Igår hade jag tid hos psykologen på morgonen. När jag är där pratar jag om saker som jag aldrig pratar om med någon annan överhuvudtaget. När timmen nästan är slut så ställer han en fråga till mig som fick mitt hjärta att bli till is. Det kändes som om det stelnade och sedan krossades i två tusen bitar. Jag kände mig ledsen, arg, missförstådd och oviktig. Jag kände att jag inte borde vara där. Jag kände mig sviken. Tårarna kom fram fast att jag försökte stoppa dem. Han frågade något och jag minns inte vad eller vad jag svarade. Jag var tyst och sedan sa jag att det han sa till mig har jag hört varenda läkare fråga mig. Sedan blev jag tyst igen. Jag tänkte. En fråga som för mig att känna mig så jävla obetydlig, oviktig och mest av allt så får den att känna mig dum. Efter att jag fick min diagnos visste jag ju att jag alltid har haft rätt när jag har gått till läkaren, jag mådde ju inte bra i kroppen. Men att få höra det av en psykolog efter att ha berättat hur lång vägen har varit kändes värre än alla de andra gångerna.
När jag hade varit tyst en stund sa jag att jag ville gå. Han frågade om vi skulle boka en ny tid och jag sa nej. Sedan gick jag. Jag gick in på vårdcentralens toalett och grät lite, torkade ansiktet, klädde på mig och gick ut. Jag tog upp telefonen, ringde en klasskamrat och bad att få tala med min lärare. Underbara hon som alltid lyssnar och förklarar så att allt blir logiskt. Vi pratade en stund, jag fick få ur mig allt lite och hon fick mig att förstå att jag var i affekt och inte skulle ta några beslut om hur jag vill fortsätta kontakten med psykologen just då. Jag tog båten till skolan och kände mig låg, sårad och kränkt ett tag. Sedan gick det över. Men inom mig är det kvar. Det känns som om det var droppen. Ingen kommer att någonsin förstå mig och just ju när jag så jävla trött på vården att jag inte vill sätta min fot på varken vårdcentralen eller ett sjukhus på jävligt länge.
Under dagen så missade jag ett samtal från ett dolt nummer. Någon lämnade ett meddelande i min röstbrevlåda. Jag lyssnade på en läkare, hon som hade skrivit remiss till psykologen. Hon sa att jag skulle höra av mig till henne, hon skulle även återkomma, för att höra hur jag mådde eftersom jag hade gått från mitt möte och psykologen var lite orolig. Jag hade ingen lust att höra av mig.
På eftermiddagen hade jag två nya missade samtal och två nya röstmeddelanden. Jag lyssnade på dem och det var ungefär samma sak. Hon skulle återkomma på tisdag om jag inte hann höra av mig innan klockan fem. Så, jag ringde strax före fyra, till hennes direktnummer som hon hade lämnat. När hon svarade och jag sa vem det var så hälsade hon med ett långt, överdrivet glatt "Heeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej". Vi pratade lite, eller mest hon, och kom överens om att hon ska ringa mig på onsdag igen. Och innan vi lade på sa frågade hon om jag skulle svara då. Ja, om jag hinner svara, sa jag. (Jag har oftast ljudlöst.) Okej, sa hon, lever du på onsdag? MEN HALLÅ!! Jag höll på att bli riktigt förbannad. Varför tror folk att man ska gå och ta livet av sig för att man går från ett möte?! INSANE!
Jag kommer självklart prata med henne på onsdag. Men jag vet inte om jag kan gå tillbaka till den samtalskontakten. Det känns som att den personen har sumpat sitt förtroende. Jag kan inte lite på honom och jag vet inte om jag kan prata öppet och ärligt med någon som inte verkar förstå mig. Han frågade "Vad vill du att jag ska hjälpa dig med?". Det kanske låter oskyldigt i era öron. Men jag har hört nästintill varenda läkare ställa mig den frågan i många, många år. Halva mitt liv känns det som. Jag har alltid behövt bevisa och kämpa för att de ska lyssna på mig och tro på mig. För mig är den frågan förknippad med okunskap och oprofessionalitet. Bägaren rann helt enkelt över igår. Jag vill aldrig mer få den frågan. Aldrig. Vad är det med läkare och psykologer, har de glömt vad de jobbar med eller?
Jag känner mig ledsen över detta. Men jag vill inte gå tillbaka dit.
