Min laparoskopi - efter

Två timmar senare vaknade jag på uppvak. Jag minns att jag åmade mig och hade ont. Röster runt omkring mig pratade. "Nu vaknar hon." "Hon har ont." Jag öppnade ögonen och såg en klocka på väggen på andra sidan, 16:10. Jag hade blivit sövd 14:00. Slangarna i näsan drogs ut och EKG:n var borta. Jag frågade efter läkaren. Jag ville inte somna om, kämpade med att hålla ögonen öppna. Läkaren hade sagt innan operationen att om hon hann skulle hon komma innan 16:30, annars skulle jag få reda på hur det hade gått dagen efter. Jag hoppades verkligen att hon skulle komma! Jag var jättekissnödig och fick hjälp till toaletten. Det hände ingenting, jag kunde inte kissa. Jag såg ner på min buk. Tre hål. Naveln var helt blodig och de andra två snitten smala och röda. De hade limmat ihop såren. Jag upptäckte att jag hade en enorm binda i trosorna som var ganska blodig. När hade de satt dit den egentligen? Väl tillbaka i sängen tittade de med ultraljud över min urinblåsa, visst var den fylld! Jag kände mig trött och samtidigt väldigt nyfiken på vad läkaren skulle säga.

16:25 kom läkaren och satte sig vid mina fötter. "Känner du igen mig?" frågar hon. Ja, visst gjorde jag det. Hon berättade att det inte var någon tvekan om att jag har endometrios och att de hade bränt bort en del av det som satt mellan min vänstra äggledare och livmoder. Vad det betyder, att bränna bort, frågade jag inte och det undrar jag fortfarande. Jag ska ta reda på det. Min första fråga till läkaren, som har varit det absolut jobbigaste med hela väntan, var "Kan jag få barn, kan jag bli gravid?". Läkaren dröjde ett tag sedan sa hon "Ja.". Men hur vet man det, kan man se det? Går det att ta reda på 100% procent? Det blir nästa sak att ta reda på!

Vid 17:30, tror jag, blev jag upprullad till K67. När vi kom ut från hissen och dörrarna till avdelningen öppnades såg jag min pappa sitta där. Det kändes skönt att det fanns någon där. Jag vet att jag fick prata i telefon med min mamma, men jag minns inte samtalet. Innan jag kom in till "mitt" rum försökte jag att kissa igen, det gick inte. Så barnmorskan kom in och tömde min blåsa med en kateter. Man ligger ner i sängen, sätter ihop hälarna och faller ner med knäna åt sidan och så för barnmorskan in ett rör i urinhålet. Sedan rinner kisset ut av sig själv. Det svider lite, men det är så värt det!

Nu hade jag börjat vakna lite på riktigt och först då kände jag hur jag mådde. Halsen värkte, efter slangen från operationen, det ömmade lite i buken men värst var nacke och axlar. Helt obeskrivligt! Under operationen ligger man tippad med huvudet neråt. Det gör att alla organ pressas på axlar och nacke. Eftersom de dessutom blåser upp buken med gas under operationen så blir det ett större tryck. Än idag, fem dagar senare, har det inte släppt helt. Sätta sig upp, resa sig upp, hosta, nysa, gå och sträcka på sig börjar bli lättare nu. I början var det jobbigt och det gjorde ganska ont.

Efter någon timme fick jag saft och macka. Det gick inte så bra att svälja så mackan blev kvar på tallriken. Aptiten var inte heller så stor. Jag kände mig mest trött, lättad men även orolig för vad som skulle hända nu. Vad allt detta innebar. Urinblåsan fylldes av allt vatten och all saft, så kateter sattes in igen. Jag somnade vid nio och sov ända fram till fyra på morgonen. Då bad jag om smärtstillande, sedan vilade jag lite och vid sju åt jag lite filmjölk med müsli. Kaffe drack jag också. Det var typ det godaste jag hade ätit på evigheter! Sen var det dags att kissa. Tror ni att det gick? Några små droppar klämde jag fram helt själv! Jag väntade ett par timmar och försökte igen. Då fick jag kissa i ett bäcken. Det ser ut som en oval potta som man lägger i toalettsitsen så att de kan kontrollera hur mycket man kan kissa. Det gick jättebra!

Jag bad att få tala med en läkare om diagnosen då jag började inse att jag har en sjukdom som jag kommer ha för resten av mitt liv. Strax efter 9:00 kom samma läkare som hade opererat mig in. Hon förklarade vad endometrios är, berättade att det p-piller jag börjat äta nästan två veckor tidigare skulle tas utan uppehåll och sedan kommer en kontroll att göras om tre månader. (P-piller sätts in som en första behandling för att sätta stopp på mensen eftersom det är då endometrioset sätts igång. Jag hoppas att det funkar på mig!) Läkaren var jättesnäll och jag frågade igen om jag kunde få barn. "Ja", sa hon, "När du vill ha barn är det bara att sluta med p-pillrena." Ändå är jag inte övertygad. Eftersom 25-50% av alla kvinnor med endometrios är ofrivilligt barnlösa tänker jag inte ta ut något i förväg. Jag får se helt enkelt. Läkaren gick efter några minuter och jag kände mig ganska nöjd med samtalet. Tills någon timme senare. Då vällde det en massa frågor över mig. Vad händer nu? Vad är endometrios? Vad innebär detta? Vem kan jag prata med? Varför har jag det här? Varför måste jag ha ont i all evighet? Varför finns det inget bot? Jag vill inte ha det här! En barnmorska från endometrioscentret kom in och gav mig en liten lapp med två olika telefonnummer. Hon uppmuntrade mig och fick mig lite lugnare.

Ett par timmar senare gick jag ut från avdelningen, med min ryggsäck och säkert roliga gång. Jag åkte ner till entrén och ringde efter en färdtjänsttaxi. Jag hade fått ett kort och en gratis resa hem. Det kändes bra, eftersom det inte fanns någon som kunde hämta mig.

Nu, fem dagar senare, blöder jag lite fortfarande. Såret i naveln har börjat klia, jag ser det som ett gott tecken. Det ömmar i buken, men det ska det väl göra antar jag. Det svåraste är att peppa sig själv. Inte tänka för mycket på framtiden eller jämföra sig med andras problem. Varje kvinnas endometrios är unik. Jag måste lära känna min.