Jag avskyr paniken som uppstår varje gång jag inser att jag måste gå på toaletten. Kallsvettig kämpar jag med att tänka på något fint och lugnt. Med djupa andetag koncentrerar jag blicken på en fläck i kakelplattan, snett ner till vänster. Smärtan i hela nedre buken skär som knivar och jag känner hur pannan hettar till. Jag vill kräkas. Alltid rinner det en liten stråle blod. Blod på pappret. En liten bekräftelse på att smärtan är befogad. Har jag en kniv där inne på riktigt? Men tarmen måste tömmas. Så är det bara. Och så kommer det förmodligen alltid att vara.
Ett barndomsminne från när min bror var ett litet barn och skulle göra samma sak dyker nästan alltid upp. Mamma fick sitta med honom, hålla honom i handen, prata lugnande till honom. Hade jag varit fem år hade jag också ropat på mamma. Men jag är tjugofem.
