En ovanligt påfrestande dag

Fy i helvete alltså och ursäkta att jag svär! Idag har jag haft en ovanligt jobbig dag. När jag vaknade var jag pigg och glad, jag åt frukost och kände mig inte särskilt stressad. Sedan började det alltså... Det kom som ett mörkt moln in i min bröstkorg, jag kände mig så oviss. Detta var på vägen till skolan. Jag kände mig inte riktigt lika glad som andra dagar. På lektionen fick vi prova att göra en kognitiv övning. Först skulle vi tänka på en plats, en person eller en händelse som var positiv för oss. Mitt minne jag fick var när jag låg på KS i Solna i slutet av maj och kräktes. Pappa och mamma var där och pappa höll min panna och mamma gav mig servetter att torka munnen med. Hur fan kan det vara ett positivt minne? Fan, jag fick lust att ta på mig jackan, springa till båten och ta första bästa buss till Stockholm. Jag saknar min familj så jävla mycket. Jag tror att det var själva känslan som var positiv, jag kände mig trygg och lugn. Jag behövde inte ligga där själv och spy. Det värsta jag vet är sjukhus och när jag måste vara där själv är det ännu värre. När vi hade gjort den övningen så kunde jag inte sluta tänka på olika sjukhusvistelser och olika minnen jag har därifrån. Jag kunde inte stänga av det och det var jobbigt eftersom jag var i skolan och fick svårt att koncentrera mig på att lyssna.

Sedan gjorde vi gjorde en associationsövning. Var och en av oss fick ett papper med olika bilder och sedan skulle vi skriva ner allt vi associerade bilderna med. Jag gjorde det, jag skrev och skrev och när jag var klar tittade jag på bilderna och mina ord. Det var som om någon hade dragit ut er propp ur mig. Tårarna bara började rinna och jag kände mig så jävla extremt ledsen och olyckligt lottad. Mitt på lektionen! Jag gick ut utanför klassrummet. Jag kände att fan, varför kan jag inte vara sluta lura mig och och sluta ljuga för mig själv. Hur kan jag tillåta att några jäkla bilder får mig att tappa förmågan att lura mig själv? Varför vägrar jag konfrontera mina känslor, varför gör jag allt för att inte tänka på hur jävla förjävligt jag tycker att allt detta är? Varje gång jag är på sjukhuset, eller hos läkaren, eller testar en ny medicin eller tar mina mediciner så säger jag till mig själv att det var sista gången. Och sedan när jag får en jävla bild framför mig så raseras hela min förnekelsemur. Detta, och den tidigare övningen är saker jag kommer att utsätta mina framtida klienter med, då måste jag ju för i helvete kunna hantera dem själv. Jag är så oerhört medveten om hur jag manipulerar mig själv och vad jag ska göra för att förändra det. Men jag bara vägrar. Totalvägrar. Varför gör jag det? Är det någon slags naturlig förnekelseprocess man går igenom i livssituationer som den jag är i? Det var ju trots allt i mars jag fick min diagnos, och det är inte allt längesedan. Jag tänker spara pappret med bilderna och göra om övningen om något år eller så för att se om mina associationer har ändrats.

Mina associationer: Uruguays flagga, solen, värme, spindel, smärtor, sjukdom, det gör ont inifrån och utifrån, ensamhet, osynlighet, talande djur, ärr, operation, kalla rum, hål i kroppen, ärr föralltid synliga på kroppen, jobbiga känslor, ängel, ledsna minnen, nålar, räddning, oro, hopp, kropp, regn, mig själv, att börja om, ovisshet, osäkerhet, inga ledtrådar, bäcken, endometrios, smärta, sjukdom, ångest, oro, obotlighet, äggledare, äggstock, livmoder, den felande länken, den försvunna  ledtråden.