Chaaooo everybody!
Den här veckan har precis börjat, men det har känts lite tungt. Jag tycker att det går bättre med förhöjd Cymbaltados, jag har inte haft lika mycket ångest eller jobbiga tankar och känslor. Men jag har haft ont. Helgen var fin och mysig med besök och utflykt. Men igår var det en tuff dag med mycket smärtor och idag känns det sådär. Jag har tagit smärtisar och varit lite seg. Det är en ny smärtperiod på gång nu och det är lite störigt.
Imorgon har jag min första KBT-tid, det ska bli spännande. Jag hoppas att jag kommer bra överens med min behandlare och att vi kan jag bra tillsammans. På torsdag har jag telefontid med min läkare i Stockholm och på eftermiddagen är det dags för spruta. De senaste gångerna har det gått bra att gå och ta sprutan själv. Men det känns inte så inför denna gången, jag vill verkligen inte. Det känns jobbigt och jag hatar, hatar, hatar att göra detta. Jag vill bara kunna slippa allt. Det känns tungt och ledsamt. Något jag måste göra för att förebygga värre sammanväxningar, men något som jag avskyr att göra mot min kropp och mot mitt mående. Så jag har funderat ett tag nu. Om några år när jag har fått barn och har de antal barn jag vill ha - då ryker allt bort. Då vill jag varken ha livmoder eller äggledare. Jag hoppas att jag är en utav dem där smärtan avtar bättre då. Men jag får se, kanske mår jag bättre efter graviditet? Jag är bara så trött på allt detta. Alla mediciner och biverkningar hit och dit. Far åt helvete!
Nu har jag tagit sömntablett och smärtisar så förhoppningsvis sover jag lugnt och fint hela natten. Jag hoppas att jag somnar inom två timmar. Det vore toppen!
