Visar inlägg med etikett Anhörig. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Anhörig. Visa alla inlägg

2/18/2015

Tankar om människobarnet och det biologiska könet

Jag ville först skriva "Tankar om människobarnets könstillhörighet".  Men hur ska vi, mannen och jag, ens på förväg veta vilket kön barnet väljer att tillhöra? Varför finns denna besatthet i världen om att vara ett kön? Jag vill att mitt barn ska vara ett barn tills hen själv upptäcker att samhället dela upp oss i könsgrupper. Det kommer förmodligen ske i förskoleåldern och då är det så. Jag önskar inte att mitt barn blir kallat efter ett kön. Barnet kommer att ha ett namn, och det är ett utmärkt sätt att benämna barnet med. Inte för att det skulle vara fel på något utav könen, utan för att bilden av hur ett kön ska vara och bete sig är något jag inte vill ska indoktrineras i mitt barn från det att hen är nyfödd. Ordet flicka, pojke eller de plagg och attribut en människa har på sig utgör inte ett kön i sig. Däremot är föreställningen en annan.

Sedan några veckor tillbaka vet vi barnets biologiska kön. Vi gjorde ett aktivt val där vi ville veta det. Hade vi blivit besvikna om det var det ena eller det andra? Nej, för vi hade inte förväntningar. Att veta har inneburit för oss att vi nu pratar om barnet som en individ. Är inte det konstigt? Var barnet ingen individ innan eller? Det är konstigt när man har en fast syn på genus och så rubbas den så lätt, omedvetet till en början.

I samma stund som barnmorskan sa vårt barns kön var det något i mig som lossnade. När det gäller barnets biologiska kön och dess medföljande hormonsystem är det i princip omöjligt för mig att genetiskt föra vidare den kroniska sjukdom som plågar mig. I samma stund som barnet blev könat spred sig en varm våg av lättnad genom min kropp. Var det för att jag önskade ett kön framför det andra? Nej. Det ända jag önskade var att inte behöva leva med vetskapen om att mitt barn förmodligen skulle behöva genomlida samma smärtor som jag upplevt. Det är oerhört själviskt. Men jag vet inte vart jag hade tagit vägen den dagen jag upptäckte att mitt barn led av endometrios. Med den kunskap jag bär på skulle barnet tidigt få hjälp, samtidigt som hjälpen i dagsläget inte är en dans på rosor. Hjälpen kallas behandling efter uteslutningsmetoden, något botmedel finns ju inte.

Så till detta med barnets kläder. I samma stund som vi berättar för vänner och familj om barnets biologiska kön är det i princip oundvikligt att inte ta emot gåvor i de färger och mönster som socialt sätt könar barnet. Och det är helt OK. För det är inte kläder och motiv som i grunden könar ett barn! Ett barn har en viss storlek. Och för den storleken finns det massor med val, det är bara att välja och vraka. Problemen skapas när föräldrar väljer att neka sitt barn att bära prinsessklänning för att hen är "fel" kön. Problemen skapas när föräldrar väljer att neka sitt barn att börja träna hockey för att hen är "fel" kön. Förutsättningar och möjligheter ska vara lika!

Vi har köpt ett par större babyklädpaket som vi hittade på Blocket. Storlekar från nyfödd upp till ett halvår. Ett dunderkap med diverse plagg i alla möjliga färger och motiv. Allt från bilar, blommor, spets, djur och natur. På önskelistan för inköp har vi just nu en vit body med hängslen och fluga som motiv, en kofta och ett par bekväma byxor till det. Vi ska nämligen på bröllop i september och då vill vi vara uppklädda! Det här setet är en favorit. Jag älskar kombinationen rosa och rött. Och dessutom är det små söta hundvalpar som motiv. Cuteness overload!

9/11/2014

Föreläsning i Jönköping

Hejhopp kära fanz!

Jag hoppas att många av er har möjlighet att komma till Jönköping den 25 november och säga hej till mig, men främst lyssna på Margita Gustafsson som ska prata om endometrios. Det är självklart gratis! Kan du inte komma så kan du väl tipsa någon annan? Det är flera kvinnor och anhöriga som behöver detta.

Idag fick jag hem en bunt med affisher och broschyrer på posten, jag vill bara bada i dem alltså :)



11/30/2013

Julönskning 2013

Precis som förra året har jag en ända önskan i år. Jag vill ha din hjälp till mitt kollage. Och i år vill jag slå förra årets rekord!

För endast 100:- blir du stödmedlem i Endometriosföreningen och är med i kampen för kännedom, forskning och behandling. Endometrios är en kronisk sjukdom och något botemedel finns inte än. Många kvinnor lever med sammanväxta organ, kronisk smärta och barnlöshet på grund av detta.


Vill du bidra till mitt kollage? Självklart anonymt. Tag då en bild på ditt välkomstbrev och maila det till minendometrios@gmail.com eller jonkoping@endometriosforeningen.com För er som känner mig privat går det även bra att mmsa. 

Delta gärna även i mars månads event på Facebook - Den gula promenaden

För mer information är du välkommen att maila på ovanstånde adresser.
Vill du lämna ytterligare bidrag tas det tacksamt emot av Endometriosföreningens, via följande konton:  
PG - 75 49 66-0 alt. BG - 5444-4310

Tack så hjärtligt!!



11/29/2013

I konflikt med mig själv

En av anledningarna till varför jag inte har varit så aktiv här är för att jag den senaste tiden har haft mycket ångest och inte känt mig bra psykiskt. För att inte behöva tänka på det ännu mer har jag inte haft någon lust att varken skriva om det eller fokusera på det. Det har inneburit mycket sömn och medicin som dämpar oro.

När jag känner mig ångestfylld känner jag mig otillräcklig och som en börda. Jag har svårt att se framåt och jag vill inte tänka på framtiden. Jag försöker be om hjälp för småsaker i vardagen, men det är egentligen saker jag kan göra själv. Det där med att öva på att be om hjälp använder jag till helt fel saker. Jag förmår inte att be om hjälp för sådant som jag verkligen inte orkar själv. Jag känner mig som en börda som bara är grinig, irriterad och tar en massa energi från andra. Jag vill inte vara i vägen och jag vill inte ta någon annans tid. Det spelar ingen roll vad andra säger eller gör. Visst, det gör mig rörd och jag blir glad när någon visar sin omtanke. Men, tänker att de skulle aldrig ha gjort det om jag inte var i den här situationen. Jag vill bli sedd som den jag är, inte som hon med endometrios. Jag vill inte ha empati. Jag vill inte bli daltad. Jag vill bara att någon lär mig att acceptera saker som de är och lär mig att leva med det jag har. Och samtidigt vill en annan del av mig bara bli omhändertagen och låta mig själv ta emot hjälp och stöd.

Tack till alla ni som på något sätt finns i mitt liv.
På fredag, exakt om en vecka, har jag tid på sjukhuset för att göra gastroskopi och sigmoideoskopi. Det görs efter varandra så det kommer att bli en lång dag på sjukhuset. De ska undersöka matstrupen, magsäcken, tolvfingertarmen och tjocktarmen. Jag får inte äta eller dricka sex timmar före undersökningarna. Jag kommer att vara så hungrig!! Så jag hoppas att det går fort och att inget utav det gör ont. Jag har ingen aning hur lång tid det tar innan jag får svaren, förhoppningsvis kan de kanske säga någonting samma dag. Jag vet inte hur det funkar. Min förhoppning är att det är mina nuvarande problem i samma område som ställer till det för magen och tjocktarmen, jag hoppas verkligen inte att endometrios har spridit sig både upp och ner. Jag har ju tagit mina sprutor och mediciner regelbunden en lång period nu, och de är ju förebyggande för just spridning.

Flytten till Huskvarna har gått bra. Det är fortfarande grejer att göra, som att tapetsera om en fondvägg, köpa soffbord och sätta upp hyllor. I slutet av december kommer vår soffa från Mio. Det blir soffan på bilden nedan, fast i ljusgrått. Färgen på tyget heter Natura Silver. Ena hörnet är en cosydel, så jäkla mysigt att gosa ner sig där!

6/03/2012

Fokusrapport om Endometrios från 2007

Jag rekommenderar alla som känner mig att läsa och beställa denna. "Glöm" den på olika ställen. Upp till 9 exemplar kan man beställa gratis. Maila eller ring, uppgifter och hela rapporten finns på länken här nedan.

Jag tror väldigt få förstår hur jävligt det kan vara. Mitt humör är oftast glatt och positivt, jag ser framåt och har en stark vilja. Bakom detta finns mycket av den smärta, fysiska och psykiska, och oron som beskrivs i rapporten. Det är inget man visar, det är inget man vill prata om, det är ingen man vill belasta anhöriga, vänner och bekanta med. Läs detta. Det skulle underlätta mig och andra kvinnor enormt, som anhörig, vän, bekant och patient, om Du i min omgivning gjorde det. Skriv ut en och sitt och läs den med någon annan eller själv.

Fokusrapport

4/02/2012

Video med överläkaren Matts Olovsson om sjukdomen som är svår att upptäcka

Endometriosexperten Matts Olovsson, som är överläkare på Endometrioscentrum på Akademiska Sjukhuset i Uppsala, och som även forskar kring endometrios pratar om endometrios hos Malou i Efter Tio. Titta på klippet så får du en bättre förståelse av sjukdomen!


Förklaringen att det är så dålig kunskap om endometrios fast det är så vanligt? "Det är en kvinnosjukdom. Skulle vi män ha de här smärtorna skulle vi ha prioriterats väldigt högt för längesedan."


Öppna videon med länken här nedan!
Efter Tio - Överläkaren Matts Olovsson om sjukdomen som är svår att upptäcka

Reaktioner och bemötande

Hur människor i ens omgivning reagerar över ens sjukdom är så olika. Alla i min omgivning har gjort på sitt sätt och i sin tur påverkat mig på olika sätt. Allt från att en del visar tydligt att de finns där, ställer frågor, hjälper till, vill veta mer till att vara helt frånvarande. Jag försöker att inte ta det personligt, att en del, som man trodde var närmare vänner, reagerar på ett förmodligen omedvetet sätt att förminska, ignorera eller helt enkelt låtsas som ingenting. Sedan är den en del andra som man inte alls stod särskilt nära som har visat sig vara intresserade och hör av sig. Det är viktigt att inte ta en "negativ" reaktion personligt. Förmodligen är det omedvetet. Eller så vet personen inte hur denne ska hantera situationen från början och sedan går tiden och så kanske man skäms över att höra av sig. Jag vet inte. Jag är i alla fall enormt tacksam för de axlar jag kan luta mig mot. Jag tror jag talar för ganska många när jag menar att det inte är empati man är ute efter. Utan att bli behandlad "som vanligt". Att vardagen rullar på som vanligt, fast med lite mer metalt stöd i början. Det betyder inte att man måste prata om sjukdomen. Man kan gå en promenad eller ta en fika. Det värsta är när folk flyr problemet, då känner man sig "osynlig".

Bemötandet varierar också. Bland vänner, bekanta, på arbetsplats etc. Även fast man inte har gått ut med till alla vad man har fått reda på och hur man mår så tycks ryktet sprida sig snabbare än eld. Vad som har gjort mig mest ledsen är faktiskt bemötande från en del andra kvinnor som det har visat sig också har endometrios, men som inte påveras av det. De som har sjukdomen utan att känna av den. Hela tiden jämförs mina symptom och besvär med deras och viftas bort som att "Det där är väl inget". Har man fått diagnosen en gång så har man förmodligen fått grundlig information om den och även då blivit informerad om att den är individuell och att allt från symptom till smärta ser helt olika ut. Att bli förminskad och inte tagen på allvar är fruktansvärt kränkande. Vad har någon annan för rätt att tala om för mig hur jag mår? Ibland undrar jag verkligen vad folk tänker med. Självklart ska man få säga vad man tycker, men hur man säger saker och ting är otroligt viktigt att tänka på.