Det går så himla upp och ner! Från gynbesöket som förändrade allt i januari fram till operationen var det som värst, innan jag visste. Allt jag fick veta var att "du har en enorm klump av något slag mellan din livmoder och vänstra äggledare." Fy fan vad jag mådde. Alla tankar som snurrar. Cancer, tumör, kommer jag att dö? Varför jag? Måste jag ha så ont hela tiden? Varför jag? Varför måste allt i kroppen göra ont? Varför jag? Varför finns detta överhuvudtaget? Smärtan och tröttheten, helt ofattbar.
I februari när gynekologen nämnde endometrios försökte jag stänga av det men samtidigt ta reda på så mycket om det som möjligt. Alla bitar föll på plats, och innerst inne visste jag att det var det redan innan operationen. Fan, jag kände mig ensammast i världen. Ingen att prata med, ingen i min närhet som kände som jag. Fan, jag vill inte blir deprimerad och en belastning för alla jag känner och för samhället! Ryck upp dig!
En lättnad och en förtvivlan blandas med bubblor och snurrar runt i cirklar, runt, runt runt. Hela tiden. Mitt i snurrandet säger en inre röst till mig att "Ditt humör och din inställning är viktigast, det kommer att avgöra hur du mår." Och någonstans i mitt huvud ekar en trygg, bekant röst som håller om mig och viskar i mitt öra "Du är stark, du klarar det här!" Den går på repeat. Rösten slås på så fort jag vaknar på morgonen, håller mig sällskap varje gång jag går på toaletten och gör mig trygg genom varje smärtgenombrott. Rösten ger mig hopp om att orka framtiden.
Du är stark, du klarar det här!
