Idag har jag en sur dag. Jag är sur på kylan, vänner som inte ställer upp, min kropp. Jag är sur för jag är stressad över att fixa ett sommarjobb, jag är sur på vänner som vägrar förstå att jag är sjuk. Jag är sur på mitt stökiga rum, på att jag har så lite energi, på system som går för långsamt. Jag är sur på brist på stöd som patient. Jag är sur på att man måste vara så pass frisk att man orkar ta tag i saker själv, som det borde vara självklart att andra gör. Typ regelbunden kontakt och samtal med vården. Jag är sur för att du är långt bort och jag inte kan träffa dig när jag vill.
Jag är sur för att jag känner mig ensammast i världen idag. Jag är sur för att du inte kommer och kramar mig idag. Jag är sur på de i min omgivning som ignorerar och skjuter bort det jag går igenom. Jag är sur på de i min omgivning som tar min sjukdom personligt och väljer att ignorera den och mig. Jag är sur på de i min omgivning som beklagar sig och tycker synd om mig och själva inte vill engagerar sig för ett gott syfte. Jag är sur på de i min omgivning som låtsas bry sig. Jag är ingen söt apunge i bur. Falska jävlar. Jag är en människa, en individ, en person. Det går faktiskt att prata med mig.
