Fan! Fan! Fan! Du drar ut i varenda nagel och hudbit. Du vrider mina senor åt olika håll. Klipper av mina nerver och låter dem rycka av smärta. Du vrider ur min livmoder och drar mina äggstockar runt kroppen. Du har misshandlat varenda muskel i min kropp. Du har tryckt ut ett ben i min fot. Den står ut som en golfboll. Lika stor som fotknölen. Hello! Vafan vill du mig?! Låt mig vara nu. Det räcker!! Aaaaaaahhh!!
Idag vaknade jag vid tio, jag somnade vid fyra inatt. Jag har vart med en vän och hennes barn på stranden. Vi softade i sanden och sedan gick vi hem. Jag var borta ca fem/sex timmar och jag gjorde inte så mycket egentligen. Satt mest. Lekte lite. Åt. Bet ihop min trötthet och den smygande smärtan. Två Citodon och en Ibrufen senare ligger jag nu i soffan. Jag har ont men toppen av smärtan är borta. Jag känner mig misshandlad och förlamad av smärta. Allt gör ont. Att skriva det här. Röra armar och fingrar. Men det får mig att veta att jag är levande. Inlåst i min kropp. Min själ åket fram och tillbaka i mina ben, upp i magen och snurrar runt i bröstet. Sedan åker den ner i benen igen. En instängd själ. En rädd och panikslagen själ. Det ända som är vid medvetande är min hjärna. Och öronen. Jag kan höra mitt hjärta slå. Fan. Tänk om min själ blir helt utmattad av att fly och faller ihop helt utmattad. Smärtan kommer att äta upp den då! Men jag är lugn. Hjärnan är vaken och rutinerad. Och den är på min sida! Djupa andetag. Du är stark, du klarar det här.
