Idag hade jag tid på vårdcentralen för att bestämma om jag ska ha en kontaktperson, kurator/psykolog, eller inte. Jag behövde inte direkt övertyga läkaren om att jag behöver ha någon att sortera alla mina tankar och känslor med så hon skulle prata med kuratorn på vårdcentralen som håller på lite med KBT. Hoppas att det är något för mig. Innan jag gick så sa hon även att jag skulle öka min dos av det "stämningshöjande" lilla pillret jag tar. Så från och med imorgon blir det 20 mg Cipralex om dagen. Förmodligen så är det Enanton som slår så hårt på mina tankar och känslor, jag ska ju inte kunna känna såhär när jag har Cipralex, men Enantonsprutan ger sig inte. Jag är alltså fortfarande i krischock. Tydligen. Anyway. Dessa jävla biverkningar. De tar mig själv ifrån mig. BLÄÄÄÄÄÄÄÄ
Jag har haft en glad dag. Inte gråtit en enda tår. Men jag har varit lite flamsig och trött. Det är är så synd att några runtomkring mig ser på mig som "barnslig" när jag har en glad dag. Jag vet att jag kan bli lite överflamsig, men alltså. De skulle bara veta hur fruktansvärt förjävligt vissa dagar kan vara och hur jäkla frustrerande det är att vara livstidsdömd med en jävla helvetetssjukdom. Har ni tänkt på att jag kanske måste få vara barnslig, liten och flamsig ibland för att avdramatisera allt det jobbiga? Jag vill se det roliga i småsaker och ta vara på mina känslor.
Igårkväll kom en kamrat förbi med middag till mig. Jag är oändligt tacksam! Jag skäms nästan ihjäl, jag har så svårt att be om hjälp och inse att jag skulle behöva det ibland och att det är helt okej. Ikväll äter jag gurka, tomat, halloumi, kokt ägg och grillchips till middag. Smarrigt!
