Tunga tårar på en buss

Just nu sitter jag på en buss hem till Gränna. I mina hörlurar hörs ledsen musik och tårarna rinner i tjocka droppar ner för mina kinder. Det smakar salt. Imorse sa hjärtat att han hade vaknat inatt av att jag grät i sömnen. Han försökte trösta mig men jag bara grät. Varför gråter jag så lätt på senare tid? Allt känns så meningslöst hopplöst. Jag är så glad och känner mig levande när jag är med andra. Men så fort jag blir ensam så är det bara jag och endometriosskiten. Det tar över mig, förpestar mina känslor och manipulerar mina tankar. Jag vill aldrig vara själv. Jag hatar att vara själv. För då kommer du fram. Då blir det jag och endometriosdjävulen. Helt fel sällskap. Dåligt sällskap. Du har dåligt inflytande på mig. Endodjävul.