Baby shower surprise

Såhär såg det ut i lördags när jag låste upp dörren. Min första tanke - Vart är katterna, varför kommer de inte fram till dörren och hälsar som vanligt? Sedan - Har min syster kommit hem tidigare från Paraguay och ordnat detta? Är hon här? 

Det första jag lade märke till var alltså inga katter, att hallstolen var borta och att badrumsdörren var helt stängd. Vi lämnar alltid den helt öppen och med ett dörrstopp på tröskeln, så att katterna har tillgång till sina toaletter. Hoppas de kunnat hålla sig! Sedan höjde jag blicken och såg en himmel av ballonger. Allt inom loppet av typ två sekunder. Jag fattade ingenting!

Jag vaknade tidigt den morgonen. Illamåendet gjorde sig direkt påmind och jag fick i mig några tuggor frukost. Jag ville ha frisk luft, så vid halv nio gick jag ut och klippte häcken. Osmart. Alla knäböj och tryck på magen vid hukande gjorde illamåendet bara värre. Jag gick in igen och la mig i soffan. Efter ett tag tog jag en Lergigan comp och en Omeprazol som jag fått utskrivet just för illamående.

Vår dagsplan var att åka till simhallen och sedan käka lunch i stan. Sen skulle mamma och pappa komma på besök. Jag hade sett fram emot simhallen, ända gången jag känner mig helt rörligt just nu är i vattnet. Men med mitt illamående hade jag ingen lust med klor och skrikiga småbarn. Jag ville stanna hemma. På något vis blev jag övertalad att ändå åka in till stan, för att handla lite (shopping går nästan alltid att muta med) till trädgården och käka lunch. Jag insåg att det skulle vara bra att komma ut lite. Så vi åkte iväg vid elva. Innan vi åkte bäddade M sängen, det har han aldrig någonsin gjort tidigare och jag tyckte det var konstigt. Jag brukar göra det, eftersom katterna ligger i sängen på dagarna och jag inte vill ha katthår i röven.

Strax före ett var vi på väg hem igen. Bilen full med trädgårdsjord och två pionplantor. Det blev ingen lunch på stan. Jag mådde illa, var sur och grinig och så hade mina föräldrar hört av sig och sagt att de strax var framme. Jag blev stressad. 

M fippladde på mobilen och smsade hela tiden. Det stör mig att han gör det när han kör och jag blev inte mindre grinig för det. När vi nästan var framme kände jag mig plötsligt jättenervös. Det pirrade i magen och jag förstod inte varför. Efteråt har jag frågat M hur han mådde och han sa att han var supernervös, han visste ju om allt. Så jag kände helt enkelt av hans känslor och fick samma känsla. Intressant! Vi rullade in på vår gata, ingen bil på uppfarten. Vad bra, då slapp de stå ute och vänta i regnet tänkte jag. 

Sen såg jag att sidobordet vid soffan såg ut såhär. Jag stod fortfarande i hallen och kikade in. Vem var här? Vem hade gjort allt detta? Och från vilket håll skulle de hoppa fram och skrämmas? Jag vågade inte gå in! Jag var så kissnödig och tänkte att jag skulle nog kissa på mig om jag blev skrämd. 

Helt plötsligt rusar de ut ur lillrummet! Alltså va? Vänner som bor i Stockholm. Vad gör ni här? Hur kom ni hit? Vänner som bor här nere. Och mamma. Vänner som jag trodde att jag inte skulle kunna träffa förrän efter sommaren. Nu stod de här, i mitt hem. Jag fattade ingenting. Hela soffbordet var fullt med bakverk och köksbordet var uppdukat. Mat i skålar som jag glömt att jag hade. Hur har de hittat allt det här? Jag fick ett glas mousserande i handen, en prinsesshatt och sedan var det kramfest. Det var så fint hemma! Maten var jättegod och jag bara satt där och fattade ingenting. Tittade mig omkring och kände mig glad och varm. Glad över färger i flera varianter och noll fokus på könstema. Tacksam, lycklig och rik. Glad över att flera av dem hade möjlighet att delta.

Vi åt och pratade. Sedan ringde min syster på Skype och sedan fikade vi. Grannen kom mitt i allt och skulle låna en grej, han frågade om jag fyllde år. Jag vet inte vad jag svarade. Något otydligt om bebis och Stockholm. Sedan gick M ut mellan regnskurarna och gödsla gräsmattan med hönsgödsel. Det luktar blä. Fika med hönsbajslukt mitt i allt.

M och jag fick öppna massor med fina paket. Och blöjtårtor! Massor med blöjor. Så fina saker vi fått till bebis! De åkte vid 18, vi städade upp och kvar över natten stannade C - bebis gudmor. Jag var helt slut, totalt överkört med härliga känslor. Dagen efter fattade jag fortfarande ingenting. Vi tvättade de nya bebisplaggen och jag var som i en bubbla. Jag är så glad och tacksam över mina fina vänner. De är underbara och fantastiska! 

Stora magen och jag i ett nötskal. Kan man flamsa så ska man!

Färgglatt och ekologiskt

Bebis alla kläder är nu tvättade och diverse hygienartiklar är inköpta och väntar otåligt i skåpet. Jag drömmer om en nyfödd, kladdig och alldeles underbar bebis på mitt bröst och längtar som sjutton till det ögonblicket. Idag är det 56 dagar kvar till beräknad födsel. Jag hoppas att det inte dröjer längre än så!

Jag är nu sjukskriven ett par veckor och imorgon får jag provsvar om hur det står till med min sköldkörtel. Hade ju låga värden i december och det kan vara det som spökar nu. I alla fall, är det på det viset så går det att göra något åt mitt mående annars är det bara att stå ut. Och det tänker jag minsann göra.

Kärlek till er ❤️

Två månader

Precis igår var det två månader kvar till beräknat förlossningsdatum för vår lilla liv. Sedan ett par veckor tillbaka mår jag illa igen. Jag kräks ibland, får i mig små portioner så det är lättare med småplock, är kass i magen igen, fått foglossning och känner mig allmänt sjuk. Endometriosen gör sig påmind ibland med att dra och värka. Hatar det. Tabletterna för illamående jag fått utskrivet hjälper föga. Och gör de det så somnar jag bara. Kul. Det är märkligt hur en graviditet kan påverka så olika i perioder. De senaste två månaderna har jag ju mått fantastiskt bra! Och så vände det helt plötsligt. Brösten läcker nu med och jag känner mig bara stor och ofin. Magen växer och växer. Lilla livet rör på sig, pysslar, bökar och har sig. Jag är helt befriad från bristningar, det känns skönt. Jag vet inte om jag hade så brytt mig så mycket av några ränder på magen, men det känns i alla fall skönt att vara utan.

Jag lever med världens bästa människa. Det går inte en dag utan att jag känner mig älskad. Tänk vilken tur jag har! Det behövs verkligen nu. Eftersom jag inte varit på jobbet de senaste två veckorna träffar jag inga människor. Alltså dagarna känns så ensamma. Det är jag och katterna hemma. Beroende på dagsform går jag en låååångsam promenad. Det känns jätteskönt att komma ut och jag önskar att jag kunde ha sällskap. Dagarna är ensamma. Våren har kommit, solen skiner och vädret är härligt. Och jag fantiserar om fika i trädgården med vänner. Vänner här, som jag aldrig träffar och de som jag kommer att lära känna i framtiden. Det känns svårt. Jag har också börjat tänka på mardrömsscenarion, typ att lilla livet inte mår bra eller drabbas av för plötslig spädbarnsdöd. Fyfan, monster i mitt huvud. De mesta tankar är fina bilder, men då och då smyger sig oron fram. Det är ju omöjligt att skydda lilla livet från allt. Men tänkt om man kunde det!

Och så kan jag ju inte låta bli att snudda vid tanken - Hur långt tid efter förlossningen kommer jag börja känna av min endometrios? När måste jag börja med skitsprutorna igen? Eller ska jag hoppas på att vara en av de lyckligt lottade som är smärtfria i flera år efter en graviditet? Så satans jävla förbaskat typiskt att tänka sådana tankar bara för att man har en kronisk sjukdom. "Tänk om..."

Jag har börjat läsa lite i en bok som heter Att föda barn utan smärta och fokuserar på olika verktyg som ska hjälpa för att undvika stress och rädsla och istället leda till trygghet och kraft. De är andning, avspänning, rösten och tankens kraft. Vi har också skrivit ut ett dokument som heter Signekursen. Den tar också upp olika verktyg. Andning och hur man kan slappna av under värkarna. Jag måste verkligen komma ihåg att behålla fokus och andning.

Lilla livets kläder är tvättade och spjälsängen är monterad. Vi bäddar den först när vi kommer hem från BB. annars blir den bara full med katthår. Vagnen står redo i förrådet. Nu vill jag att tiden ska flyga fram!