Lite aaaaajjjjj och lite humor

Tjena tjaba på er!
I helgen tog jag det mest lugnt. Jag var hos hjärtat över dagen på söndagen och igår och idag har jag varit i skolan. Jag börjar bli lite trött igen, tappa lusten på att laga mat. Eller inte laga mat, men att planera och hålla på. Jag liksom glömmer bort det. Jag kanske har krut för det en dag, max två i veckan. Jag går och lägger mig vid halv tio som senast och försöker gå upp halv sju senast sju. Förut var jag vaken till elva, tolv, men nu är jag trött mycket tidigare. Sedan har jag kommit på att jag inte alls är förkyld. Jag är ju mest täppt i näsan= torra slemhinnor= biverkning av Synarela. Så nu när jag har tagit nässpray i två veckor som ändå inte han funkat slutar jag med det. Suck. Inatt hade jag ont igen och idag har jag faktiskt haft min krycka och varit lite seg. Jag är fortfarande sur över läkarens bemötande. Har verkligen inte lust alls att ha honom som kontaktläkare här. Jag kanske ska skicka en broschyr om endometrios till honom så att han kan läsa på? Haha :)

Jag ringde en klasskamrat och bad att bli hämtad. Asså, shit vad lång tid det tog i morse att ta mod till mig att be om hjälp, jag är inte alls bra på det. Min basgrupp, fyra andra, vet lite om min sjukdom. Jag berättade det ju för dem på lägret eftersom jag kände att det i alla fall vore bra om någon visste om det ifall jag skulle be om hjälp eller bara för att veta för förståelsens skull. Eftersom jag inte har berättat för min klass om min sjukdom kände jag mig bombarderad med en massa kommentarer idag, men jag hade ingen lust att berätta. Kommer väl säga det snart i alla fall för att undvika blickar. Det är ingen ont i blickarna, men jag är inte så förtjust i medlidande. Däremot är det viktigt för mig att skapa en förståelse. Det jobbiga är inte att berätta, det jobbiga är att när man har berättat så är jag rädd att få en stämpel på mig. Men tror jag verkligen på det själv? Nej, det är ju bara en ursäkt för mig själv att inte berätta. Fegis jag är! Jag gör ju allt för att inte visa sjukdomen utåt.

Solnedgång i Gränna. Nästan varje dag. Mycket vackert!

I skolan har vi fått en uppgift att arbeta med hemma. Vi ska skriva en tidslinje över våra liv. Händelser, erfarenheter och upplevelser som har gett oss de egenskaper vi har idag. Vi ska ta upp val vi har gjort och fundera vad vi har lärt oss av allt som har hänt. Varför vi är som vi är. Kan man välja vem man är? Eller väljer man hur man hanterar vissa saker? Till exempel, jag är storasyster till två yngre syskon. Jag får ofta höra att jag är "duktig flicka". Har jag antagit den rollen för att jag har haft småsyskon? Vem är jag?
Jag började skriva lite på det. Men det blev jobbigt. Jag har ingen lust att grotta ner mig i saker. Även fast jag är övertygad om att jag har haft bästa möjliga uppväxten. Det är inte det som är jobbigt. Jag känner bara inte för det just nu.

På fredag kommer det en handläggare från funktionshinderomsorgen hem till mig på hembesök. Jag behöver ingen hjälp just nu, men jag vill veta att jag kan få det om jag behöver. Handla, ta mig till skolan om jag behöver stöd etc. Jag måste skaffa mina lärarintyg också. Men eftersom jag är i Stockholm på uppföljning och utvärdering av nya medicinerna på måndag så ska jag säga det till min läkare då. Jag vet ju att kuratorn och läkaren ska skriva ett varsitt sådant. Och nästa vecka har jag även tid hos sjukgymnasten för att få lite övningar och sånt. Så det händer lite grejer! Hembesök, läkarmöte och sjukgymnastik!

Jag tror att jag har fått ett husdjur också. En fluga. Som jag har döpt till Henry. Haha :) Den har varit inne hos mig en hel vecka nu nästan, den vägrar flyga ut. Även fast fönstret är öppet. Henry brukar få mina smulor, då blir han glad. (Nej, jag är inte störd i huvudet, bara lite sällskapssjuk.)