Jag lever med världens bästa människa. Det går inte en dag utan att jag känner mig älskad. Tänk vilken tur jag har! Det behövs verkligen nu. Eftersom jag inte varit på jobbet de senaste två veckorna träffar jag inga människor. Alltså dagarna känns så ensamma. Det är jag och katterna hemma. Beroende på dagsform går jag en låååångsam promenad. Det känns jätteskönt att komma ut och jag önskar att jag kunde ha sällskap. Dagarna är ensamma. Våren har kommit, solen skiner och vädret är härligt. Och jag fantiserar om fika i trädgården med vänner. Vänner här, som jag aldrig träffar och de som jag kommer att lära känna i framtiden. Det känns svårt. Jag har också börjat tänka på mardrömsscenarion, typ att lilla livet inte mår bra eller drabbas av för plötslig spädbarnsdöd. Fyfan, monster i mitt huvud. De mesta tankar är fina bilder, men då och då smyger sig oron fram. Det är ju omöjligt att skydda lilla livet från allt. Men tänkt om man kunde det!
Och så kan jag ju inte låta bli att snudda vid tanken - Hur långt tid efter förlossningen kommer jag börja känna av min endometrios? När måste jag börja med skitsprutorna igen? Eller ska jag hoppas på att vara en av de lyckligt lottade som är smärtfria i flera år efter en graviditet? Så satans jävla förbaskat typiskt att tänka sådana tankar bara för att man har en kronisk sjukdom. "Tänk om..."
Jag har börjat läsa lite i en bok som heter Att föda barn utan smärta och fokuserar på olika verktyg som ska hjälpa för att undvika stress och rädsla och istället leda till trygghet och kraft. De är andning, avspänning, rösten och tankens kraft. Vi har också skrivit ut ett dokument som heter Signekursen. Den tar också upp olika verktyg. Andning och hur man kan slappna av under värkarna. Jag måste verkligen komma ihåg att behålla fokus och andning.
Lilla livets kläder är tvättade och spjälsängen är monterad. Vi bäddar den först när vi kommer hem från BB. annars blir den bara full med katthår. Vagnen står redo i förrådet. Nu vill jag att tiden ska flyga fram!
