Lugn dag och Grännapackning!

Välkomna till inlägg nr 100!

Idag har varit en bra dag. Jag vaknade vid nio. Sedan gick jag till vårdcentralen för att kolla upp det där med foten. Men de har tydligen ingen dropp-in tid på sommaren, annars är det 9:30. Men hon i receptionen var trevlig och bokade en tid till mig 14:45 och fram tills dess tog jag det lugnt hemma. Jag vek ihop mina klädhögar i mitt rum som varit där i evigheter och jag dammsög rummet. Det har inte hänt på länge. Lite senare blev det dags för lunch. Hur duktig som helst var jag, kokte pasta och stekte köttbullar haha! Barnsligt gott :)

Sedan kom en barndomsvän förbi. Det var himla trevligt! Vi har knappt setts på flera år. Han pluggar till läkare i Budapest och vi pratade lite om våra liv å så. Han följde med till vårdcentralen och tillbaka. Läkaren trodde att jag har en inflammation i foten. Jag tror att det är skitsnack. Fick en sådan där Zon-gel på recept. Får väl hämta ut den imorgon eller på torsdag. Jag förstår inte hur de vet en massa sådana saker utan att ta några prover. Foten är ju inte ett dugg svullen. Det är ett ben som sticker ut och är stort och hårt ju. Aja. Det känns lite bättre i alla fall, men det är lite svårt att gå. Men vad är det för läkare egentligen? Jag talade om att jag tar en medicin som orsakar benskörhet. Jag vet att det tar längre tid innan den biverkningen drabbar kroppen, men man vet ju aldrig. Hon sa att jag var för ung för att få plötsliga benbrott, så inget kunde vara brutet eller en spricka enligt henne. Jag har hört det förut. Innan jag fick diagnosen endometrios sa varenda läkare att jag var frisk som en nötkärna och var för ung för att ha något allvarligt. Vad är det med åldersfixeringen egentligen? När ska man börja undersöka individen? Jag talade även om för henne att jag inte hade ramlat eller slagit mig. Jag sa också att jag endast har promenerat i lugnt takt de senaste månaderna på grund av sjukdom, så jag kan omöjligt ha gjort mig illa. Då såg hon på mig som om jag vore ett barn, hon lade huvudet på sidan och hade en larvig röst "Men varför har du knappt rört på dig på så länge för. Det är inte bra för kroppen." Hon sa det inte som en fråga. Hon bara sa det. Som om jag vore lat och dålig. Jag är 1.70 meter och väger 55 kilo. I februari vägde jag 60. Jag vill kunna röra på mig. Jag vill! Det känns som om mina muskler har smulats bort. Jag blir så irriterad. Fattar hon inte att jag vet det och att man kanske vill men att i vissa perioder blir det så. Jag avskyr att behöva förklara mig eller dra hela min historia. Lär journalen, ställa relevanta frågor och var professionell. Min längtan efter att promenera och jogga är så stark och jag blev ledsen när hon sa så.

Idag har jag varit trött och haft ont. Suck. Ska inte Synarela hjälpa till 100% vid det här laget egentligen? Nu sitter jag i soffan och kollar på en film som går på kanal 6. Jag har haft ont idag, så för ca en timme sedan tog jag två citodon. Jag har ätit Ballerina kladdkaka med lite vaniljglass. Mums!

Imorgon åker jag till Gränna över dagen. Jag ska packa upp och göra lite fint tänkte jag, fylla skafferiet med torrvaror jag köpte idag på Willys. Ris pasta, tonfisk, te, kaffe, knäckebröd, fryspåsar, plastfolie tvättmedel, bönor, linser etc. Massor med grejer! I Gränna finns det en Konsum, en ICA och en Tempo. Det blir lite dyrt att storhandla där tänkte jag. Oh my God! Jag kan inte fatta att jag flyttar snart! Det ska bli så himla spännande! Hihi :)

Den här bilden är från igår när jag var vid stranden.

Vad är det som händer?

Fan! Fan! Fan! Du drar ut i varenda nagel och hudbit. Du vrider mina senor åt olika håll. Klipper av mina nerver och låter dem rycka av smärta. Du vrider ur min livmoder och drar mina äggstockar runt kroppen. Du har misshandlat varenda muskel i min kropp. Du har tryckt ut ett ben i min fot. Den står ut som en golfboll. Lika stor som fotknölen. Hello! Vafan vill du mig?! Låt mig vara nu. Det räcker!! Aaaaaaahhh!!


Idag vaknade jag vid tio, jag somnade vid fyra inatt. Jag har vart med en vän och hennes barn på stranden. Vi softade i sanden och sedan gick vi hem. Jag var borta ca fem/sex timmar och jag gjorde inte så mycket egentligen. Satt mest. Lekte lite. Åt. Bet ihop min trötthet och den smygande smärtan. Två Citodon och en Ibrufen senare ligger jag nu i soffan. Jag har ont men toppen av smärtan är borta. Jag känner mig misshandlad och förlamad av smärta. Allt gör ont. Att skriva det här. Röra armar och fingrar. Men det får mig att veta att jag är levande. Inlåst i min kropp. Min själ åket fram och tillbaka i mina ben, upp i magen och snurrar runt i bröstet. Sedan åker den ner i benen igen. En instängd själ. En rädd och panikslagen själ. Det ända som är vid medvetande är min hjärna. Och öronen. Jag kan höra mitt hjärta slå. Fan. Tänk om min själ blir helt utmattad av att fly och faller ihop helt utmattad. Smärtan kommer att äta upp den då! Men jag är lugn. Hjärnan är vaken och rutinerad. Och den är på min sida! Djupa andetag. Du är stark, du klarar det här.

Efter regn kommer solsken. Eller var det tvärtom?

Dagen har varit underbar! Jag hade en trevlig frukost och sedan åkte jag in till stan. Jag har gått mycket, fikat, åkt tunnelbana, rört mig bland folk. Första gången på länge! Jag promenerade på Stockholms halvtomma gator med min syster och hennes lilla guddotter. Jag drack en kaffe och åt en morotskaka. Vi promenerade. Vi åkte tunnelbana. Jag köpte strumpor. Smarta joggingstrumpor, två för hundra kronor på Intersport. Strumpor som andas och inte skaver sig. För jag har en dröm om att en dag, snart, kunna jogga igen. Jag rörde på mig. Länge. Jag blev trött och jag blev pigg igen. På kvällen såg jag en film och åt middag. Jag satt i soffan och såg en dokumentär om elitfriidrott och skador. Jag hade koncentration. Så här aktiv var det längesedan jag var. Och nu får jag betala för det. Jag har inte tagit smärtisar på över en vecka. Jag har vilat. Och idag blev det all in. Varför börjar inte lite i taget? Varför pressar jag mig själv till det yttersta? Jag ser inte fram emot den här natten. Då och då hör jag bilarna från vägen utanför. Regnet snärtar lätt mot mitt fönster och smärtan börjar knåda igen. Som om den vill ha uppmärksamhet. Som om smärtan varit avundsjuk för att den inte kommit i första hand den senaste veckan. Den vill ha en stor portion uppmärksamhet. Som om uppmärksamhet vore luften man blåser i en ballong tills den spricker. Det kommer att bli en lång natt. Men jag tror jag till viss del håller med friidrottarna i dokumentären, för med facit i hand är det värt det. För att få ha kul och vara aktiv en dag ska jag betala nu.

Ro på landet

I veckan har min bror och jag varit hos mormor och morfar igen. Det var nästan 30 grader alla dagar. Men det blåste skönt. Vi har mest vilat, plockat bär i trädgården, ätit och läst. Igår åkte vi på en liten utflykt till Hjo och åt glass, på hemvägen köpte vi rökt lax, räkröra och rökt regnbågsforell. Smaskens, jag älskar rökt fisk! Innan utflykten duschade vi oss i trädgården med slangen. Vattnet var iskallt. Men det var himla skönt och svalkande! Och har man haft i schampoo måste man ju ha ut det också. Jag har fortfarande inte tagit några starka smärtisar. Peppar, peppar! Däremot har jag varit väldigt trött och seg. Jag har somnat mellan elva och ett på natten. Vaknat vid halv fem/fem och legat vaken till runt sex/halv sju och sedan somnat igen. Gått upp mellan nio och halv elva och vissa dagar sovit middag. Där emellan har jag legat i soffan och tittat i någon bok. En dag tog vi en längre promenad och en annan dag gjorde vi utflykten. Det tog musten ur mig. Jag är lite oroad över en annan sak också, förutom min trötthet. Mina smärtor i nedre buken har alltid varit koncentrerade mer åt vänster. Här om dagen fick jag lättare smärtor till höger... Inte så ont att jag behövde morfintabletten, men så att jag märkte det. Snart har jag väl ändå tid för uppföljning, ska kolla upp det då.

Idag har jag fyllt i adressändring och ansökt om CSN. Bidrag och lån blir det. Jag kan inte fatta att jag flyttar om tre veckor! :))

Bär med mjölk. Syrligt!

Jordgubbar med vaniljglass. Så gott och
somrigt. Något av det godaste som finns!

Rökt regnbågsforell med räkröra på knäckemacka.
Snacka om århundradets kalas i min mun!

Kallt, kallt, kallt. Men skönt och uppfriskande!

Att gå barfota i gräset, mys! På min tatuering står det:
There can be no rainbow without a cloud and a storm

Trädgårdsgubbar!

Vi hittade världens minsta lilla groda i gräset :)

I'm so fabulous I'm so cool

Ibland händer det att man ser tillbaka i tiden och har svårt att förstå att man har varit med om allt som har hänt. Och ändå sitter man här. Glad, hoppfull och med blicken framåt. Lite pirr i magen :) Det senaste halvåret känns så främmande, samtidigt som den har format mig enormt mycket. Små saker ger lycka och jag har fått nya perspektiv. Nästa gång jag är på gång att ta något för givet ska jag verkligen försöka tänka efter två gånger. För även fast livet inte är över så är det mycket nytt som jag måste lära mig att leva med. Och om jag ändå ska leva, leva tills jag dör så vill jag göra det med glädje och en nypa salt. Livet förändras, och det är omöjligt att förutse hur. Helt onödigt och slöseri med energi att gå runt och oroa sig! Nu blir det kvällspromenad. Kanske supersakta jogging till och med. Woho!

Utan smärtisar. Woho!

Helgen har varit fantastisk och mysig på alla möjliga vis. Sent i fredags åkte jag hem till hjärtat. När vi vaknade på lördagen sken solen och vi bestämde oss för att åka till sjön. Jag har sovit helt okej hela helgen. Ätit bra, haft aptit och promenerat flera gånger. Och lyssna på det här. Jag har inte tagit smärtisar på tre dagar! Hihi, det ni! Nu är jag nere på en tablett morgon/kväll och Synarela+Estradot. Thats it! För att fira det har jag dansat till en av mina gamla favoritlåtar, hela dagen :) Artisten heter Raúl och låten heter "Sueño su boca" från år 2000.

Sen har jag hittat en helt galet rolig bild! Ursäkta mig alla kineser!! Men jag kan inte låta bli att skratta ihjäl mig, nästan. Tänk om det vore så enkelt med mandarin.

Estradot depotplåster

Här kommer bilder på hur Estradotplåstrena ser ut! Jag håller vad jag lovar ;) Jag har ingen aning varför de har lagts upp på sidan, på datorn är de ju vända åt rätt håll. Skumt! Men ni ser ju ändå. Det är en mellanstor förpackning med 24 små plåster som ligger i varsin liten sluten pappersgrej. På baksidan av förpackningen skriver jag vilka två dagar jag byter plåster, vilket datum och om jag har satt plåstret på vänster eller höger skinka. Men det tänker jag inte visa! ;) Varannan gång ska det vara. Detta lilla plåster duschar, badar, sover och går man med. Det sitter verkligen fast!

Dubbla promenader och rastlöshet

Igår när jag vaknade sjöng himlen glatt och lyste upp lite då och då. Det spöregnade, åskade och blixtrade. Av någon anledning har den sorters väder alltid fascinerat mig. Himla mysigt! Vad är det som händer där uppe egentligen? Hur kommer det att himlen kan ge ifrån sig ett sådant buller? Så för att få lite roligt den dagen drog jag fram mitt gamla regnställ och mina nya gummistövlar. Med svarta regnbyxor och röd regnjacka var jag redo! Nu skulle det promeneras. Regnet vräkte ner, och i de många asfaltshålen som jag försöker undvika när jag kör bil hade det bildats små sjöar av vatten. Stora droppar plumsade ner. Himlen skakade till och en blixt långt bort gjorde sig sedd av ett litet lyster. Jag drog på mig ett leende och drog luvan över håret. Jag hann knappt promenera tio meter innan det plötsligt slutade att regna. Va! Jag som hade laddat hela morgonen för en spöregnspromenad. Istället blev det lite dugg följt av strålande sol och fuktig luft. My God alltså, vad varmt det var med regnställ! Galet. Senare på dagen uppenbarade sig en fantastiskt klar regnbåge, otroligt vacker! Men jag fick mig en promenad i alla fall och det gjorde gott. Det fick jag förresten idag också, en hel timme traskade jag runt i området i bara shorts och linne. Skönt! Och himla glad är jag att jag har kunnat promenera. Inte bara en gång, utan två dagar i rad. Vem vet, jag kanske kostar på mig en kvällspromenad också om smärtan inte kommer i vägen. Watch out!

Jag har nog aldrig varit så rastlös någonsin som jag känner mig idag. Det bara kryper överallt! Jag måste verkligen börja komma igång med promenader så ofta kroppen tillåter. Det är obeskrivligt tråkigt att bara vila hela dagarna!

Idag ringde även en läkare från avdelningen där jag låg sist, you know det lite galnare stället ;) Trevlig människa. Jag beklagade mig lite över mina bekymmer och hur jag mådde. Han lyssnade duktigt på och  uppmuntrade mig lite, skrev ut lite nya recept. Jag har nämligen fått den trevliga biverkningen "lös mage" av Prilect-tabletten. Helt nytt för mig då jag har tillbringar stor del av mina dagar med en förstoppad mage. Jag är helt enkelt inte van vid att mage och tarm sköter sig. Vi bokade in en återbesöktstid om ca tre veckor. Och den dagen borde bli en av de sista gångerna jag sätter min fot på Huddinge sjukhus innan jag flyttar till Gränna.

Antal tabletter per dag

Ligger i sängen och är rastlös. Känner mig ovanligt uttråkad och inte ett dugg trött. Har precis beställt en ny vetekudde och lite annat från nätet. Idag kom en vän förbi med lite mat och sällskap. Hon såg till att jag åt idag, himla gulligt.

Ligger här nu och funderar på hur min kropp mår, eller hur den kommer att må om det fortsätter så här i flera år till. Varje dag innebär nämligen: Morgon- en spray Synarela, en Prilect, två Citodon och ibland en Brufen. Under dagen- två Citodon och en Brufen, eventuellt gånger två plus en OxyNorm vid vardera tillfälle. Kväll- en spray Synarela, två Citodon, en Brufen, en Tryptizol och eventuellt en insomningstablett. Totalt: 11 (ev.17, 27 vid maxdos) tabletter och två sprayer om dagen! Plus två Estradot-plåster i veckan. Suck. Fast 11 av max 27 är bra ju!

Blir denna natt lika svår att somna som igår då jag slocknade runt fyra på natten blir det en sovtablett. Jag försöker att inte ta det eftersom jag ändå inte har någon tid att passa. Men det känns inte heller kul att ligga och vrida och vända sig en halv natt. Långtråkigt är vad det är! Imorgon hoppas jag på soligare väder så jag kan njuta lite av värmen. Godnatt på er ❤

En ny ros

Titta vad som stod i mitt rum när jag kom hem efter promenaden. Väldigt omtänksamt :) Doftar himla gott! Tror att jag alltid vill ha en färsk ros som jag kan lukta på när jag vaknat :) Det kan väl inte vara så svårt att ordna? Byta en gång i veckan bara!

Äta på restaurang ikväll gick bra, det var trevligt. Sedan gick jag en liten promenad. Det kändes skönt och det gick bra. Lyssnade på Mariah Carey låten "Hero". Himla bra ibland ska jag tala om!
Ett tag promenerade jag fram och tillbaka vid ett industriområde och helt plötsligt hörde jag något konstigt ljud utanför hörlurarna, så jag drog ut dem ur öronen och hör detta på repeat: "Det här är ett inbrottslarm. Du befinner dig på privat mark. Väktare och polis är på väg." Haha! Hallå. Jätteknasigt. Det var inte en kotte där, bara jag. Så jag väntade en stund och gick runt och kikade ifall jag såg någon inbrottstjuv. Jag blev så nyfiken, men det var ingen där. Kanske blir det mer action någon annan dag? :)

Kollade igenom bilderna i mobilen och hittade det här, haha! Förra helgen ville jag bara ha massa ärtor och en klick brunsås till lunch och fick det. Snäll matpersonal. Mums! Jag älskar ärtor :)

Hemma!

Jag gick upp strax efter nio, efter att ha snoozat sedan åtta. Jag är världens morgontröttaste! Tryckte i mig en macka och svalde några klungar kaffe med mjölk. Borstade tänderna snabbt och hoppade in i bilen, klockan var 09:36. Vi hinner! Prick en minut i tio trycker jag på ringklockan till avdelningen. Så fort jag satte min fot där kändes det fel. Vad gör jag här? Varför ska jag sitta inlåst här i flera dagar till? Aldrig i livet, jag ska hem! Jag gick en runda och hälsade på de andra och satt och snackade lite. Plötsligt var klockan halv tolv och dags för lunch. Jag fick köttbullar den här dagen med. Tror att jag aldrig har ätit köttbullar och järpar så ofta som den senaste veckan. Det smakar precis likadant. Efter lunchen hade jag bestämt mig. Jag skulle hem! Men eftersom jag hade läkarmöte inbokat först imorgon så skulle det bli lite krångligt. De kanske kunde fix in en tid. Jag gick och bytte om, packade mina saker som jag hade packat upp och satte mig i en fåtölj utanför expeditionen och väntade. Strax före halv tre kom det två läkare. Vi hade ett kort möte och jag förklarade att jag kände mig bättre och vila vara hemma nu. Jag upplevde inte mig som ett akutfall längre och att jag också faktiskt känner mig lite gladare. Så jag blev utskriven och har fått mina nya mediciner på recept. Sen sa jag hejdå till några på avdelningen, steg ut från den låsta dörren - för alltid hoppas jag- och ringde hem. Och nu är jag nyduschad och sitter hemma i sängen.Solen skiner in genom fönstret och gör det varmt och skönt. Vi ska gå ut och äta ikväll, hela familjen. Det ska bli lite mysigt.

Inom mig mår jag lite bättre. Det känns som om att det får vara nog nu! Jag kommer att må sämre i perioder, ha ont, möta begränsningar. So what? Det finns massor av annat jag kan göra istället! Jag säger så nu, och det är verkligen lättare sagt än gjort. Men jag försöker, jag ska göra mitt bästa. Tänkte beställa lite pysselsaker jag kan fippla med hemma de dagar jag har svårt att gå eller behöver stimulans. Kanske göra egna vykort? Jag önskar jag kunde sticka eller virka, men jag har börjat med det och sedan tröttnat så många gånger att jag tappat räkningen. Nu ska jag försöka hinna till apoteket innan det stänger! Ha en fin måndag ❤

Såhär såg maten ut igår. En riktigt stor paella!

Permishelgen

Igår var jag hemma i princip hela dagen. Jag låg kvar i sängen ett par timmar, åt frukost, promenerade sakta i nästan en timme. Kom hem och vilade lite. Sen kom hjärtat förbi en liten stund, vi tog en kort promenad och sedan gick jag till min syster. Jag somnade vid ett och sov hela natten lång. Jag kände mig mest seg igår. Det kändes lite konstigt att vara hemma och mot kvällen blev jag mest rastlös.
Även idag låg jag kvar en stund i sängen, åt frukost, fixade lite med en Wordpress-sida som pappa hjälpte mig att visa och sedan åkte jag till Ikea med min bror. Fy fan alltså, va mycket folk! En timme var vi där och jag fick med mig diverse köksprylar jag behöver. Förutom det köpte jag ett litet paket kokosbollar. Jag älskar kokosbollar, skitgoda var de! Nu känner jag dock att jag inte var redo för det, upp och ner och hit och dit. Massa folk och låga tak. Smärtan börjar smyga sig på nu. Usch. Det blir att vila några timmar, eller resten av dagen.

Fick lite panik idag när jag äntligen kunde gå på toa. Det gjorde ont som vanligt men jag blev mest orolig över en annan sak. Sen kom jag på att jag åt rödbetor igår till middag. Jag blev genast lugn :) Haha!
Ikväll får vi massa gäster hit och jag har ingen som helst lust att socialisera mig eller prata med någon. Jag har ingen lust att fråga saker, bli frågad och saker, lyssna på andra, se andra, höra andra. Jag vill bara vara för mig själv. Så, jag tänkte att jag kunde stanna uppe på rummet hela kvällen och kanske bara hälsa. Jag har verkligen noll lust. Och det är okej.

Jag måste packa lite grejer till imorgon. Jag måste vara på sjukhuset senast 10 på morgonen. Det känns också lite konstigt. Nu ska jag tillbaka dit helt plötsligt. Förmodligen kan jag åka hem för alltid på onsdag. Mina föräldrar åker utomlands på tisdag, i en månad. Det känns lite konstigt att behöva säga hejdå på sjukhuset på tisdag morgon eller imorgon bitti.

Kom på att jag totalt har glömt att visa hur mina Estradot-plåster fungerar. Jag lovar att fixa det snart!

Inatt sover jag äntligen i min säng

Hej på er!  Nu är jag hemma. Inte förrän måndag morgon ska jag infinna mig på sjukhuset. Två hela dagar får jag vara hemma! Igår kväll fick jag en insomningstablett som heter Imovane. Vi patienter satt och drack te och snackade lite skit. En annan patient kom på att vi kunde suga fast medicinkopparna på huden. Haha, det var lite roligt faktiskt!

När jag vaknade i morse hade jag somnat med kläderna på och alla smycken på. Lite galet! Jag hann inte mer än till sängen innan jag däckade. Nattsyrran sa att den skulle verka inom 30-40 minuter men redan efter knappt tio höll jag på att kollapsa i sällskapsrummet där vi drack te. Haha! Jag fick hjälp till sängen och sedan minns jag inget mer. Jag sov nio timmar. Veckans rekord!
Idag hade jag läkarsamtal strax efter tio och efter det åkte jag hem med pappa som hade kommit för att hämta mig. Väl hemma somnade jag igen, i nästan tre timmar! Sedan kom min syster hit och vi åt middag.

Pappa hade satt blommor i rummet när jag kom hem. Mysigt <3

Nu på kvällen har vi varit på bio, alla utom mamma. Vi såg Ice Age 4. Den var ganska rolig faktiskt :) Även fast jag mest har varit hemma idag så känns det lite förvirrande. Åka bil, gå runt hemma, äta annan mat, nya tider, andra rutiner. Herregud vad mycket folk det var där vi gick på bio. Jag kände mig lite stressad. Men det är ändå utanför den låsta korridoren som jag vill leva mitt liv! Jag ska våga mig på en långpromenad imorgon tror jag.

Eftersom jag är på permis får jag inte klippa av mitt ID-band.
Jag känner mig lite som en fånge fast jag inte är inlåst just nu.

Fick ett så bra mail idag. Det mesta, nog allt tror jag, i Gränna kommer att ordna sig. Med remisser, vårdkontakt, sjukgymnast och lite hemhjälp. Det känns mycket tacksamt. Jag hoppas att allt går att ordna så jag kan ha det bra där :) Nu ligger jag i min säng, min egna sköna säng och min kudde. Jag ska försöka sova.  Går inte det så ligger det en Imovane och en vattenflaska vid sängen. En Tryptizol ligger redan i magen. God natt på er ❤

En vecka på KS

Nu har jag varit här en vecka, nästan på minuten till och med. Jag mår lite bättre, är lugnare och har ett lite gladare humör. Imorgon efter frukost kommer pappa och hämtar mig. Jag vet inte vad jag ska göra i helgen, vila lite kanske. Imorgon kväll ska jag i alla fall på bio med familjen. Vi ska se nya Ice age-filmen. Hoppas att den är bra!

Efter frukosten idag tig jag en liten promenad. Bakom sjukhuset finns det en liten park och ett promenadspår i skogsbrynet. Det är fint där, massor med blåbär finns det! För någon dag sedan tog jag en ros från trädgården. Den ligger vid mitt sängbord och jag luktar på den så fort jag vaknar. Den doftar så gott!

Idag har jag haft samtal med kuratorn från endometrios mottagningen också. Det var bra. Det känns som om en del saker är mer under kontroll nu. Nu sitter jag ute i solen vid lilla entrén till sjukhuset. Det är skönt. Det känns lättare att andas och jag känner mindre oro. Inatt är det sista natten innan permissionen. På ett sätt känns det faktiskt skönt, det är en helt annan värld här inne som är svår att förstå och ännu svårare att förklara. Nu ska jag nog gå in och vila lite innan middagen.

Permis över helgen

Natten till idag sov jag knappt. Jag ville inte ha någon insomningstablett och somnade tillslut någon gång efter tre. När jag vaknade åt jag frukost och sedan gick jag på promenad. Sen somnade jag i soffan och vaknade två och en halv timme senare. Eller, jag blev väckt. Det var dags för lunch! Jag fick köttbullar och potatis som jag åt med lingonsylt. Jag har börjat äta lite bättre nu, inga mer kräkningar. Illamåendet kommer och går, men jag får i mig mat. Vid tre kom mina föräldrar hit. Vi hade möte med läkarna. Nu är det bestämt att jag preliminärt åker hem över helgen och kommer tillbaka på måndag förmiddag. Det känns ok, jag har blandade känslor. Men det ska gå bra! Snart ska jag ta lite kvällsfika. En kopp te och en frukt eller skorpa.

Kvällen efter kaoset

Softa lite i TV-rummet.

Uppdatering! Sjuksystern är inte här inatt, tack och lov, så vi antar att hon är avstängd, eftersom hon är polisanmäld och det finns flera vittnen. Killen som var på mig idag har jag fått reda på har aspberger och tvångstankar och har svårt att låta bli att ge sig på tjejer. Det berättade han för en annan patient här. Han borde ju inte vara på ett ställe som det här. Han behöver ju vård och det får man knappast här. Jag är glad att det löste sig till slut i alla fall! De senaste två timmarna har jag suttit i matsalen med tre andra tjejer. Vi har druckit te, käkat chips och snackat lite skit. Nästan lite trevligt. Konstigt! Godnatt på er ❤

Misshandlande sjuksköterska och tafsande patient

Natten var kaotisk. Idag har jag varit helt slut av allt som hänt. Jag vaknade av att det var en patient som sprang utanför dörren och skrek. Hon hade panik och ville ut. Jag gick upp ur sängen och ut i korridoren. Vid stora låsta dörren ut till omvärlden stod patienten omringad av personal. Hon var helt skraj. Sköterskan kom fram mot mig, hon var sur och bad mig att gå in på rummet. Jag gick till sängen. Efter någon timmer var det tyst. Jag smög ut igen och blev lite skrämd av en säng bakom dörren. Det brukar inte vara något där. I sängen låg samma patient som förut var så ledsen. Jag kikade ut i korridoren och såg personalen stå där och diskutera. De var upprörda över något. Jag gick tillbaka till sängen och somnade om efter en lång stund. Efter bara några timmar blev jag väckt av morgonpersonalen. Jag åt frukost sedan vilade jag och efter det hade jag mitt läkarmöte. Under dagen har jag fått reda på att tjejen inatt var så uppjagad för att sjuksköterskan hade sparkat ner henne!! Hon hade försökt få sköterskans uppmärksamhet men blivit ignorerad gång på gång. Så patienten hade upplevt att det berodde på hennes hudfärg, så hon sa "Jävla tjockis" till sköterskan som då hade sparkat ner henne. Patienten fick såklart panik och ville härifrån. Sinnessjukt!! Samma nattpersonal jobbar inatt. Jag hoppas verkligen att sköterskan är avstängd. En annan patient hade i alla fall anmält det till polisen idag.

Senare på dagen åt jag lunch och läste lite i en tidning, Vetenskapens värld. Vid fyra kom min bror och hälsade på, han stannade ett par timmar och sedan åt jag middag. Sedan hände det sjukaste ever! Jag satt i soffan i tv-rummet och läste i tidningen. En manlig patient satte sig bredvid mig och kollade på tv. Under dagen har han tittar lite på mig och dragit sitt pekfinger på mig då och då, jag har bara ignorerar det och gått därifrån. Helt plötsligt drar han sin hand på mitt lår uppåt. Jag sparkade bort hans hand och gick därifrån. Herregud. Sen fick jag världens panik. Grät och bad att jourläkaren skulle komma. Jag hotade med polisanmälan om de inte flyttade på honom. Sköterskan som jag anmälde det hos frågade varför jag inte bara flyttade på mig. Jag skrek till henne att det är väl ingen jävla ursäkt för hans beteende, man ska inte röra någon annan på det där viset. Fan, dumma sköterska! Henne gillar jag inte. Hur kan man säga så? Nu har jourläkaren fixat det om jag har fått te och skorpor av en gullig medpatient ❤ Vilken dag!! Om en timme kommer samma nattpersonal som igår, jag hoppas att ryktet om hämndplan från en del patienters sida bara är ett rykte. Annars lär det bli världens liv här. Efter allt så mår jag ändå bra. Jag är bara lite trött nu :) Fortsättning följer!

Dagens kollapser

Idag har jag haft tre kollapser. Ingen aning varför. Jag är väl helt slut och trött antar jag. På allt detta har jag haft smärtor. Min TENS har jag haft inkopplad hela dagen och jag har tagit full dos citodon. Första kom vid lunch. Jag satt och petade i maten. Vi fick pasta med räk- och spenatsås och ärtor. Det låter gott men det såg ut som vitt, kletigt snor. Det var inte gott heller. Jag blev så varm, jättevarm. Som om jag hade fått 45 graders feber på fyra sekunder. Jag rusade till mitt rum och försökte öppna fönstret. Jag ville ha luft, fisk luft fort! Jag ville ut! Men fönstrena är låsta, de går bara att öppna ca 2 dm. Jag slet och slet, satte foten mot väggen under fönstret och tog i allt vad jag hade. Två personal sprang in och lade mig på sängen. Pratade med mig och jag blev lugn igen. Istället började jag gråta. Jävla Synarela, jag är helt labil! Vi drack en kopp kaffe och pratade lite. Det finns inte så mycket att göra här nu när de renoverar, och jag sa att det i alla fall borde finnas ett pingisbord eller en motionscykel. Då gick han och hämtade en från någonstans. Snällt! Så jag cyklade en stund, tills familjen plingade på dörren. Vi gick ner till entrén och åt glass.

Kollaps två kom efter att en vän som vart här på besök gick. Fan. Jag blir så trött av alla besök tror jag. Jag vill bara vila. Så då blev jag ledsen igen. Efter någon timme så fick jag ont i magen. Hela min buk var svullen och stenhård. Jag tryckte på larmknappen och två personal kom in. Tryckte lite på magen och sa "Oj då. Sköterskan håller på med kvällsrapporten för överlämning, hon kommer till dig när hon är klar."  Det gick trettiofem minuter. Min mage!! Hallå! Jag gick ut i korridoren med sjukhuskallingarna och den vita rocken uppknäppt. Jag hade min sportbh under. På fötterna hade jag mina stickade sockor i lila garn och med sockiplast under. Min mage stod ut och jag såg mig om efter personalen. Men det var helt ny personal här. De andra hade redan gått hem och inte sagt något till nattpersonalen. Fan vad arg jag blev! Jag gick till stora korridorsdörren som är låst och började rycka i handtaget. Vad ska jag här och göra? De bryr sig inte här. Skiter i en. Det var ny personal ikväll också så jag fick tjata att få min Synarela igen som "inte fanns någonstans" enligt sköterskan. Vafan, jag behöver ta min medicin morgon och kväll vad är problemet? Den kan jag sköta själv! Jag slet och slet i dörren. Ville ut! En uska kom, hon höll om mig och kramade mig. Tårarna började rinna igen. "Hon skulle kolla på min mage för en halvtimme sedan." sa jag flera gånger och grät. Hon hyschade mig och kramade mig. Fan, jag kände mig som ett dagisbarn som blev tröstad av fröken. Vi gick till matsalen och hon ordnade en kopp te till mig. Vi pratade lite. Jag fick min kvällstablett och nu ligger jag i sängen. Det känns lite bättre i magen, men den är stenhård. Jag hoppas att jag kan somna. Godnatt ❤

Dag 4 på KS

För er som inte vet. På den här avdelningen har man på sig sina egna kläder. Det finns sjukhuskläder att låna att sova i eller om man inte har ombyte med sig. Jag har mina egna linnen och långärmade tröjor, men har sjukhusmjukisarna på mig. Jag sover i en vit, mjuk rock. De flesta patienterna har jeans och tröja eller mjukisdress på sig. Personalen har arbetskläder. Idag har jag bett om något för min mage. Nu har jag varit förstoppad i fem dagar och känner mig lite orolig över det. Jag har inte särskilt ont i magen, men jag vet smärtan som väntar när jag väl kan gå på toaletten... 





Jag har vaknat fyra gånger under natten men sedan somnat om. Jag gick upp halv nio och åt frukost, sedan tog jag en dusch. Frukosten har stannat i magen. Det känns bra. Har bara lite huvudvärk. Kanske är det vädret också? Det är kvavt och har regnat under natten. I sällskapsrummet finns det en tv, massa sittmöbler och ett stort akvarium med en massa fiskar i. Men de är bara gråa. Inte en ända hittaNemo finns det. Jag har försökt att rita av några. Man kan måla med vattenfärger också. Men jag vill inte ha några färger just nu. Jag börjar förstå att jag är deprimerad nu. Det är ok. Det kan bara bli bättre sägs det. Familjen ska komma och hälsa på efter lunch. Jag tänkte kanske ta mig ut från avdelningen då ner till kafeterian. Jag får se om jag orkar det då. Har lite ont idag. Men skulle vilja ha frisk luft faktiskt. Ha en fin söndag allihopa! ❤

Upprörd

Jag bli galen på personalen här. Trögare människor får man leta efter. Har precis behövt tjata och övertyga i över en timme om att jag har en medicin morgon och kväll som jag måste ta. Hon hittade inte min Synarela i medicinvagnen och sa att den var borta. Sen sa hon att jag inte ville ha den imorse. Jävla skitsnack! Det var det lilla lyckopillret jag inte ville ha. Jävla sätt att tvinga i en massa tabletter. Sen när jag sa att jag måste ta min Synarela ikväll så frågade hon varför och vad det var. Fan!! Läs min journal istället och sluta ifrågasätta! Måste man behöva dra hela sin sjukdomshistoria till ny personal varje dag? Det är jobbigt och påfrestande att bli påmind. Tillslut hittade hon den och jag tog den nyss. Ska man behöva kriga för sin hälsa här eller?
En annan patient är jätteledsen och upprörd, en personal hade lagt hennes tablettkopp på golvet i morse. Som om hon var en hund. Helt sjukt! Man kommer hit för att man mår dåligt och så möts man av inkompetenta knäppisar. Jag vill byta sjukhus!! Det känns som om det kommer att ta dubbelt så lång tid att må bättre om man ska bli behandlad såhär. Nu kommer migränen smygandes igen. Usch. Det känns som om att det ända som hjälper är att sova.

Dag tre på KS. Dags för migrän

Nu ska jag sluta skämmas för att jag är här. Jag har gått in i väggen helt enkelt. Det är inte konstigt att man blir psykiskt överbelastad när man nyligen har blivit diagnosticerad med en svår kronisk sjukdom. Så, punkt slut! Jag är här nu och här vill jag vara tills jag mår bättre.

Vila, vila, vila.

Igår fick jag besök av en tjej från föreningen som jag aldrig har träffat. Helt fantastiskt! Senare kom syster och mamma på besök. Full rulle hela dagen ;) Jag somnade nästan så fort jag lade mig igår. Så trött var jag! Jag sov fram till fem i morse, jag gick upp och drack lite vatten och sedan sov jag några timmar till. När jag vaknade hade jag sprängande huvudvärk. Min första tanke var att jag behövde kaffe. Så jag gick till matsalen, hällde upp kaffe i en kopp och tog ett äpple. Tre klunkar och två tuggor senare sprang jag till soppåsen i matsalen och kräktes. Herregud, det kändes som om mitt huvud skulle gå sönder. Jag gick till sängen och vilade. En stund senare var det dags för lunch. Jag gick till matsalen, men bara lukten av mat fick mig att kräkas igen. Jag hann inte till toaletten utan det kom upp i en liten papperskorg i vit plast på golvet. Tanten i köket blev sur på mig för att jag kräktes i papperskorgen. "Det finns andra patienter här. Gå in å toaletten! Hallå hör du mig eller?" stod hon bakom min rygg och sa medan jag satt på golvet och hukade mig och försökte hämta andan. Jävla kärring hade jag lust att skrika! Som om jag tänkte på det samtidigt som jag kände att allt var på upp genom strupen. Jag försökte ju bara att inte spy på golvet eller framför alla andra. Jag var ju i ett annat rum. Skitmänniska!! Jobba inte med människor om du inte vet hur man gör. Det finns för många sådana här. Usch jag är inte så glad idag. Jag gick och lade mig i sängen igen. Efter några minuter kräktes jag ännu mer i en kräkpåse. Jag tryckte på larmknappen vid sängen. En personal kom in och baddade min panna med en kall, våt servett. Jag har förmodligen fått migrän. Jag har aldrig haft det förut och det är inte ett dugg kul. Personalen som kom då är hur snäll som helst. Höll mitt hår bakåt och kramade min axel när det kom upp mer. Jag väntade en kvart sedan tog jag två Alvedon och sedan sov jag i en och en halv timme. Jag blev väckt av en personal som sa att jag hade besök. Min pappa och bror kom in i rummet. Vi gick till matsalen, jag åt lite potatis och fisk. Sedan drack vi te. Nu har jag fått Alvedon igen och ligger i min säng. Fönstret är öppet, frisk luft kommet in och jag kan höra fiskmåsarna prata med varandra. Jag mår illa och det känns som om min panna letar sig neråt i ansiktet. Det gör ont att öppna ögonen. Ska försöka sova igen. 

Sjukhuskyrkan

Min utsikt från fönstret. Färgglad himmel.

Under sjukhustrosorna skymtar min TENS-sladd.

För en timme sedan låg jag på toalettgolvet och kräktes upp min frukost. Hade fått en antidepressivt piller som har äckliga biverkningar. Huvudvärk och illamående. Jag har även haft möte med två läkare och en person som är min kontaktperson här. Vet inte varför man ska ha det, vi pratar ju ändå inte om något. Mötet resulterade i alla fall i att jag får vistas själv på sjukhuset men inte går själv utanför sjukhuset. Så nu sitter jag i sjukhuskyrkan och ber om ett mirakel eller nått sånt. På avdelningen finns det olika aktiviteter. Morgonsamling, samtalsgrupp, promenad, stavgång, pyssel och kyrkstund. Säkert nått mer också, men jag minns inte vad. Det står på informationslappen som ligger vid min säng. All kommunikation är via papper eller elektronisk känns det som. Hur ofta pratar man med folk face 2 face egentligen?

Ligger på KS

Hela veckan har varit påfrestande och psykiskt jobbig. Droppen kom idag när jag fick information om att Tryptizol som jag tar till kvällen ska upphöra i september. Jag vet inte varför jag bröt ihop, det finns ju liknande preparat. Men när jag precis har fått olika läkemedel som funkar någorlunda känns det så jobbigt att börja om från början och testa något annat. Min livsglädje är på botten. Hittills har jag inte tillåtit mig att bryta ihop och bara se svart. Jävla helvetets sjukdom!
Jag ringde endometrios centret, bad att få prata med någon men det är ju semestertider. Jag blev hänvisad till psykakuten. Jag ringde dit och fick en tid en timme senare. Vid fyra tiden på eftermiddagen staplade jag ut från mitt samtal med en AT-läkare. Inte en chans att jag skulle få åka hem. Jag fattade ingenting. Mellan mina tårar har jag inte fattat att jag mår som jag gör. Läkaren ställde så träffande frågor, jag kunde knappt prata. Tårarna bara rann.

Nu är jag inlagd på en psykiatrisk avdelning. Min TENS och mediciner är med. Men jag får inte ha dem själv. De gick igenom hela min väska och tillhörigheter när jag kom hit. Herregud! Jag får inte ens lämna avdelningen eller knappt vara ensam. Från kronisk sjukdom till depression. Kul och lagom skämmigt. Att vara deprimerad och bli inlagd för det ser ju inte direkt bra ut. Ytterligare en till sak att skämmas över. Blä! Det känns lite skamligt på riktigt faktiskt. Det kanske går över snart? Det är inte min grej att vara deppig liksom, det vet ni som känner mig :) Ur en annan synvinkel är jag glad att jag är här. Någon har koll på mig, jag får tillåtas att bli ledsen och jag får vila ut. Läkaren tolkade min kollaps som en konsekvens av att jag fått reda på att jag är sjuk och att det är vanligt. Eftersom jag har pressat mig själv att utåt hela tiden vara glad och positiv medan mitt inre har blivit skörare och skörare. De vill proppa i mig en massa lugnande piller och annat här. Men jag vägrar, jag ska klara det här själv! Du är stark, du klarar det här! Godnatt mina vänner, sov gott <3

Feber

Jag gick till skåpet och drog ut medicinlådan. Längst ner låg febertermometern. Jag torkade av den och lade den långt ner under tungan. Den pep till och jag tog ut den. 38,6'C visade displayen, jag lägger till 0,5'C. Hela min kropp skriker feber. Och ändå har jag proppat i mig en massa smärtstillande som även borde ta ner feber. Varför har jag feber? Jag är helt slut. Jävla smärta, jävla sjukdom. Jäklar. Jag har massor kvar att packa och jag orkar inte. Jag bryter ihop snart. Jag har varit ensam hemma på dagarna hela veckan. Min kropp orkar inte mer. Jag orkar inte packa. Jag vill bara vila. Fan, vi hämtar skåpbilen ikväll. Jag känner min så stressad. Nu orkar jag snart inte längre. Jag har ont överallt. Det känns som om jag kommer att gå sönder snart. I kropp och själ.

Att lära sig

Nu kommer du smygande igen... Du börjar alltid att pulsera och svullna upp till vänster om buken för att sedan leta dig runt till min rygg och ner i benet. Men jag börjar lära mig det här nu. Dags att ta smärtisar innan helvetet bryter ut!

Dagarna före flyttlass

På fredag bär det av mot mitt nya hem. Jag har hyrt en skåpbil och fixat kör- och bärhjälp. Det är inte ofta jag kan köra nu med alla tabletter, det blir lite omständigt ibland. Men men. Då kan jag sova i bilen istället :) Inte bara det! Tänk att få ta sig ett glas vin. Ååh. Jäklar alltså vad gott! Det är mycket att se fram emot. Jag hoppas min nya medicin funkar snart.

Den här veckan har varit ganska slö. Jag har haft jättesvårt att somna på grund av starka smärtor. Så jag har somnat sent och vaknat vid lunch. Saker jag har haft inplanerade att göra har jag bokat av. Det känns surt, men det är så nu. Jag har är inte så frisk och så får det vara tills det vänder igen.
Mellan dagens vilopauser har jag i alla fall hunnit packa en del. Långsamt i min egna takt och nu är det inte så mycket kvar faktiskt. Vi kör ner allt nu och sedan flyttar jag senare i sommar. Jag blir mer och mer nervös. Herregud! Jag ska flytta tre timmar bort, själv. Jag ber att mitt tillstånd förbättras till dess att det är dags. Fan. Jag ska klara det här!!

Ikväll gick jag en sakta promenad, det var skönt. Det känns verkligen i kroppen när man har legat stilla i några dagar. Jag längtar så starkt till den dagen jag kan ta en joggingtur. Jag hoppas det blir snart :)

A prayer for healing

A Prayer for Healing

Lord, I come before you today in need of your healing hand. In you all things are possible. Hold my heart within yours, and renew my mind, body, and soul. I am lost, but I am singing. You gave us life, and you also give us the gift of infinite joy.

Give me the strength to move forward on the path you've laid out for me. Guide me towards better health, and give me the wisdom to identify those you've placed around me to help me get better.

In your name I pray, Amen.

Smärttopp

Natten har knappt börjat. Klockan är ett. För två timmar sedan lyfte jag på täcket för att krypa ner i sängen. Två timmar sedan. Och nu har jag precis tagit mina smärtisar och ber för att de ska värka fort. För nu har Du spridit dig ända ner längs min vad och spretat ut dig i varenda tå. Runt fotleden. Du stramar dig runt min ljumske och sticker till i min buk. Du din envisa smärta. Jag trodde vi började bli vänner. Men du har tagit hela mitt vänstra ben. Smärtan känns så ilande. Jag kan inte sluta vrida och vända mig. Varför hugger du mig i magen? Varför vrider du mina ben åt olika håll? Varför ger du mig hopp i några dagar för att sedan försöka krossa vartenda ben och organ jag har? Jag vill sova nu. Låt mig få sova. Låt mig för en vecka våga hoppas att jag kan göra saker jag önskat göra så länge. Ge mig ett break. Snälla. Du sliter mig snart på mitten och jag vet inte om jag orkar mer. Ge mig tid att andas. Jag vill sova nu.

Center för endometrios i Malmö

Här kommer en färsk artikel om endometrios i Sydsvenskan, från 30 juni.
Snabbare hjälp mot smärtan

Solveckan

Hej allihopa!
Semesterveckan gick bra :) Jag fick en del smärtgenombrott och var lite sängliggandes, men det var underbart att känna sanden mellan tårna och känna havets vågor slå mot kroppen. Det var roligt, avslappnande, lugnt och mysigt! Helgen har jag spenderat på landet i stilla natur. Vi åkte på loppis och auktion, det var bra för jag fick med mig lite grejer till mitt nya hem. Ikväll skulle jag åkt in till stan och sett EM-finalen. Men jag mår inte så bra. Det blir att ligga i soffan. Jag avskyr när min endometrios står i vägen för något jag har sett fram emot att göra. Tänk att få uppleva finalen på ett torg i centrala Stockholm, vilken stämning! Speciellt om Spanien skulle vinna. Jag vill så gärna vara där. Men jag kan inte. Det gör för ont idag och jag blir helt utmattad av värken. Smärtan sitter runt halva buken och ner i ljumsken. Min TENS har lagt av och vi har ingen micro att värma vetekudden i. Det tar evigheter i ugnen. Jag kanske ska värma den där ändå då.
Håll tummarna för Spanien nu!