Det finns vårdpersonal, och så finns det medmänniskor. Skillnaden mellan dem man möter bland personalen på ett sjukhus är enorm. Idag har jag tänkt mycket på en kvinna som arbetade som undersköterska på kvinnokliniken, där jag låg i veckan. En undersköterska har mer kontakt med en patient än en sjuksyster och än läkaren, i alla fall på den avdelningen. Och det är skillnad på kontakt och kontakt.
Eftersom jag kräktes så mycket sist jag låg inne var det nästan alltid en undersköterska i rummet och langade nya spypåsar till mig och tog emot dem jag hade spytt i. Och så var det hon, den mest underbara undersköterskan jag har träffat på. Hon suckade mitt namn som om hon kände min smärta och mitt illamående. När jag hulkade så höll hon en våtservett mot min panna med ena handen och med den andra handen baddade hon en våtservett i min nacke. Hon fuktade min panna, hals och nacke med kalla, blöta, servetter och stannade alltid kvar tills det inte kom något mer för den gången.
När hon inte jobbade så var en annan undersköterska där, som slängde upp dörren, gav mig ett par nya påsar och gick iväg på en gång. Bara tjatade om att jag måste dricka. Det är svårt att göra det när bara tanken på att svälja något fick mig att spy. Inget empati alls.
Jag har upptäckt hur viktigt det är. Inte medlidande för medlidandets skull, utan förmågan och viljan att vilja få någon att känna sig sedd och må lite bättre i en skitsituation. Bara att någon får för sig att fukta en servett och svalka är stort. Utan att fråga, utan att tveka. Bara göra det. Det botar inte, men känslan av att någon har sett dig får dig att känna dig trygg. Den här kvinnan var så grym på det, när jag hörde att det var hon som kom efter att jag hade larmat så kände jag mig så lugn, mitt i allt kräkande. Hon hette Harisa. Och hon visste vad hon gjorde.
