Dipp, dipp, dipp, dipp

Nej, inte dipp och chips eller dipp och grönsaker. Utan en jävla dipp. Är så trött på allt möjligt just nu att jag helst av allt skulle vilja börja springa och aldrig sluta, eller lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet under en lång, lång tid. Allt känns bara som ett oändligt vakuum. Är det ingångsperiod i Cymbalta som är sen? Eller behöver jag en högre dos? Vad fan behöver jag? Hur många månader tar det innan jag får min KBT-tid? Varför har jag en massa frågor när det inte finns någon som har alla svar??!!

Det som var, och det som skall ske

Godmorgon friends!
Urinvägsinfektionen märker jag bara lite av nu. Värre är det med magen, har inte tömt den på flera dagar nu. Det går liksom inte. Har mina laxerande hjälpmedel hemma, är i Stockholm nu och glömde ta med dem. Jag hoppas på att det går bra ändå!

I måndags hade jag tid hos min nya samatalskontakt i Huskvarna. Det kändes jobbigt efteråt. Jag kände mig nere och orkeslös resten av dagen. På morgonen hade jag läst igenom mina journalanteckningar från sist jag låg inte. Jag hade inte insett hur dåligt jag mådde, utan att må dåligt, och såhär i efterhand är jag glad att jag blev inlagd och fick hjälp så fort. Nu väntar jag på tid för KBT, det är flera månaders kö, så under tiden ska jag ha kvar samtalskontakten och föröka gå dit minst varannan vecka. Helst varje vecka, men det beror på liter hur jag hinner med skolan och så.

I tisdags var jag på Liseberg, jag hade jätteroligt! Har ni åkt Balder? Gör det, den är helt insane!! Mina favoriter är Flumride och Lisebergsbanan. Det gick bra att åka några timmar, men sedan var jag helt slut. Det blev lite för mycket än vad jag orkade. Jag hade himla roligt, så det gör absolut ingenting. Men det vore bättre om jag hade mer ork.

I onsdags tog jag spruta, det gick bra. Sjuksköterskan gick till ett annat rum och läste instruktionerna i bipacksedeln och förberedde sig. Jag hade påpekat sist jag ringde och bokade tid att jag blir så nervös och orolig när sjuksköterskan blir stressad över att hon inte vet hur hon ska ge sprutan. Jag är glad att de tog mitt önskemål på allvar! Det bidrog till att jag inte kände mig ett dugg nervös eller orolig när det var dags. En säker och trygg sjuksköterska ger en lugn och trygg patient!

Nästa vecka ska jag ringa min läkare i Stockholm och höra hur det blir med uppehåll. Jag antar att jag måste göra en ny bentäthetsmätning snart och det innebär att jag måste hoppa över sprutan en eller två månader minst. Inget jag direkt ser fram emot... Tur är väl det att jag har en del smärtisar hemma som jag förhoppningsvis kommer att överleva på :) Igår köpte jag en ny förpackning med kalcium på hälsokosten, jag har slarvat alldeles förmycket med det.

På måndag börjar skolan igen, jag ser fram emot det faktiskt. Jag behöver fasta rutiner och den här sommaren har varit lite för osocial för min del. Så att träffa klassen och umgås en massa ska bli skojigt!

Håll tummarna för att det blir fint väder imorgon, för då kan jag åka till Skansen och klappa getterna!

Ris till vårdcentralen

Igår ringde jag min vårdcentral för att jag misstänkte att jag hade fått urinvägsinfektion. Nu för tiden räcker det med att man säger sina symptom och så skriver en läkare ut ett recept på antibiotika. Men eftersom det är tredje gången för mig bara i år så vill de att jag skulle komma in och göra en odling. Jag förklarade att jag var bortrest och att jag kände igen alla symtom, jag har ju haft det minst femtio gånger - utan att överdriva. Nej, de ville inte skriva ut något och sa att jag skulle söka vård där jag var. Jag försökte förklara igen att jag har endometrios, att jag redan har gjort en massa odlingar och varit hos urolog, och att detta är väldigt vanligt för mig. En glasklar symptom! Nej, de ville inte skriva ut något. Du får komma på måndag eller söka vård i den staden jag befinner mig i. Då var det fredag eftermiddag och jag hade ingen lust att sitta arton timmar i något väntrum.

Sedan är det ju så att urinvägsinfektion går över av sig själv, så länge man dricker mycket, kissar och härdar ut. Nu har jag tagit full dos Alvedon sedan i onsdags och det känns lite bättre. Det klart att det är skönare att ta antibiotika och bli av med det snabbare. Men jag kan vara lite tjurskallig av mig och tänkte härda ut det ändå. Om de inte förstår sig på min sjukdom eller ens kan ta sig tid att läsa igenom min journal, ja då faan får det vara! Det är sådant här jag kan bli så galen på, tack vården för er okunskap!

I'm coming out

I have many faces.
Some of you have seen almost every one of them, and some of you have only seen the daily, smiling and living face.
You don't know the stuggle behind that face.
You don't know how it feels like to start a battle every single morning you wake up. Hoping that you will make thru the day, without too much pain. And at the time to go to bed at night, you wonder how many hours you will get to sleep.
You don't know how much energy it takes every day.
You don't know how many medications I take every day and per month to make it thru, and you don't have any idea about how tangled my inside are, physically.
You have no knowledge about my brooken women area.
And the worst part of all - You have no idea how deeply I wish you all had knowledge about endometriosis, and how easily you could help me and millions of other women just by remember to remember that there exists a chronic disease called endometriosis.

What you definitely don't know is how happy I can feel about little things every day. How issues disappears and how easy it is so feel gratitude about my life. My family, my friends, my opportunities, my strenght. I am so thankful everyday single day! The sun rises, the sun falls - and I made it thru another day. The nature gives me strenght. It's magic. I'm blessed, and would do it all again!

I have many faces, but I only have one couple of eyes. And eyes tells storys.
My eyes tells a story about the disease endometriosis. I don't want to cheat on myself anymore.

This is me. And this blog is my story and struggle.

And if you can't deal with it - sorry, but then you are not my friend. And if you get silent, disturbed, angry, frigthened or unsure - thats only your problem.
You don't have to read this, you don't have to wisit my blog and you don't have to be a part of my life. Try to imagine how it must feel for me and all the other unheard women. I just want to be heard.

This is my face most of the days. Smiling, laughing and happy. I am a princess. Everyday!

Jag drömmer om saftiga päron

Sedan i förrgår är jag och Cristoffer hos mina föräldrar och tar det lugnt. Jag åker hem i helgen igen eftersom jag har uppföljningstid i Huskvarna på måndag. Tyvärr har jag åkt på något jäkla virus och är alldeles svullen och röd i ena halvan av halsen och har värk i ena örat. Plus att jag sedan igår har nackspärr, något jag aldrig haft förut och det känns verkligen jättedumt.
Min önskan är att allt detta är över efter helgen, för på tisdag ska jag till Liseberg och då vill jag vara helt frisk!

Jag har sovit nästan hela dagen och nu tänkte jag kolla på något roligt avsnitt eller så.
Ha en bra dag kära ni!

Två veckor

"Jag är inte längre rädd för någonting. Inte för smärta, och inte heller för mig själv. Inte för den mörka himlen, och inte för ensamheten. Jag mår inte dåligt och känner mig inte ledsen. Att jag känner mig tillfreds och lugn med detta - det är farligt.

Jag orkar bara inte upprätthålla fasaden längre.
Det ända som är positivt i detta är att jag är så väl medveten om mina känslor och tankar. Jag har kunskapen."

Detta skrev jag för någon månad sedan, och det berättade jag för samtalskontakten på vårdcentralen i onsdags förrförra veckan. Jag hade tagit lite fel med mina antidepp i några dagar och vi diskuterade lite olika alternativ. Att sluta trappa ner och börja med något annat var vi överens om. Hon pratade med en kollega, med huvudansvar, och han gav mig dessa två alternativ: följa med frivilligt till psykakuten och acceptera vård eller bli ditkörd av polis, med ett vårdintyg - kallat lpt. Det var ju inte så mycket att välja tyckte jag och gick med på att åka dit frivilligt. De körde dit mig. Jag spenderade två nätter på Piva och sedan blev jag flyttad till en vårdavdelning, där har jag varit inskriven i nästan två veckor fram till idag. Jag har haft permissioner på helgerna, det har varit jätteskönt att få vara hemma.

Första natten på Piva var fruktansvärd. Jag vaknade av att jag frös och hade en konstig dröm, sedan upptäckte jag att drömmen var verklighet. Det stod en manlig patient vid min säng och klappade mig i ansiktet och hyschade mig. Jag fick lagom panik och sprang upp ur sängen och hämtade personal.

I fredags förrförra veckan började jag med en ny medicin, Anafranil, som jag har fått i dropp. En påse om dagen. Dels för att påskynda vården och dels för att den är lätt av avbryta om något skulle gå fel. Den har trappats upp lite varje dag fram till idag då nedtrappningen startas. Anafranil kan sänka blodtrycket och göra det svårt att kissa. Det har jag ju redan lite problem med så jag tycker det känns tryggt att de är noggranna och har koll.

Samtidigt fick jag en annan medicin, Cymbalta, som jag ska fortsätta med nu. En remiss från Ryhov är även skickad till Huskvarna där det finns KBT, jag tror att det skulle passa mig. Jag har en tid där på måndag nästa vecka för uppföljning. Jag är sjukskriven i två veckor nu, så jag behöver inte tänka på något annat än mig själv. Och lille Cristoffer ❤

Under dagarna har jag inte gjort så mycket, jag har mest sovit då droppet har slagit ut mig helt. Annars har jag promenerar lite varje dag, löst korsord och tittat lite på TV. Jag var rastlös de sista dagarna innan helgpermissionen, och det var ju ett gott tecken. De första dagarna fick jag inte vara ute, sen fick jag vara ute med personal/anhörig och till sist fick jag vara ute själv. 

Det var lugnt på avdelningen, det var mest patienter inne som får elbehandling i perioder och då "bor" de där.

Igår hämtade jag ut min spruta på Apoteket, nästa vecka är det dags för den. Sedan är det en till och efter det ska jag förmodligen ha ett nytt litet uppehåll. 

Hoppas ni har en förträffligt trevlig vecka nu, det ska i alla fall jag ha! Puss och kram