Efter regn kommer solsken. Eller var det tvärtom?

Dagen har varit underbar! Jag hade en trevlig frukost och sedan åkte jag in till stan. Jag har gått mycket, fikat, åkt tunnelbana, rört mig bland folk. Första gången på länge! Jag promenerade på Stockholms halvtomma gator med min syster och hennes lilla guddotter. Jag drack en kaffe och åt en morotskaka. Vi promenerade. Vi åkte tunnelbana. Jag köpte strumpor. Smarta joggingstrumpor, två för hundra kronor på Intersport. Strumpor som andas och inte skaver sig. För jag har en dröm om att en dag, snart, kunna jogga igen. Jag rörde på mig. Länge. Jag blev trött och jag blev pigg igen. På kvällen såg jag en film och åt middag. Jag satt i soffan och såg en dokumentär om elitfriidrott och skador. Jag hade koncentration. Så här aktiv var det längesedan jag var. Och nu får jag betala för det. Jag har inte tagit smärtisar på över en vecka. Jag har vilat. Och idag blev det all in. Varför börjar inte lite i taget? Varför pressar jag mig själv till det yttersta? Jag ser inte fram emot den här natten. Då och då hör jag bilarna från vägen utanför. Regnet snärtar lätt mot mitt fönster och smärtan börjar knåda igen. Som om den vill ha uppmärksamhet. Som om smärtan varit avundsjuk för att den inte kommit i första hand den senaste veckan. Den vill ha en stor portion uppmärksamhet. Som om uppmärksamhet vore luften man blåser i en ballong tills den spricker. Det kommer att bli en lång natt. Men jag tror jag till viss del håller med friidrottarna i dokumentären, för med facit i hand är det värt det. För att få ha kul och vara aktiv en dag ska jag betala nu.