Förnekelse

Och så rinner tårar och snor igen. Att inse att jag var gravid och att vi skulle ha barn tog nästan hela graviditeten i tid. Jag förstod inte. Nu kan jag inte förstå att jag har ett barn, att den underbara lilla bebisen är vår. Vems är han och varför är han här? Jag är en sådan jävla mästare på förnekelse och döma mig själv att jag vill slå mig själv så jag vaknar och inser vad jag faktiskt har. 

Allt är som i en dvala, jag bara svävar omkring här hemma och byter blöja och fixar flaskor per automatik. Tänker inte. Om jag vaknar, försvinner allt då eller måste jag möta en massa nya känslor? Moderskänslor som jag inte känner än. Det svider att inse det. Jag är hemsk. Jag är ju ingen mamma och jag har inget barn, det skulle ju inte gå. Allt slutar bara i dåligt samvete. Är verkligen den underbara lilla bebisen våran? Han är så otroligt fin och snäll!

Upp och ner. Vissa stunder och dagar fattar jag, då är jag glad och kan skratta. Då känner jag något, då blir det varmt i kroppen. Och ibland känner jag ingenting. Det är helt tomt.