Lördag

Nu har jag fått Folacin utskrivet av min läkare, det är folsyra. Jag har slutat med järn- och Gravidvitamintabletterna. Jag tog sista tabletterna i onsdags och hör och häpna - min mage är så lugn nu! Jag fick fem rör med mig hem som jag ska lämna tillbaka när jag tömt tarmen. Det är sådana där bomullspinnar som man duttar lite skit på. Sedan ska de testas för infektioner och inflammationer. Igår var jag och lämnade in tre av dem, på måndag hoppas jag att jag kan lämna in de andra två. De måste tas från två olika tillfällen och lämnas till labb inom 24h före kl 13 då labbussen åker iväg med alla prover.

Anledningen till att jag skulle sluta med tabletterna var för att utesluta att min lösa mage är en biverkning av dem. Och hittills är det ju bättre, så det kanske var vitaminerna? I alla fall, det känns bra att magen är bättre.

Jag längtar väldigt mycket till måndag. Då åker vi till familjen och jag slipper sitta hemma själv och tråka mig. Idag har M åkt upp till Stockholm och kommer hem imorgon. Det känns lite ensamt just nu. Vi har precis flyttat till ett samhälle några mil söder om Jönköping. Den här veckan har jag bara varit hemma och tyckt synd om mig själv i min sjuka. Jag har varit ute minst en gång om dagen för att få lite frisk luft och så fort jag kommit hem har jag somnat några timmar. Jag är verkligen sällskapssjuk just nu. Samtidigt som jag är helt utmattad.

Jag är dålig på att höra av mig till mina vänner, och de är minst lika dåliga på att höra av sig till mig. Jag förmår mig liksom inte att ringa och komma med gnäll, sådant är så tröttsamt att lyssna på. Så just nu känns allt bara lite tråkigt. Och ensamt. Varför blir man så extra känslig när man är gravid? Innan har jag inte funderat på så mycket om det går lång tid mellan att man hörs. Men nu liksom förväntar jag mig att vänner ska höra av sig, och så gör de inte det. Jag antar att det är hormonerna, för alla har ju sina liv precis som innan. Det är inte svårt att känna sig lite övergiven.

Jag ser fram emot att vara tillbaka på jobbet efter jul, då får jag i alla fall spendera tid med andra människor.

Fast idag blir det en härlig dag. Saffransbullsbakning hoppas jag att jag orkar, och förhoppningsvis kommer en vän förbi och gör det tillsammans med mig. Jag tänkte följa Leila Lindholms recept, någon som provat det? :)

http://www.leila.se/leilas-saffransbullar/recept/julbak/index1,21.htm?id=3628

Min lilla mage

Då har jag varit hos barnmorskan. Imorgon ringer jag jobbet och sjukskriver mig resten av veckan. Jag är så galet utmattad av smärta och lös mage. På måndag nästa vecka har jag läkartid hos gyn i Värnamo och förhoppningsvis hittar de något sätt att hjälpa mig med smärtan.

Eftersom jag haft det så struligt med dålig mage i tre månader nu så har jag gått ner i vikt sedan sist jag var på kontroll. Det är inte så bra, men det blir ju så när allt bara åker rakt igenom. Jag dricker mer än en kamel, så uttorkad var jag tack och lov inte. På torsdag har jag en ny tid på vårdcentralen så de kan hjälpa mig med lösa magen. Jag var där i början av månaden och tog en massa blodprov som såg bra ut allihopa, förutom lätt förhöjt värde av leukocyter (vad det nu än är?). 

Vad jag vill nu är att slippa smärtan så gott det går så jag blir lite piggare, och också få hjälp med min lösa mage. Vissa dagar går jag på toa tre gånger och andra dagar typ åtta gånger. Jag har börjat smörja in ändhålet med mandelolja för det blir så ömt. Resten får vara! Jag vet att det hör till graviditet att vara torr i näsa och ögon. Jag bryr mig inte om näsblodet och vageln. Bara jag får vara någorlunda smärtfri och kunna äta utan problem. 

En vindstilla orkan

Innan allt det som är nu.
Okej. Dagen var en torsdag, den 30 oktober. Veckan tidigare hade M sagt på skämt att jag borde ta ett gravtest. Jag hade då mått illa i ett par veckor och kände mig allmänt trött. Jag kunde inte lokalisera orsaken längre än till att jag i början av september legat inne för smärta i samband med en blödning och då upptäckt en stor och hård blodklump som föll ur mig. I flera veckor hade jag väntat på labsvar från vad det kunde vara. Läkaren pratade om maligna tumörceller och polyper. Jag visste inte vad jag skulle tro. I mitten av oktober fick jag svar att det förmodligen bara varit en polyp, den sett på ett ultraljud tidigare i somras. Den klumpen som orsakat mig smärta en hel del nätter under sommaren.

Det var inte det ända som hade stört mig. Ungefär tre veckor innan jag pissade positivt hade jag börjat störa mig på att alla mina byxor var svårare att få på mig. Jag trodde jag hade gått upp en massa i vikt. Det första som hände var tydligen att mina höfter exploderat. Jag fick knappt upp byxorna över höften och fick jag det tycket jag det var så obekvämt att röra mig. Det gjorde ont i magen och jag fick ömma höftkulor. Arg var jag. Hur fan hade jag kunnat gå upp så mycket på bara någon månad.

Jag var också ledsen över min helt plötsligt försämrade hy och hårkvalité. Finnar har jag knappt haft, fett hår var flera år sedan. Och nu var jag torr och knottrig i ansiktet. Håret blev flötigt dagen efter schampotvätt, innan tog det minst tre dagar. Det var mycket jag störde mig på som jag inte kunde lokalisera! Och hunger. Hela tiden. Men mätt på en gång.

Mitt humör har varit irriterat och jag sov väldigt mycket innan jag visste varför. På två veckor gick jag från tumörpanik till embryo. Det var bara att sluta med mina antidepressiva på en gång, tvärt och stå ut i en jobbig abstinensvecka.

Torsdag, 30/10. M åker iväg till jobbet på morgonen. Jag sätter min på toan med en pinne i handen ner i toan. Det kommer två streck. Jag är tvungen att läsa instruktionspapprena fyra gånger och jämför bilden med den stav jag höll i handen. De ser likadana ut vid positivt. Nu är jag måttligt förvirrad. Jag ringer M, som nästan precis har åkt. Han svarar och sitter just då i bilen på motorvägen. Jag frågar om det är mycket trafik, det är det. Så jag frågar om han kan koncentrera sig ordentligt. Ja, det kan han säger han. Jo, enligt gravtestet så är jag tydligen gravid. Sedan minns jag inte vad vi sa. Vi kom överens om att jag skulle ringa till gyn och att jag skulle ta ett till test nästa gång jag var pissnödig. Jag ringer min syster som inte svarar. Jag ringer igen. Jag ringer min bästa vän i Stockholm som inte heller svarar. Tillslut svarar min syster och jag berättar. Vad vi sa minns jag inte.

Vid halv tio ringer gyn upp. Det råkar vara barnmorskan som arbetade när jag låg inne sist, hon som tog emot min klump. Jag sa att jag ville bli undersökt, det var något fel och när kan jag få komma. Hon lugnade ner mig och sa att dagens tester är väldigt säkra, visade det positivt så kan jag inget annat än gratulera. Så sa hon att jag skulle ringa till kvinnokliniken där jag bor.

Gud vad jag svettades hela morgonen. Illamåendet kom som en våg. Det ända jag ville var att få frisk luft. Jag drack vatten, klädde på mig och tog en långpromenad. Hemma igen var jag inte ett dugg pissnödig, det tog flera timmar innan jag pissade igen. Andra testet visade samma sak. Jag ringde min syster igen. Och sedan min mamma, sedan min pappa och sedan min bror.

Måndagen veckan efter var jag på kk för samtal och veckan efter var jag på inskrivningssamtal.
Det som följde nu var bara svett, äckel, illamående, bakiskänsla, åksjuka och mer äckel. Jag tror inte att jag lagade mat på en månad hemma. Jag försökte peta i mig koka grönsaker. Vi sängen hade jag en burk med salta kex och digestivekex. Jobbet var en pina. Jag har ingen aning hur jag tog mig igen dem månaden på jobbet. Jag vet att jag har varit där fysiskt, men inte ett dugg närvarande. På grund av mitt mående talade jag tidigt om för min arbetsgivare hur det stod till. Jag fick en positiv reaktion och ord om att inte oroa mig över mina långa arbetspass, kortast 6 h och sedan mellan ca 18-37h. Vila när du behöver, skriv ner det du vilar och ta igen dina timmar när du orkar. Jag har aldrig tidigare känt mig så tacksam på jobbet. Nu kan jag slappna av!

I vecka 12 (11+3), den 27/11, var vi på första ultraljudet för att fastställa vecka och beräknat förlossningsdatum. Då vågade jag tro. Jag såg en liten kropp, som dessutom rörde sig. Och en hjärta som slog. Jag fick mitt livs skrattattack. Den 9/12 var vi på ultraljud igen för att mäta nacken och kolla risk för downs syndrom, det var lugnt. Men då hade den lilla kroppen hel plötsligt en synlig ryggrad. Ganska sjukt. Oj vad bulan rullade omkring! De två gladaste dagarna senaste månaden!

Bulan på min mage började synas redan i vecka 12/13. Så vecka 13 berättade jag på jobbet, då hade jag gått med pösiga tröjor i några veckor och vantrivdes i de kläderna. Nu kan jag använda tighta kläder utan att oroa mig.

Och nu då? 
Jag vet inte var jag ska börja. Det är för många känslor hela tiden samtidigt. Min kropp krånglar sig och jag är inte beredd på något av detta. Det skulle ju ta lång tid innan vi fick barn.

Sedan första början har jag varit konstant lös i magen, alltså panik. Det är jobbigt att gå hemifrån, jag får panikknip i magen och är rädd att jag inte ska kunna hålla mig. Jag vill knappt äta något om jag inte vet att det finns en toalett i närheten.

Jag har haft näsblod flera gånger i veckan och en återkommande vagel i ena ögat. Varje dag använder jag koksaltspray i näsan flera gånger och jag sköljer ögat med koksalt två gånger om dagen. Inget hjälper. Jag somnar på stående fot. Jag är så oerhört orkeslös. Det som är jobbigast är att jag borde vara gladare än vad jag är. Det är som om alla förväntar sig att man måste vara lycklig. Och jo, jag är glad. Men jag har svårt att fokusera på glädjen just nu. 

Den senaste veckan vaknar jag på natten av kramper och flera gånger under dagen får jag så sjukt ont på samma ställe. Det är det ställe jag alltid känner av vid mina endosmärtor. Där äggstocken sitter ihop med bäckenväggen och delar av urinblåsan. Jag har fått panikattack några gånger för jag är rädd hur det ska påverka mig om några månader när det är ännu trängre där inne. Tårarna rinner och jag kipar efter andan. Att vara gravid med endometrios innebär inte mer komplikationer än en vanlig gravitidet. De flesta känner inget speciellt, men en del andra har ont. Jag blir ledsen när jag tänker att jag kanske tillhör den senare varianten. Kan jag inte bara få njuta av detta, måste allt göra ont? Det är oerhört tröttsamt och jag tror inte jag hade haft lika lite energi utan smärtor. Det tar nästan all min energi.

Imorgon ska jag träffa min barnmorska och prata om allt detta, en väldigt bra och tillmötesgående bmska ska jag tillägga. Den första lediga läkartiden är den 22/12 på eftermiddagen, ända nere i Värnamo. Inte Ryhov (Jönköping) där jag är "van" att vara. Nä, för det finns faktiskt landstingsavtal som man måste ta hänsyn till, även fast vi valt att föda på Ryhov. Suck. Då ska jag ta tåg och buss till sjukhuset och alltså se till att inte skita ner mig, få näsblod eller ramla ihop i en kramp. Och sedan ska jag ta mig hem igen för att ta ett annat tåg till Skövde och fira jul, men två katter ombord. Asså, jag får fan ångest bara av att tänka på det. Och ännu mer jobbigt är det att jag känner skuld över att jag kanske egentligen inte borde låta detta ta så mycket av min tid. Jag har ju massor att vara glad över! Jag har svårt att rikta mitt fokus.

När blir det sådär mysigt alla pratar om? Mysigt och lyckligt?

Trust the process

Då var det vår tur. Men en minimal chans som utgångspunkt och utan medicinsk hjälp tappade vi hakan för en månad sedan. Det växer nämligen ett litet liv i min livmoder. Jag hänger knappt med.

Två gånger har vi fått titta på dig och båda gångerna visade du upp dig för oss. Alla dina armar och ben viftade du glatt med, ditt hjärta slog så fint. Du sprattlade omkring och höll händerna upp mot ansiktet när du tillslut somnade, så bm kunde mäta din nacke vid andra besöket.

Nu är du snart 15 veckor och i juni förväntas du ta ditt första andetag. I januari får vi titta på dig igen. Ååh vad vi ser fram emot år 2015!

I kommande inlägg ska jag skriva om dagen jag kissade positivt, mina tankar, känslor och bemötande från kvinnohälsovården.