Sedan igår har jag velat gråta hela tiden. Det kommer en skvätt tårar då och då. När jag kom hem idag vid halv åtta på kvällen sprutade tårarna så fort jag kom hem. Jag känner mig helt labil. Glad, trött, ledsen, trött, ledsen, glad. Så går det runt hela tiden. Glad över att jag har vissa runt om kring mig som stöttar och hjälper mig med olika saker, ledsen över att jag inte klarar av vissa saker och känner mig ensammast i världen, rädd för framtiden och rädd för att bli lämnad av folk i min omgivning, trött över att ha ont och trött över att inte ha något ork. Jag blir jätteledsen när folk går in i mig eller inte reser sig upp på tunnelbanan när de ser att jag kommer med mig krycka. Jag är jätteglad när främmande människor erbjuder sig att hjälpa mig. Packa min matkasse, ge mig sin sittplats eller hjälpa mig av bussen. Jag blir rörd. Och sedan blir jag ledsen. Jag vill inte ha det såhär. Jag vill kunna klara mig helt själv. Jag kan själv. Jag kan inte själv.
Som tur var ringde min telefon precis när jag kom hem och det var som jobbigast. Som om Du visste att jag just då behövde få prata med Dig. Du lyssnar alltid och Du stöttar mig alltid. Du är stark, du klarar det här! säger Du till mig. Jag är stark, jag klarar det här. Gör jag det? För vad händer när jag inte orkar mer?
Jag antar att Synarela ligger bakom mina tårar och mina humörsvängningar. Tänk om jag inte klarar av att bo själv. Tänk om jag inte klarar av att studera. Och tänk om jag inte kan få en anställning på grund av mig sjukdom. Hur ska det gå att flytta flera mil ifrån alla jag känner och från alla som hjälper mig i vardagen?
