När jag gick och lade mig igår vid tolv fick jag sova två timmar. Sedan vaknade jag av världens krampattack runt hela buken och mitt vänstra ben. Jag kunde inte röra mig. Jag försökte tänka på något annat. Jag försökte andas lugn och sansat. Jag försökte somna om. Tabletterna låg nära till hands, men jag hade inget att svälja ner dem med. Jag kunde inte röra mitt ben. Smärtan eskalerade och eskalerade. Tillslut kunde jag inte vara tyst längre. Jag skrek och skrek. Trampar och sparkar med benet. Ont, ont ont! Mamma kom in i mitt rum med ett glas vatten och pappa kom efter. Han satte sig vid min sida i sängen och höll mig, klappade mig. Jag fick ner två Citodon. Efter en stund släpper det värsta och efter ytterligare en stund känner jag mig lugn. Det strålade i hela benet. Klockan var snart 06 på morgonen. I fyra timmar hade jag försökt andas bort min smärta. Jag somnade strax före halv sju. När jag vaknade var klockan tolv på dagen. Nu har jag huvudvärk och känner mig helt slut. Idag är det förresten dag 7 med Synarela. Har smärtan något med de två första jobbiga veckorna att göra?
Jag ska aldrig mer skita i att ta mina smärtisar i förebyggande syfte. Redan igår eftermiddag/kväll hade jag lite känningar men jag tänkte att det inte var så farligt. Jag vet att smärtisarna agerar förebyggande, men ibland känns det så dumt att ta så starka tabletter utan att man har skitont. Det här var sista gången. Nu har jag lärt mig den hårda vägen.
Inatt reser jag till Spanien. Jag måste packa, packa. Hur ska jag klara mig en vecka? Shit, vad händer om jag får jätteont? Usch, jag känner mig orolig. Skulle vi åkt till ett annat land hade jag ställt in för länge sedan. Men jag tröstar mig att jag är spansk medborgare och faktiskt har rätt till vård. Och jag förstår språket. Om jag ändå ska ligga och ha ont kan jag väl få göra det på en strand? Eller?
