Smärttopp

Natten har knappt börjat. Klockan är ett. För två timmar sedan lyfte jag på täcket för att krypa ner i sängen. Två timmar sedan. Och nu har jag precis tagit mina smärtisar och ber för att de ska värka fort. För nu har Du spridit dig ända ner längs min vad och spretat ut dig i varenda tå. Runt fotleden. Du stramar dig runt min ljumske och sticker till i min buk. Du din envisa smärta. Jag trodde vi började bli vänner. Men du har tagit hela mitt vänstra ben. Smärtan känns så ilande. Jag kan inte sluta vrida och vända mig. Varför hugger du mig i magen? Varför vrider du mina ben åt olika håll? Varför ger du mig hopp i några dagar för att sedan försöka krossa vartenda ben och organ jag har? Jag vill sova nu. Låt mig få sova. Låt mig för en vecka våga hoppas att jag kan göra saker jag önskat göra så länge. Ge mig ett break. Snälla. Du sliter mig snart på mitten och jag vet inte om jag orkar mer. Ge mig tid att andas. Jag vill sova nu.