Ny tablett

Från och med måndag trappar jag ner med Cipralex. I sju dagar jag ska jag ta 10 mg Cipralex och 37,5 mg Venlafaxin om dagen, sedan går jag över till 75 mg om dagen. Känns sådär.

Jag skriver mer snart, när jag har lust. Ha en fin helg alla solar där ute!

Biverkningar

Jag har ett blåmärke på magen, ont i ländryggen och några leder, huvudvärk, smärta där jag brukar, blödning i över en vecka nu, så trött att jag somnar eller tvärtom. Allt detta kan jag leva med. Det är det minsta jag hade förväntat mig. Vad jag däremot är rädd för att jag de senaste dagarna har känt mig låg och egentligen inte velat vara bland folk.

Jag vill vara ifred och jag vill inte prata med någon. Jag o r k a r inte få en till depression som biverkning. Jag har i n g e n j ä v l a o r k eller l u s t att detta ska hända just nu. Och jag oroar mig mest över att inte ha koll på mig själv. Jag är l i v r ä d d för att tappa kontrollen över mig själv. Bara för en jävla medicin. En skitspruta. En sprutjävel som tar sig in i min själ och förpestar mina känslor och mitt humör. D r a å t h e l v e t e !

JAG HAR TRÄNAT

Ladies and lady friends,

Igår var jag på gymet och ja, jag tränade faktiskt. I say no more, förutom att jag är grym.

Visit till Skövde sjukhus!

Igår åkte jag till Skövde för att hälsa på familjen och fira mormor som idag fyller hela 80 år. Igår hade jag ont hela dagen och fick totalt i mig sex Citodon och tre Ipren. Jag har typ haft mens sedan ett par dagar och igårkväll och inatt kom det mycket blod. Jättekonstigt eftersom jag ska vara blödningsfri.

Imorse kunde jag inte kissa så på förmiddagen någon gång bestämde jag att det var bäst att åka till sjukhuset. Mamma och jag åkte iväg. Väl framme blev jag tömd på 1000 ml urin (!!) och sedan fick jag en spruta morfin intravenöst. Ytterligare en stund senare kunde jag kissa själv och undersökningen visade inga cystor, lite bukvätska bara. Gynekologen var trevlig och duktig. De sjuksköterskor jag träffade var alla trevliga och snälla. Efter undersökningen åkte vi tillbaka hem, kan jag inte kissa är det bara att åka in igen. Jag tror att vi var borta ungefär fyra/fem timmar. Rutin är att de tömmer urinblåsan vid 250 ml, så jag ska absolut inte vänta för länge.

Nu är jag helt trött och slö. Mormor och morfar är här men jag orkar inte ens vara social. Jag är jättetrött. Men jag mår bättre och jag känner mig glad att det gick så bra idag!

Första Zoladexsprutan

Eftersom en vän hämtade ut sprutan åt mig igår i Jönköping, den fanns inte i lager i Gränna, så hade jag ingen möjlighet att titta på sprutan hemma innan det var dags. Jag har alltid några grejer jag vill göra innan jag får spruta, lite rutiner. Titta på sprutan, läsa i förpackningen, lyssna på en speciellt låt och ta lite frisk luft. Först imorse höll jag i förpackningen och när jag öppnade den så låg sprutan förseglad i en gul plast så jag kunde inte se den. Det kändes lite jobbigt, vi kunde liksom inte "bli kompisar". Jag glömde sprutan under dagen och tänkte inte så mycket på det i skolan. Men jag hade ont och kraftig smärta var på gång. Jag tog två Citodon och en Ipren vid elva och efter någon timme kändes det bättre, men jag blev väldigt trött. Imorse när jag gick upp var det ganska mycket blod i mina trosor och under dagen har det runnit färskt, rött blod varje gång jag har satt mig för att kissa. Så jag tror att sprutan idag kom ganska så lägligt. Jag vägrar att ha såhär ont längre.

Spruta igen innebär att jag återigen kommer att hamna i ett konstgjort klimakterie och därför har jag idag börjat ta några biverkningstabletter, bland annat för östrogenbrist och kalciumbrist. Utan en liten dos med östrogen, som egentligen inte är så bra, får jag väldigt torra slemhinnor och det gör bara ont.

Till sprutan då. Jag hade ju tänkt att den skulle vara lika lång och fin som de tidigare sprutorna, Pamorelin och Enanton. Men nej. Zoladex är en tjock jävel. Det bra är att det gick fort. Det är ingen vätska som de andra sprutorna. Utan det är ett litet implantat som trycks in under huden och sedan sitter den där några veckor och ger ifrån sig ämnen som påverkar kroppen. När jag såg sprutan så tänkte jag att den ska faan inte in i min mage. Aldrig i livet. Men det gick fort som tur är. På ett sätt var det ju bra att jag inte hade sett sprutan innan det verkligen var dags, det kanske därför den är så väl förpackad? Haha, nä jag tror inte det men jag hade nog tvekat mer än vanligt att ta den om jag hde sett den innan. Tur att det fanns någon som höll mig i handen! Nu ett par timmar senare ömmar det och känns irriterad. Jag väntar på första biverkningarna med spänning lite nervositet.

Efter sprutan gick jag till affären och handlade tre äpplen, gröna vindruvor och en förpackning
te. Sedan gick jag till mitt favoritfik och köpte en räksallad. Det var min belöning till mig själv för att jag var så duktig som tog sprutan. Och gott vad det.

Jag har totalt glömt att berätta att jag sedan i måndags har börjat på en detoxkur från MethoDraine. En flaska om dagen med vätska ska jag dricka. Och det har redan fått igång min mage. Dessutom känner jag mig inte lika sötsugen längre. Nu kanske jag kan få ordning på sötsuget och få ut lite slask från kroppen!

Ny spruta på gång

Gokväll världen!

Ligger i sängen nu och väntar på att smärtisarna ska börja värka. Två Citodon och en Ipren. I förrgår natt hade jag ont som fan. Jag var hemma från skolan igår och idag var jag där men jag har haft ont. Jag mådde illa och kräktes lite på förmiddagen. Det blev värre nu på kvällen. Jag däckade i soffan vid sex och vaknade efter två timmar av smärta. När jag gick och kissade rann det lite blod. Jag var hungrig och åt fem (!!) knäckemackor. 

Vid lunch idag ringde min läkare i Stockholm och vi pratade behandling en stund. Jag sa att jag vägrar ha så här ont mer. Så hon skrev ett recept och imorgon sätts jag på spruta igen. Samma substans som innan, men denna heter Zoladex. Hon sa att den hade varit beprövad länge och kanske kan det vara den som biter bäst på mig. När vi hade lagt på var jag jätteledsen, arg och rädd. Jag grät och det kändes jättejobbigt. Allt detta. Och jag är rädd för sprutans första effekter på kroppen. Hur kommer jag att må i helgen? Nästa vecka? Jag vill bara isolera mig tills det är över så att inga andra ska behöva tycka att det är jobbigt att se mig så eller bli ledsna. Samtidigt är det sista jag vill att behöva gå igenom det själv. Ibland behöver man stöd. Men det är inte alltid det känns vört att utsätta andra för den påfrestningen.

Det känns pisskit och jag har ingen lust att testa en ny spruta men samtidigt vill jag inte ha såhär ont. Dessutom har jag varit på dåligt och lågt humör sedan jag slutade med Enanton. Mest för att jag har varit tröttare på grund av att smärtan har varit där oftare. Så, trots eventuella biverkningar, kommer jag nog må bättre med Zoladex! :) Fast de varnar personer med depression att ta sprutan, så vi får väl se hur det går med det!

Sov gott mina vänner! Det kommer jag att göra i alla fall :)

Ont och ledsen

Jag vet att det egentligen är såhär:

Men just ikväll, känns verkligen allt såhär...

Bitter och grinig och sur och arg och irriterad. En femma om du nu måste veta!

Idag är jag trött på skiten och är sur och irriterad. Det gör ont idag och jag tänkte gå ut på en långpromenad med spypåse för att hjälpa till lite med blodcirkulationen. Sen ska jag packa min väska och försöka ta mig hem. Åka tåg, åka buss... Med världens tyngsta väskor. Jag är så smart som packar så, riktigt duktigt av mig att jag underlättar för mig själv. Ska jag skita i smärtisar och ha ont, eller ska jag ta dem och vara helt väck? I vilket fall som helt kommer jag spy, spelar det någon roll då? Bra att jag tänker på att den dagen det är dags att åka hem kanske är en dag när jag har ondare än vanligt. Verkligen bra av mig. När ska jag lära mig allt detta? Men jag har ingen lust att alltid planera och utgå från endometriosen. Jag vill leva mitt liv som jag vill inte det liv den vill. Är det inte så man ska tänka?

Ååh vad jag avskyr den frågan när man knappt kan andas och inte får fram ens ett ord. Vad tror du själv, kära läkare?

Slapp vecka

I onsdags ringde läkaren från vårdcentralen igen. Hon tyckte att jag skulle fortsätta hos psykologen eftersom det kunde vara bra, hon menade att ibland är det som man inte känner för det bästa. Jag vet att hon har rätt, men jag tycker fortfarande att det är jobbigt. Vi skulle höras igen nästa vecka.

Jag har blivit bortskämd i en vecka nu med pyssel och mat. Det har varit skönt, men jag längtar hem lite. Det ska bli skönt att få vara lite för mig själv.

Inatt sov jag knappt något, jag hade ont men jag kunde inte ta smärtis eftersom jag hade druckit vin på kvällen. Vid nio åt jag en banan, tog smärtisar och sov till tolv. Sedan gick jag upp och satt en stund på balkongen, åt lunch och gick en promenad.

Trevlig helg finisar!

Torsdag morgon - avbrutet möte

Igår hade jag tid hos psykologen på morgonen. När jag är där pratar jag om saker som jag aldrig pratar om med någon annan överhuvudtaget. När timmen nästan är slut så ställer han en fråga till mig som fick mitt hjärta att bli till is. Det kändes som om det stelnade och sedan krossades i två tusen bitar. Jag kände mig ledsen, arg, missförstådd och oviktig. Jag kände att jag inte borde vara där. Jag kände mig sviken. Tårarna kom fram fast att jag försökte stoppa dem. Han frågade något och jag minns inte vad eller vad jag svarade. Jag var tyst och sedan sa jag att det han sa till mig har jag hört varenda läkare fråga mig. Sedan blev jag tyst igen. Jag tänkte. En fråga som för mig att känna mig så jävla obetydlig, oviktig och mest av allt så får den att känna mig dum. Efter att jag fick min diagnos visste jag ju att jag alltid har haft rätt när jag har gått till läkaren, jag mådde ju inte bra i kroppen. Men att få höra det av en psykolog efter att ha berättat hur lång vägen har varit kändes värre än alla de andra gångerna.

När jag hade varit tyst en stund sa jag att jag ville gå. Han frågade om vi skulle boka en ny tid och jag sa nej. Sedan gick jag. Jag gick in på vårdcentralens toalett och grät lite, torkade ansiktet, klädde på mig och gick ut. Jag tog upp telefonen, ringde en klasskamrat och bad att få tala med min lärare. Underbara hon som alltid lyssnar och förklarar så att allt blir logiskt. Vi pratade en stund, jag fick få ur mig allt lite och hon fick mig att förstå att jag var i affekt och inte skulle ta några beslut om hur jag vill fortsätta kontakten med psykologen just då. Jag tog båten till skolan och kände mig låg, sårad och kränkt ett tag. Sedan gick det över. Men inom mig är det kvar. Det känns som om det var droppen. Ingen kommer att någonsin förstå mig och just ju när jag så jävla trött på vården att jag inte vill sätta min fot på varken vårdcentralen eller ett sjukhus på jävligt länge.

Under dagen så missade jag ett samtal från ett dolt nummer. Någon lämnade ett meddelande i min röstbrevlåda. Jag lyssnade på en läkare, hon som hade skrivit remiss till psykologen. Hon sa att jag skulle höra av mig till henne, hon skulle även återkomma, för att höra hur jag mådde eftersom jag hade gått från mitt möte och psykologen var lite orolig. Jag hade ingen lust att höra av mig.
På eftermiddagen hade jag två nya missade samtal och två nya röstmeddelanden. Jag lyssnade på dem och det var ungefär samma sak. Hon skulle återkomma på tisdag om jag inte hann höra av mig innan klockan fem. Så, jag ringde strax före fyra, till hennes direktnummer som hon hade lämnat. När hon svarade och jag sa vem det var så hälsade hon med ett långt, överdrivet glatt "Heeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej". Vi pratade lite, eller mest hon, och kom överens om att hon ska ringa mig på onsdag igen. Och innan vi lade på sa frågade hon om jag skulle svara då. Ja, om jag hinner svara, sa jag. (Jag har oftast ljudlöst.) Okej, sa hon, lever du på onsdag? MEN HALLÅ!! Jag höll på att bli riktigt förbannad. Varför tror folk att man ska gå och ta livet av sig för att man går från ett möte?! INSANE!

Jag kommer självklart prata med henne på onsdag. Men jag vet inte om jag kan gå tillbaka till den samtalskontakten. Det känns som att den personen har sumpat sitt förtroende. Jag kan inte lite på honom och jag vet inte om jag kan prata öppet och ärligt med någon som inte verkar förstå mig. Han frågade "Vad vill du att jag ska hjälpa dig med?". Det kanske låter oskyldigt i era öron. Men jag har hört nästintill varenda läkare ställa mig den frågan i många, många år. Halva mitt liv känns det som. Jag har alltid behövt bevisa och kämpa för att de ska lyssna på mig och tro på mig. För mig är den frågan förknippad med okunskap och oprofessionalitet. Bägaren rann helt enkelt över igår. Jag vill aldrig mer få den frågan. Aldrig. Vad är det med läkare och psykologer, har de glömt vad de jobbar med eller?

Jag känner mig ledsen över detta. Men jag vill inte gå tillbaka dit.