tröttsamt och jag tror inte jag hade haft lika lite energi utan smärtor. Det tar nästan all min energi.

Imorgon ska jag träffa min barnmorska och prata om allt detta, en väldigt bra och tillmötesgående bmska ska jag tillägga. Den första lediga läkartiden är den 22/12 på eftermiddagen, ända nere i Värnamo. Inte Ryhov (Jönköping) där jag är "van" att vara. Nä, för det finns faktiskt landstingsavtal som man måste ta hänsyn till, även fast vi valt att föda på Ryhov. Suck. Då ska jag ta tåg och buss till sjukhuset och alltså se till att inte skita ner mig, få näsblod eller ramla ihop i en kramp. Och sedan ska jag ta mig hem igen för att ta ett annat tåg till Skövde och fira jul, men två katter ombord. Asså, jag får fan ångest bara av att tänka på det. Och ännu mer jobbigt är det att jag känner skuld över att jag kanske egentligen inte borde låta detta ta så mycket av min tid. Jag har ju massor att vara glad över! Jag har svårt att rikta mitt fokus.

När blir det sådär mysigt alla pratar om? Mysigt och lyckligt?

I konflikt med mig själv

En av anledningarna till varför jag inte har varit så aktiv här är för att jag den senaste tiden har haft mycket ångest och inte känt mig bra psykiskt. För att inte behöva tänka på det ännu mer har jag inte haft någon lust att varken skriva om det eller fokusera på det. Det har inneburit mycket sömn och medicin som dämpar oro.

När jag känner mig ångestfylld känner jag mig otillräcklig och som en börda. Jag har svårt att se framåt och jag vill inte tänka på framtiden. Jag försöker be om hjälp för småsaker i vardagen, men det är egentligen saker jag kan göra själv. Det där med att öva på att be om hjälp använder jag till helt fel saker. Jag förmår inte att be om hjälp för sådant som jag verkligen inte orkar själv. Jag känner mig som en börda som bara är grinig, irriterad och tar en massa energi från andra. Jag vill inte vara i vägen och jag vill inte ta någon annans tid. Det spelar ingen roll vad andra säger eller gör. Visst, det gör mig rörd och jag blir glad när någon visar sin omtanke. Men, tänker att de skulle aldrig ha gjort det om jag inte var i den här situationen. Jag vill bli sedd som den jag är, inte som hon med endometrios. Jag vill inte ha empati. Jag vill inte bli daltad. Jag vill bara att någon lär mig att acceptera saker som de är och lär mig att leva med det jag har. Och samtidigt vill en annan del av mig bara bli omhändertagen och låta mig själv ta emot hjälp och stöd.

Tack till alla ni som på något sätt finns i mitt liv.

På fredag, exakt om en vecka, har jag tid på sjukhuset för att göra gastroskopi och sigmoideoskopi. Det görs efter varandra så det kommer att bli en lång dag på sjukhuset. De ska undersöka matstrupen, magsäcken, tolvfingertarmen och tjocktarmen. Jag får inte äta eller dricka sex timmar före undersökningarna. Jag kommer att vara så hungrig!! Så jag hoppas att det går fort och att inget utav det gör ont. Jag har ingen aning hur lång tid det tar innan jag får svaren, förhoppningsvis kan de kanske säga någonting samma dag. Jag vet inte hur det funkar. Min förhoppning är att det är mina nuvarande problem i samma område som ställer till det för magen och tjocktarmen, jag hoppas verkligen inte att endometrios har spridit sig både upp och ner. Jag har ju tagit mina sprutor och mediciner regelbunden en lång period nu, och de är ju förebyggande för just spridning.

Flytten till Huskvarna har gått bra. Det är fortfarande grejer att göra, som att tapetsera om en fondvägg, köpa soffbord och sätta upp hyllor. I slutet av december kommer vår soffa från Mio. Det blir soffan på bilden nedan, fast i ljusgrått. Färgen på tyget heter Natura Silver. Ena hörnet är en cosydel, så jäkla mysigt att gosa ner sig där!

Ett dygn på sjukhuset och 11 kg på vågen

I fredags morse var det dags igen. Jag var på väg hem från ett nattpass på jobbet, sovande, och kände hur trött jag var och hur en smärta från det  vanliga var påväg. Jag var hemma vid tio och sedan gick jag och lade mig i sängen, efter en stund beslutade jag mig för att ta en varm dusch och då slog det till. De senaste veckorna har det runnit en del blod från rumpan, när jag har varit på toaletten, och det har gjort ont lite längre ner i buken. När jag stod i duschen kom det som djupa hugg, det blev jobbigt att andas och jag hade svårt att stå upp rakt. Jag gick ut, tog smärtisar och gick mot sängen igen. Men jag bestämde mig snabbt för att jag skulle åka in. Det stod inte rätt till och det kändes inte bra.
En fantastiskt människa kom och hämtade mig med bilen och så åkte vi in till sjukhuset. Innan vi var framme minns jag inte så mycket, smärtan gjorde så att jag tuppade av och jag har ett minnesglapp från bilresan till det att morfinet jag fick kickade igång. Då var jag i undersökningsrummet på sjukhuset. Jag fick hjälp mycket snabbt och det är jag oerhört glad över. Det tog inte alls lång tid innan jag fick smärthjälp och jag blev inskriven för observation på en gång. Underökningen var oerhört plågsam och jag minns att jag skrek och grät.

Jag försökte säga till de jag åkte till sjukhuset med att jag inte ska ta morfin, eftersom jag bara kräks av det, men sådant är så lätt att glömma i stressen, speciellt om det är första gången man upplever en situation som denna. Jag måste ta mitt ansvar att be om hjälp tidigare och vara mer tydlig med vad jag har för behov i vissa situationer. Detta är något som jag inte alls är bra på, jag har överhuvudtaget svårt att be om hjälp när det gäller frågor kring min hälsa och endometrios.

Väl på avdelningen testa de att ge mig morfin i benet istället, och då mådde jag inte lika illa som när jag får det intravenöst. Men dagen efter, i lördags, kräktes jag likväl ändå. En läkare kom in till mig en stund på morgonen och han berättade att de ville göra en koloskopi. Det är en undersökning där man för in en slang med en kamera i rumpan och undersöker hur tjocktarmen ser ut. Det finns en risk att endometrios har spridit sig till min tarm, eftersom jag blöder därifrån och eftersom ingen behandling hitintills har fungerat 100% på mig. Det känns inte så kul att behöva göra en sådan undersökning, men jag vill hellre att de tar reda på så mycket som möjligt. Är resultatet positivt kan det vara nödvändigt att göra ytterliga en operation, laparoskopi, för att försöka ta bort de härdar som finns.

Jag gick med på att remiss skickas till en sådan undersökning och sedan kom i överens om att jag kunde åka hem när jag hade piggnat till och fått i mig lunch. Jag tyckte inte längre att jag hade så ont att jag skulle behöva vara kvar på sjukhuset, så det kändes bra att åka hem. Idag har jag tagit smärtisar i två omgångar, och jag kommer att behöva det även senare ikväll.

På fredag förmiddag har jag tid med min samtalskontakt och sedan ska jag gå till vårdcentralen för att få min spruta. Sedan åker jag upp till Stockholm med min familj för att sedan åka till Madrid på lördag. Jag ska ladda medicinnecessären så att jag klarar mig hela reseveckan ut.

Igår var jag i simhallen med två goda vänner, vi badade i bubbelpoolen och bastade i ångbastun. Det stod en våg mot en vägg utanför omklädningsrummet. Jag kunde inte låta bli alltså. Så lyssna på det här! I augusti förra året vägde jag knappt 52 kg och nu väger jag 63 kg. Grymt va! Nu gäller det att äta mer nyttigt och börja röra lite på mig så att jag inte bli ohälsosam. Dels har jag börjat äta igen, jag åt knappt förut, och dels har jag inte rört på mig så mycket. Dessutom är det vanligt att gå upp i vikt av de olika medicinerna jag tar. Men jag känner mig bra i detta. Jag ser mer sund ut och det känns bättre att ser mer normalviktig ut än vad jag gjorde för ett år sedan.

Jag hoppas att ni får en fin vecka! Jag ska försöka hinna med att skriva igen innan jag åker bort en vecka. Tack till er som stöttar mig på alla sätt. Jag hade inte klarat detta lika bra utan er!

Hemmadag

Idag har jag varit hemma från skolan. Så jag har mest legat i soffan hela dagen, men tv:n på och Cristoffer vid min sida. Jag har tagit smärtisar hela dagen och nu på kvällen satt jag ute en stund på balkongen. Nu känns det i luften att hösten är på väg, luften är frisk och lätt. Love it!

Jag ska försöka komma upp till skolan imorgon, allt beror på hur natten blir. Sen så har jag ju glömt att berätta, jag har fått ett extrajobb på ett behandlingshem - även fast jag på intervjun berättade att jag har endometrios. Dubbel lycka!!!!!

Ikväll ska jag försöka lägga mig tidigt så att jag är piggare imorgon. Hörs!

Det som var, och det som skall ske

Godmorgon friends!
Urinvägsinfektionen märker jag bara lite av nu. Värre är det med magen, har inte tömt den på flera dagar nu. Det går liksom inte. Har mina laxerande hjälpmedel hemma, är i Stockholm nu och glömde ta med dem. Jag hoppas på att det går bra ändå!

I måndags hade jag tid hos min nya samatalskontakt i Huskvarna. Det kändes jobbigt efteråt. Jag kände mig nere och orkeslös resten av dagen. På morgonen hade jag läst igenom mina journalanteckningar från sist jag låg inte. Jag hade inte insett hur dåligt jag mådde, utan att må dåligt, och såhär i efterhand är jag glad att jag blev inlagd och fick hjälp så fort. Nu väntar jag på tid för KBT, det är flera månaders kö, så under tiden ska jag ha kvar samtalskontakten och föröka gå dit minst varannan vecka. Helst varje vecka, men det beror på liter hur jag hinner med skolan och så.

I tisdags var jag på Liseberg, jag hade jätteroligt! Har ni åkt Balder? Gör det, den är helt insane!! Mina favoriter är Flumride och Lisebergsbanan. Det gick bra att åka några timmar, men sedan var jag helt slut. Det blev lite för mycket än vad jag orkade. Jag hade himla roligt, så det gör absolut ingenting. Men det vore bättre om jag hade mer ork.

I onsdags tog jag spruta, det gick bra. Sjuksköterskan gick till ett annat rum och läste instruktionerna i bipacksedeln och förberedde sig. Jag hade påpekat sist jag ringde och bokade tid att jag blir så nervös och orolig när sjuksköterskan blir stressad över att hon inte vet hur hon ska ge sprutan. Jag är glad att de tog mitt önskemål på allvar! Det bidrog till att jag inte kände mig ett dugg nervös eller orolig när det var dags. En säker och trygg sjuksköterska ger en lugn och trygg patient!

Nästa vecka ska jag ringa min läkare i Stockholm och höra hur det blir med uppehåll. Jag antar att jag måste göra en ny bentäthetsmätning snart och det innebär att jag måste hoppa över sprutan en eller två månader minst. Inget jag direkt ser fram emot... Tur är väl det att jag har en del smärtisar hemma som jag förhoppningsvis kommer att överleva på :) Igår köpte jag en ny förpackning med kalcium på hälsokosten, jag har slarvat alldeles förmycket med det.

På måndag börjar skolan igen, jag ser fram emot det faktiskt. Jag behöver fasta rutiner och den här sommaren har varit lite för osocial för min del. Så att träffa klassen och umgås en massa ska bli skojigt!

Håll tummarna för att det blir fint väder imorgon, för då kan jag åka till Skansen och klappa getterna!

Ris till vårdcentralen

Igår ringde jag min vårdcentral för att jag misstänkte att jag hade fått urinvägsinfektion. Nu för tiden räcker det med att man säger sina symptom och så skriver en läkare ut ett recept på antibiotika. Men eftersom det är tredje gången för mig bara i år så vill de att jag skulle komma in och göra en odling. Jag förklarade att jag var bortrest och att jag kände igen alla symtom, jag har ju haft det minst femtio gånger - utan att överdriva. Nej, de ville inte skriva ut något och sa att jag skulle söka vård där jag var. Jag försökte förklara igen att jag har endometrios, att jag redan har gjort en massa odlingar och varit hos urolog, och att detta är väldigt vanligt för mig. En glasklar symptom! Nej, de ville inte skriva ut något. Du får komma på måndag eller söka vård i den staden jag befinner mig i. Då var det fredag eftermiddag och jag hade ingen lust att sitta arton timmar i något väntrum.

Sedan är det ju så att urinvägsinfektion går över av sig själv, så länge man dricker mycket, kissar och härdar ut. Nu har jag tagit full dos Alvedon sedan i onsdags och det känns lite bättre. Det klart att det är skönare att ta antibiotika och bli av med det snabbare. Men jag kan vara lite tjurskallig av mig och tänkte härda ut det ändå. Om de inte förstår sig på min sjukdom eller ens kan ta sig tid att läsa igenom min journal, ja då faan får det vara! Det är sådant här jag kan bli så galen på, tack vården för er okunskap!

Glömt sprutan

Ringde vårdcentralen idag för att boka tid för att ta sprutan. Fick en tid, men hon jag pratade bad om att få återkomma och eventuellt ändra tiden. Hon ville kolla med sköterskan som jobbade den tiden om det var okej för henne att ta den sprutan. Va? Är det mitt problem? Om det är ett problem, varför då tala om det för mig? Vadå återkomma när man har kollat om den sköterskan vill ge en sådan spruta? HELLO!! i n k o p e t e n s

Jag hade ju helt totalt glömt bort att jag skulle ta spruta förra veckan egentligen, fast jag har har antecknat det. Jag har blivit superglömsk, tror det är Zoladex (sprutan) som har ett spel här.

Bra dag idag, glad och pigg. Men lite annorlunda på kvällen, som alltid när jag blir själv. Då ploppar det fram ångestmonster, dumma! De senaste dagarna har jag haft en blödning som har stört mig. Fattar inte hur jag kan få blödning med de medicinerna jag tar. Kanske var det för att jag glömde ta sprutan förra veckan? Ska se om jag får tag på läkaren uppe i Stockholm imorgon.

Men veckan ska bli rolig, vi har en del spännande gästföreläsningar i skolan, jag fyller år och på fredag ska jag åka och hämta min lilla katt. Jag har förberett lite här hemma och beställt lite leksaker och reflexkoppel och sådant. Det ska bli så kul, jag längtar ihjäl mig tills på fredag! Hihi :)

Torsdag morgon - avbrutet möte

Igår hade jag tid hos psykologen på morgonen. När jag är där pratar jag om saker som jag aldrig pratar om med någon annan överhuvudtaget. När timmen nästan är slut så ställer han en fråga till mig som fick mitt hjärta att bli till is. Det kändes som om det stelnade och sedan krossades i två tusen bitar. Jag kände mig ledsen, arg, missförstådd och oviktig. Jag kände att jag inte borde vara där. Jag kände mig sviken. Tårarna kom fram fast att jag försökte stoppa dem. Han frågade något och jag minns inte vad eller vad jag svarade. Jag var tyst och sedan sa jag att det han sa till mig har jag hört varenda läkare fråga mig. Sedan blev jag tyst igen. Jag tänkte. En fråga som för mig att känna mig så jävla obetydlig, oviktig och mest av allt så får den att känna mig dum. Efter att jag fick min diagnos visste jag ju att jag alltid har haft rätt när jag har gått till läkaren, jag mådde ju inte bra i kroppen. Men att få höra det av en psykolog efter att ha berättat hur lång vägen har varit kändes värre än alla de andra gångerna.

När jag hade varit tyst en stund sa jag att jag ville gå. Han frågade om vi skulle boka en ny tid och jag sa nej. Sedan gick jag. Jag gick in på vårdcentralens toalett och grät lite, torkade ansiktet, klädde på mig och gick ut. Jag tog upp telefonen, ringde en klasskamrat och bad att få tala med min lärare. Underbara hon som alltid lyssnar och förklarar så att allt blir logiskt. Vi pratade en stund, jag fick få ur mig allt lite och hon fick mig att förstå att jag var i affekt och inte skulle ta några beslut om hur jag vill fortsätta kontakten med psykologen just då. Jag tog båten till skolan och kände mig låg, sårad och kränkt ett tag. Sedan gick det över. Men inom mig är det kvar. Det känns som om det var droppen. Ingen kommer att någonsin förstå mig och just ju när jag så jävla trött på vården att jag inte vill sätta min fot på varken vårdcentralen eller ett sjukhus på jävligt länge.

Under dagen så missade jag ett samtal från ett dolt nummer. Någon lämnade ett meddelande i min röstbrevlåda. Jag lyssnade på en läkare, hon som hade skrivit remiss till psykologen. Hon sa att jag skulle höra av mig till henne, hon skulle även återkomma, för att höra hur jag mådde eftersom jag hade gått från mitt möte och psykologen var lite orolig. Jag hade ingen lust att höra av mig.
På eftermiddagen hade jag två nya missade samtal och två nya röstmeddelanden. Jag lyssnade på dem och det var ungefär samma sak. Hon skulle återkomma på tisdag om jag inte hann höra av mig innan klockan fem. Så, jag ringde strax före fyra, till hennes direktnummer som hon hade lämnat. När hon svarade och jag sa vem det var så hälsade hon med ett långt, överdrivet glatt "Heeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej". Vi pratade lite, eller mest hon, och kom överens om att hon ska ringa mig på onsdag igen. Och innan vi lade på sa frågade hon om jag skulle svara då. Ja, om jag hinner svara, sa jag. (Jag har oftast ljudlöst.) Okej, sa hon, lever du på onsdag? MEN HALLÅ!! Jag höll på att bli riktigt förbannad. Varför tror folk att man ska gå och ta livet av sig för att man går från ett möte?! INSANE!

Jag kommer självklart prata med henne på onsdag. Men jag vet inte om jag kan gå tillbaka till den samtalskontakten. Det känns som att den personen har sumpat sitt förtroende. Jag kan inte lite på honom och jag vet inte om jag kan prata öppet och ärligt med någon som inte verkar förstå mig. Han frågade "Vad vill du att jag ska hjälpa dig med?". Det kanske låter oskyldigt i era öron. Men jag har hört nästintill varenda läkare ställa mig den frågan i många, många år. Halva mitt liv känns det som. Jag har alltid behövt bevisa och kämpa för att de ska lyssna på mig och tro på mig. För mig är den frågan förknippad med okunskap och oprofessionalitet. Bägaren rann helt enkelt över igår. Jag vill aldrig mer få den frågan. Aldrig. Vad är det med läkare och psykologer, har de glömt vad de jobbar med eller?

Jag känner mig ledsen över detta. Men jag vill inte gå tillbaka dit.

Min endo-ettårsdag

Tisdagen den 27 mars för precis ett år sedan gjorde jag min laparoskopi. Jag minns att jag var lugn på morgonen och jag ville bara ha det gjort. När jag fick beskedet på uppvak efter operationen var min första känsla en positiv känsla. Äntligen, efter flera år, fick jag äntligen rätt. Ingen kan någonsin mer säga till mig att jag inbillar mig. Den bekräftelsen var och är oerhört viktig. det var förts en stund senare som jag kände mig orolig och inte riktigt förstod vad det innebar. Jag hade ingen aning om vad endometrios var. Vad har jag varit med om och hur har jag mått det första året? Ja, det är bara att läsa igenom hela bloggen... Sju sjukhusvistelser, fyra olika behandlingar, krischock och depression. Det har varit upp och ner, frustration, glädje, ångest, lugn, ilska, förväntan och kamp. Men även tacksamhet, för människor i min omgivning och för att jag faktisk bor i Sverige och kan få smärtlindring. Tacksamhet för min humor, min envishet och min kampvilja. Tacksamhet att jag tillåter mig själv att ibland bryta ihop och känna mig liten.

Idag var det första gången jag uttryckte till någon annan att jag tror att jag börjar acceptera att jag har sjukdomen. Vad som däremot är svårare att acceptera, i denna ilskefas jag är i nu, är okunskapen i allmänhet och det frånvarande arbetet politiker gör för att hjälpa en stor del av befolkningen. Nämligen var femte kvinna. Det är för mig fullkomligt obegripligt hur andra, på poster inom vårdpolitik, nästintill gör ett osynlig arbete. Och jag kan inte bara sitta och titta på. Aldrig i livet. Jag tänker gå så långt det går, vad som än krävs. Men det är inte alltid så lätt att göra sådant själv, jag behöver andras energi också. Finns du i mitt liv, finns även endometrios i ditt liv. Därför är det viktigt att vänner och bekanta vill engagera sig på något sätt, på sitt sätt. Att bära ett gult band, eller dela ut broschyrer, bidra med pengar till föreningen, lära sig om endometrios och prata om det, pressa politiker genom brev och telefonsamtal, skriva under namninsamlingar, rösta rätt... Tack ni som hjälper mig!

För ett år sedan somnade jag på KS i Huddinge med vetskapen om att jag har en kronisk sjukdom. Axlarna värkte fruktansvärt och jag hade kateter för att jag inte kunde kissa efter operationen. Buken var svullen och jag var utmattad. Jag låg själv i ett stort rum och kände mig ensam.

Ikväll går jag och lägger mig med vetskapen att det går att ta sig upp när man har ramlat och att jag är stark, jag klarar det här.

Hos smärtspecialist och återkommande mardröm

Tjolahopp tjolahej!
Idag känner jag mig ganska så bra faktiskt. Jag hade tid på smärtenheten på sjukhuset (KS Huddinge) igår och fick svara på en massa frågor av en överläkare, en läkare och en sjukgymnast. Sen fick jag klä av mig nertill och göra lite övningar med benen och så tittade de på hur mitt bäcken och höfterna skötte sig. Jag har en stark kropp och en bra stabilitet (WOHO!) så jag ska fortsätta som jag gör. Äta hälsosamt, gå på sjukgymnastik och lägga på lite mer träning i den mån jag kan, börja stretcha för att öka blodcirkulationen, fortsätta promenera, använda min TENS och värmekuddar... Jag går på full behandling och jag har starkare smärtsillande hemma, så det fanns inte så mycket de kunde göra. Och så ska jag försöka sluta att "skydda" vänstra sidan av buken och släppa lite på min försiktighet där. Det blir en utmaning! Sedan ska jag kolla upp om det finns smärtkurser på Ryhov.

Vad jag väldigt gärna skulle vilja göra är att köpa ett löpband att ha hemma i vardagsrummet. (Juste, jag har blivit med en tvåa på 62 kvm i centrala Gränna. Niiiiice! Jag flyttar efter nyår.) Det finns inte ett enda gym i Gränna, helt sjukt, och jag gillar verkligen att träna på löpbandet. Det finns ingen hos sjukgymnastiken heller, bara cross och cyklar. Så ett löpband hemma vore ju succé!!

Förutom att jag fryser idag så försöker jag komma på en massa undanflykter till varför jag inte ska gå ut en sväng. Kaaaallt! Desutom har jag spenderat senaste två timmarna uppe på en iskall vind och gått igenom kartonger. Men bror och jag har planerat att ikväll, då är det grönsaker och dipp. Så det måste handlas...

Inatt hade jag en mardröm, jag vaknade svettig flera gånger. Det var ganska jobbigt. Men först ska ni få veta lite vad som hände på sjukhuset sist, annars förstår ni inte mardrömmen. När jag var inlagd på Ryhov sist, så kände jag mig ovanligt dåligt bemött av sjukvårdspersonalen på akuten. Det kom fram två sjuksystrar till bilen med en rullstol som jag satte mig i och så tvingade sköterskan upp min vänstra fot hela tiden på fotstödet. Det strålade i hela buken och gjorde skitont. Jag minns inte riktigt vad som sa, men typ att "Vi kan inte köra dig i rullstolen om du inte sätter upp foten." Helt jävla hänsynslöst, hon visste ju inte ens varför jag var där. Tänk om jag hade halkat på isen och brutit lårbenshalsen och hon tryckte upp benet sådär?

I alla fall, jag blev ganska ledsen och kände mig dåligt bemött. Sen, innan jag skulle bli undersökt så skulle jag få en morfinspruta. Sjuksköterskan ville ge mig den i benet men jag sa nej, inte i benet ge mig den intravenöst istället. Hon lyssnade inte på mig, satte den i mitt vänstra lår och tryckte in morfinet väldigt snabbt. Fan vad det drar i muskeln när man tar in det för fort, skitont gör det! Någon minut senare fick jag svullnader och rodnader runt injektionsstället. Det kliade och pulserade som bara den. Jag vet att jag får som nässelutslag av sprutor i benet, det var därför jag inte ville ha det. Så då fick jag en tablett för det istället och så gick det över efter ett tag. Detta gjorde mig återigen ledsen över att personalen inte tog hänsyn till vad jag sa.

Några dagar senare vaknade jag och hade ont på natten. Hon som jobbade då kom in med en spruta och ville ge mig den i benet. Jag sa till henne att det inte går för att jag får nässelutslag av det. "Men det är ju samma sak som om jag skulle ge dig den intravenöst, innehållet är det samma." "Det är själva sticket jag får utslag av. Det står i min journal, gå och titta." "Jag ger dig den i benet, så sitter det i längre." "Du får inte ge mig den i benet, gå och titta i min journal." "Jag ger dig den i benet." "Jaha, men gör det då. Då kan du gå och hämta en tablett för utslag på en gång och så kan du tala om för mig vad din chef heter." "Du får den i armen." Och sen gick hon. Ha! Ett noll till mig sucker!

I min mardröm spelas detta upp igen hela tiden. Först är det en kvinna som slänger upp mig på en rullstol och låter mina fötter släpas under sitsen. Sen kommer en kvinna med kort lockigt hår in i mitt rum, hon sätter sig typ gränsle över mig och hugger mig med morfinsprutor i låret och skrattar elakt. Alltså, det kanske inte låter värsta dramatiskt, men jag känner mig verkligen rädd och otrygg. Och så vaknar jag. I min dröm känner jag mig helt handlingsförlamad och i väldigt dåliga händer. Nu är det tredje gången jag har den här drömmen. Hur får man bort jobbiga drömmar?

En nitlott

Då så... Nu är jag redo för lite uppdatering.

I stora drag är jag mycket nöjd med omhändertagandet jag fick på Ryhov. Maten är fantastiskt bra! Många fina kvinnor arbetar det där. De kom med medicin, värmekrus, varm buljong och flera av dem är riktigt goa och stannade ibland en stund och pratade lite och höll mig sällskap. Men, vad de flesta har gemensamt är att de har ytterst liten, eller ingen, kunskap om endometrios och den smärtan det kan medföra. Därför har det känts väldigt jobbigt ibland eftersom de inte riktigt har fattat varför jag är där. Att uppleva deras ovisshet och okunskap har påverkat mig på ett mindre bra sätt.

Det roligaste som hände var väl ett missförstånd mellan en barnmorska som spred sig som en löpeld vilket ledde till att jag varje dag fick frågan om jag ville prata med en psykiatriker. Haha... Det var andra dagen som en barnmorska frågade mig om jag hade familj. Och jag svarade typ "Nej jag har ingen familj alls här, jag är helt ensam." Och sen gick hon. Efter det trodde alla att jag var helt ensam i hela världen och inte hade en enda anhörig. Jag enade ju att jag inte hade familj i Jönköping, utan att jag har det i Stockholm. Haha, det kanske var därför en del var extra gulliga mot mig?

Den händelse som jag uppskattade minst av alla var en incident med en läkare. Det var i torsdags. Jag fick plötsligt väldigt ont och bad om smärtstillande. Tjugo minuter senare (!!!) fick jag en OxyNorm och en Ipren, som inte hjälpte. Efter en stund fick jag en till som inte heller hjälpte, då fick jag en Spasmofen. En liten stund senare försvann toppen av smärtan. Då helt plötsligt brast det för mig. Tårarna rann som en öppen kran. Jag kände mig så fruktansvärt ifrågasatt och ignorerad, ensam och liten. Det ska inte ta så lång tid att få smärtlindring när man ligger och skakar av smärta! Hon som gav mig tabletten var en medelålders kvinna som jag aldrig riktigt gillade. Tafatt och frågade alltid vart jag hade ont, och frågade lite om sjukdomen just precis alltid när jag hade som ondast. Håll käften då. Ställ inte en massa störda frågor. Du vet varför jag är inlagd. I alla fall, när jag låg där och grät för mig själv så knackade det på min dörr. In kom samma barnmorska och en annan kvinna som presenterade sig som läkare. Smärtstillandet hade inte verkat helt än och jag hade väldigt ont. Läkaren tittade på mig, frågade om jag hade ångest och om jag ville att hon skulle ringa efter en psykiatriker (!!!!!!!!!!!!!). Jag tittade på henne. "Ursäkta?". "Ja, du ser inte ut att må så bra." "Nej, sa jag. Jag mår inte bra. Jag har endometrios och har jävligt ont jag kan inte prata just nu." "Jo, jag vet. Men jag har aldrig sett någon verkar ha så ont som dig." Gissa om jag blev irriterad KOKADE inombords? Verkar ha ont?? Jag sa att jag har en psykolog, mår bra psykiskt och att jag inte behövde prata med någon. Att jag har vänner och en familj som stöttar mig.

Min puls var skyhög på grund av smärtan. Jag tittade in i hennes ögon länge, torkade en tår som rann ner för kinden, och frågade "Vet du vad endometrios är?" "Ja, jag känner till det." "Har du läst om endometrios?". "Ja, lite ytligt nu precis." "Så då vet du att det är en ovanligt individuell sjukdom?" "Ja, jo." "Har du haft andra patienter med endometrios?" "Ja, några få." "Vet du hur många som har endometrios? Hur många procent som har det förjävligt? Och vad man gör åt saken?" "Nej, jag kan inga siffror sådär och jag vet inte så mycket om behandlingar. Skulle du vilja godkänna att jag beställde din journal från Huddinge sjukhus, är det OK?" "Ja, gör det. Då kanske du lär dig nått." Jag tittade i hennes ögon några sekunder och sedan vände jag huvudet åt andra hållet. Skitförbannad var jag. Hon sa inget mer och gick ut ur mitt rum. Barnmorskan följde med.

I samma stund kom en vän förbi, hon hade väntat utanför. När hon kom in i rummet så rann det över för mig. Jag grät hejdlöst. Aldrig, aldrig har jag känt mig så kränkt av en läkare. Hon kramade mig och tröstade mig. Efter en liten stund hade jag samlat mig, smärtan var stabil och jag bestämde mig för att gå ut och säga till läkaren vad hon precis hade gjort. Så, jag gick ut till kontorsdelen, där fanns barnmorskan som hade varit inne hos mig när läkaren var där. Jag var så förbannad!  "Vart är hon, vart är läkaren? Jag vill prata med henne nu!" Tårarna rann och jag pratade hackigt. Barnmorskan sa att hon inte var där och att vi kunde gå in på mitt rum och prata. "Vem är avdelningschef här? Jag vill prata med den personen nu!"
När vi kom inte på rummet så sa jag allt vad jag kände. "Jag har aldrig blivit så dåligt bemött av en läkare som dessutom inte kan ett skit om detta. Vad tror hon? Att jag njuter av detta? Om hon bara visste hur jag har utmanat mig själv genom att flytta från alla jag känner bara för att lära mig att acceptera detta och för att se hur jag tar hand om mig själv! Tror hon att det är kul att få sprutor för prostatacancer. Jag är 25 år, ung och vill umgås med mina vänner och ha roligt. Hur fan kan hon jämföra mig med andra patienter och uttrycka sig så oprofessionellt? Jag är djupt kränkt och hon får inte ha någonting med mig att göra när jag är här!" Jag bara babblade på och grät, jag var skitarg och flaxade med armarna.

Barnmorskan lyssnade på mig, gav mig namnet på avdelningschefen och hon fick en annan förståelse för mig. Hon sa att läkaren nog inte hade menat så som hon uttryckte sig. Det skiter väl jag i, hon uttryckte sig jävligt klumpigt. Jag är i alla fall nöjd över att min journal är beställd. Efter ett tag lugnade jag mig och mådde bättre. En annan läkare, min favoritläkare, kom förbi sen och prata lite med mig om det där med morfinplåster. Det blev i alla fall bestämt senare att jag ska använda plåsterna vid behov om jag får ett till skov igen. De ska nämligen bytas var tredje dag och nu mår jag ju bättre än innan så jag ska inte börja på med dem denna gång.

Nu är jag trött och känner mig seg. Det är skönt att vara hemma, men jag är inte återställd än. Jag har fortfarande ont och jag känner inte så mycket aptit eller lust till något. Jag ska mest vila.

Hur går det med era välkomstbrev till min julönskan? Glöm inte att skicka en bild!
Kramar på er

Glädje och tacksamhet

Tack till er alla som har varit inne och läst på min blogg och hört av er! Ett stort tack till min älskade, modiga, bästaste syster och till Elaine Eksvärd för att du tog dig tid att läsa min systers mail och publicera det på din sida (HÄR). Jag är oändligt tacksam! Jag hoppas att många fler nu vet vad endometrios är och att det har hjälp eller kommer att hjälpa någon annan. Hör gärna av er om ni har frågor eller kommentarer! Ni kan även kontakta Endometriosföreningen.

För att svara på några av era frågor:
- Nej, jag kan inte se vem eller hur många som prenumererar på min blogg, det är helt anonymt.
- Jag skriver sällan om endometrios och sex för att det är för mig väldigt privat och eftersom jag har familj och nära vänner som läser här så väljer jag att hålla sådant för mig själv.
- Har din dotter svår menstruationssmärtor och kräks behöver inte betyda att det är endometrios, men det är en första varningssignal.
- Att ta bort livmoder och äggledare botar inte endometrios. Din kropp producerar fortfarande östrogen och håller igång endometrioset.

Tack för era frågor! Och tack för att ni tar er tid att läsa.
Kram till er alla!

Vistelsen på Ryhov

Tänkte visa er hur jag hade det på Ryhov. Jag är nöjd med omhändertagandet, jag fick läkarhjälp snabbt när jag kom, behövde inte vänta länge på morfin och jag fick hjälp när jag kräktes. De var snabba med att sätta in dropp och syrgas så jag har haft näringsintaget under kontroll, likaså andningen. Jag tror att jag har kräkts så mycket för att jag kom in med tom mage på onsdagen och fick morfin på en gång, sedan blev det en ond cirkel. Min lilla mage är kräsen med sådant och skickar gärna tillbaka allt jag sväljer. På fredagseftermiddagen kunde jag äntligen äta och behålla maten. Jag blev jättepigg och kände mig bättre redan efter några timmar. Smärtan var under kontroll och jag kunde äta igen. Så jag bad om att få bli utskriven och vid åtta på kvällen gick jag därifrån. Jag hatar sjukhus och så fort jag känner mig bättre vill jag hem och klara mig själv. Det finns andra som behöver min säng mer än mig. Jag blöder inte längre men är matt och har ont. På tisdag har jag uppföljning på telefon med min läkare i Stockholm. Vi får se då om jag ska avbryta behandlingen eller fortsätta. Jag mår piss i kroppen i alla fall. Men trots det är humöret bra. Det måste vara den "stämningshöjande" medicinen jag får som gör susen... :) I helgen har syster, pappa och hjärtat hälsat på. Igår tog jag och syster en långpromenad bland höstlöven på Grännaberget. Det var riktigt fint :)
Här kommer ett lass med bilder!

När jag kom fick jag morfin och lite senare Jansons med köttbullar och ägg. Lite konstigt faktiskt. 

Soluppgång över Jönköping. 

Det blev en liten översvämning när nålen kom snett...

Mitt bekväma rum.

TV:n var på två minuter. Varför är det så jobbigt med ljud och bild när man är sjuk? Jag vill bara ha det tyst och blunda.

Äntligen hemma!

Tredje dagen på sjukhuset. Jag öppnar fönstret och känner
på luften. Vilken underbar känsla! Det känna nästan som att
dra handen genom vattnet. Det gjorde mig glad :)

Eftersom jag inte fick i mig så mycket
mat de första dagarna så fick jag en sådan här liten burk vid ett besök. Jag behövde aldrig ta den, till slut fick jag behålla lite mat :)

Den här bilden är från DN och
mannen svarar på "I mitt huvud just nu":
80% skoj och 20% planera morgon-
dagens skoj. Jag gillar inställningen,
det ska jag införa lite mer i mitt vardagstänk!

Skönt med högt stöd och gott om utrymme mellan benen! Alltid redo med kräkpåsen.

Idag fick jag alltså åka hem från KS. Min vistelse denna gång varade endast två nätter och tre dagar, vilket är mycket skönt. Nu är jag sjukskriven tio dagar, men jag får se om jag behöver det. Jag blir mest väldigt trött och illamående av den smärtkuren jag ska proppa i mig nu. Frågan är snarare hur seriöst man kan sköta sitt jobb? Jag är jätteglad med bemötandet och omhändertagandet på KS. Vilka fantastiska kvinnor det arbetar där! De har kommit med mat, torkat mina tårar, samtalat med mig i enrum och peppat mig en hel del. Precis sådant som man behöver när man har en sjukdom som denna. Någon som visar förståelse och inte dömer en. Någon som kommer tillbaka med ett leende fast du precis har kräkts.
STORT TACK KS GYNAVDELNING! 

På KS Solna

Ja, tyvärr. Igår vid lunch var det dags igen. Jag åkte till KS Huddinge och blev sedan transporterad till KS Solna. Igår fick jag knappt i mig något, kräktes upp allt bara. Idag har jag ätit. Har haft svårt att kissa, men det löste sig. Jag får brufen, citodon, oxyNorm och tryptizol. Känner mig lagom borta. Personalen här är jättebra, det känns tryggt.

Allt ansvar hos de sjuka

Men alltså ursäkta?! Inom hur många andra kroniska sjukdomar tvingas patienter sköta sig själva? Detta uttalandet är en SKANDAL! Jag menar, innan man ens blir patient hinner det ju gå ofattbart många år på grund av okunskap. Utbilda läkare och gynekologer ordentligt istället så att de lär sig att känna igen sjukdomen som är vanligare än cancer och diabetes så att hundratusentals kvinnor slipper lida i för många år innan de tas på allvar! Skäms och TA ERT ANSVAR ISTÄLLET!

En bok om endometrios som riktar sig till dig som är drabbad, anhörig eller vän

Ann-Sofi Björklund har skrivit en bok om hur det är att leva med endometrios. Du kan beställa den i länken här nedan.
Kampen mellan Änglarna och Draken av Ann-Sofi Björklund

En tanke till dig

Ligger och läser en artikel om Emilia som 27 år gammal avled på grund av endometrios. Hon träffade 32 läkare på nio månader, ingen tog henne på allvar. Det är så hemskt, så fel och så vansinnigt!
Nonchalerad av 32 läkare

Senaste dagarna har varit tuffa, jag har tagit tabletter oftare än vanligt och känner mig låg och sänkt. Skäms över att jag har ont och över att det inte alltid blir som jag sagt, om man är bortbjuden eller ska ha gäster etc. Men jag har börjat lyssna mer på min kropp nu, efter att jag fått min diagnos. Jag försöker tillåta mig att vila mer. Men det börjar kännas som att det hindrar mig från att vara med om en massa saker. Det känns inte bra.

Kunskapen om endometrios måste bli bredare inom vården!

Alltså!! Jag blir mörkrädd när jag hör hur andra kvinnor med endometrios bli bemötta på olika sjukhus, bland annat SÖS och Södertälje Sjukhus. Flera har blivit bortviftade och hemskickade för att sedan behöva opereras akut ett par dagar senare. Detta händer allt för ofta. Okunskapen om enodmetrios är förskräcklig! För att bli tagen på allvar måste man i princip ligga ner och illskrika och gråta som ett barn. Det är helt sjuk! Hur kan det komma sig att det arbetar människor inom vården som är helt ointresserade av patienters välmående? Hur tror de att de kan veta hur man mår? Jag vet ju hur jag blir när jag har det som värst - då ligger jag mest och skakar av smärta. Prata går inte.


Alltså, hur många tror de skulle, av egen vilja, få medicin upptryckt i stjärten, skreva, få olika instrument iförda i underlivet och ett rör intryckt i urinhålet av en vilt främmande människa bara för att man har "lite" ont? Okej då, först får man smärtstillande i tablettform eller intravenöst och sist i rumpan. Men ni fattar vad jag menar. Jag är upprörd.