Tisdagen den 27 mars för precis ett år sedan gjorde jag min laparoskopi. Jag minns att jag var lugn på morgonen och jag ville bara ha det gjort. När jag fick beskedet på uppvak efter operationen var min första känsla en positiv känsla. Äntligen, efter flera år, fick jag äntligen rätt. Ingen kan någonsin mer säga till mig att jag inbillar mig. Den bekräftelsen var och är oerhört viktig. det var förts en stund senare som jag kände mig orolig och inte riktigt förstod vad det innebar. Jag hade ingen aning om vad endometrios var. Vad har jag varit med om och hur har jag mått det första året? Ja, det är bara att läsa igenom hela bloggen... Sju sjukhusvistelser, fyra olika behandlingar, krischock och depression. Det har varit upp och ner, frustration, glädje, ångest, lugn, ilska, förväntan och kamp. Men även tacksamhet, för människor i min omgivning och för att jag faktisk bor i Sverige och kan få smärtlindring. Tacksamhet för min humor, min envishet och min kampvilja. Tacksamhet att jag tillåter mig själv att ibland bryta ihop och känna mig liten.
Idag var det första gången jag uttryckte till någon annan att jag tror att jag börjar acceptera att jag har sjukdomen. Vad som däremot är svårare att acceptera, i denna ilskefas jag är i nu, är okunskapen i allmänhet och det frånvarande arbetet politiker gör för att hjälpa en stor del av befolkningen. Nämligen var femte kvinna. Det är för mig fullkomligt obegripligt hur andra, på poster inom vårdpolitik, nästintill gör ett osynlig arbete. Och jag kan inte bara sitta och titta på. Aldrig i livet. Jag tänker gå så långt det går, vad som än krävs. Men det är inte alltid så lätt att göra sådant själv, jag behöver andras energi också. Finns du i mitt liv, finns även endometrios i ditt liv. Därför är det viktigt att vänner och bekanta vill engagera sig på något sätt, på sitt sätt. Att bära ett gult band, eller dela ut broschyrer, bidra med pengar till föreningen, lära sig om endometrios och prata om det, pressa politiker genom brev och telefonsamtal, skriva under namninsamlingar, rösta rätt... Tack ni som hjälper mig!
För ett år sedan somnade jag på KS i Huddinge med vetskapen om att jag har en kronisk sjukdom. Axlarna värkte fruktansvärt och jag hade kateter för att jag inte kunde kissa efter operationen. Buken var svullen och jag var utmattad. Jag låg själv i ett stort rum och kände mig ensam.
Ikväll går jag och lägger mig med vetskapen att det går att ta sig upp när man har ramlat och att jag är stark, jag klarar det här.
