Jag är trött, har småont hela tiden och börjar få lite småångest inför första sprutan. Fan, jag fattar inte varför jag blir så jävla mesig varje gång jag ska få en ny medicin eller varje gång jag måste till sjukhus/vårdcentral på grund av sjukdomen. Men vafan, spruta?! Allvarligt. Ääh i helvete heller. Fyfan, hade jag varit hemma i Stockholm hade jag bett någon följa med mig som stöd. Jag skulle verkligen behövs någon som släpade mig dit. Det blir nog på fredag. Eller jag ska försöka få till det då, så att jag kan vila i två dagar sedan om det skulle behövas.
Imorgon efter skolan ska jag åka till Jönköping. Jag hoppas att jag orkar, för jag vill verkligen det. Jag har haft konstigt ont i några dagar. Kanske är jag stressad? Eller så har jag för långa dagar utan vila? Och mina pengar är nästan slut. Sjukhusbesöket i måndags var dyrt och resan fram och tillbaka med stop i Norrköping blev en stor utgift.
Idag efter skolan bad jag en klasskamrat som är duktig fotograf att hjälpa mig med lite bilder som jag ska skicka till en tidning. Jag har ju skrivit en text, den ska publiceras som en intervju och jag skulle komplettera men någon anonym bild. Så vi tog tre bilder idag med lite olika perspektiv. Ni ska få se dem när jag har fått dem.
Jag trivs jättebra här i Gränna. Det är verkligen min typ av stad. Men jag är enormt orolig över biverkningar och första effekter av nya medicinen. Hur fan ska det gå? Här är jag helt själv. Jag är mest rädd bara. Jag vet ju att jag kommer att klara det, det kommer att ordna sig. Men det gör det inte roligt att vara själv bara för det. Vad blir det för trevliga biverkningar den här gången då? Jag undrar ibland vad som är värst. Sjukdomen i sig eller alla jävla helvetets biverkningar.
Jag är extremt desperat efter ett botemedel eller i alla fall en medicin som är lätt att förstå varför jag ska ta. Men en medicin för prostatacancer?? För i helvete!! Det är inte ett dugg försvarsbart från mitt perspektiv! Jag har haft svårt att koncentrera mig i skolan den här veckan och jag känner tårarna ligga och plaska bakom ögat. När jag vaknat har jag varit ledsen, så fort jag är ensam på väg hem har jag varit ledsen. Men aldrig att jag skulle visa det utåt. Jag sväljer och trollar bort min oro med att visa motsatsen utåt. Jag kan inte koncentrera mig på den individuella examinationsuppgiften som jag ska lämna in på fredag. Så fort jag är själv eller får en stund med mina egna tankar så blir jag ledsen. Jag vill inte ha den här jävla skiten.
