Halv åtta på onsdag morgon kommer jag att vara framme vid sjukhuset i Jönköping. Att veta vad jag kanske har i skelettet på foten känns jävligt jobbigt. Det känns som om jag möter en massa motgångar hela tiden. Det tar liksom aldrig slut. Och det känns som om det har varit så i så många år. Det bara eskalerar. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Provsvaret kommer att ta en vecka. Fy faan. Jag vill inte veta. Kanske är det bättre om jag skiter i röntgen?
