I stora drag är jag mycket nöjd med omhändertagandet jag fick på Ryhov. Maten är fantastiskt bra! Många fina kvinnor arbetar det där. De kom med medicin, värmekrus, varm buljong och flera av dem är riktigt goa och stannade ibland en stund och pratade lite och höll mig sällskap. Men, vad de flesta har gemensamt är att de har ytterst liten, eller ingen, kunskap om endometrios och den smärtan det kan medföra. Därför har det känts väldigt jobbigt ibland eftersom de inte riktigt har fattat varför jag är där. Att uppleva deras ovisshet och okunskap har påverkat mig på ett mindre bra sätt.
Det roligaste som hände var väl ett missförstånd mellan en barnmorska som spred sig som en löpeld vilket ledde till att jag varje dag fick frågan om jag ville prata med en psykiatriker. Haha... Det var andra dagen som en barnmorska frågade mig om jag hade familj. Och jag svarade typ "Nej jag har ingen familj alls här, jag är helt ensam." Och sen gick hon. Efter det trodde alla att jag var helt ensam i hela världen och inte hade en enda anhörig. Jag enade ju att jag inte hade familj i Jönköping, utan att jag har det i Stockholm. Haha, det kanske var därför en del var extra gulliga mot mig?
Den händelse som jag uppskattade minst av alla var en incident med en läkare. Det var i torsdags. Jag fick plötsligt väldigt ont och bad om smärtstillande. Tjugo minuter senare (!!!) fick jag en OxyNorm och en Ipren, som inte hjälpte. Efter en stund fick jag en till som inte heller hjälpte, då fick jag en Spasmofen. En liten stund senare försvann toppen av smärtan. Då helt plötsligt brast det för mig. Tårarna rann som en öppen kran. Jag kände mig så fruktansvärt ifrågasatt och ignorerad, ensam och liten. Det ska inte ta så lång tid att få smärtlindring när man ligger och skakar av smärta! Hon som gav mig tabletten var en medelålders kvinna som jag aldrig riktigt gillade. Tafatt och frågade alltid vart jag hade ont, och frågade lite om sjukdomen just precis alltid när jag hade som ondast. Håll käften då. Ställ inte en massa störda frågor. Du vet varför jag är inlagd. I alla fall, när jag låg där och grät för mig själv så knackade det på min dörr. In kom samma barnmorska och en annan kvinna som presenterade sig som läkare. Smärtstillandet hade inte verkat helt än och jag hade väldigt ont. Läkaren tittade på mig, frågade om jag hade ångest och om jag ville att hon skulle ringa efter en psykiatriker (!!!!!!!!!!!!!). Jag tittade på henne. "Ursäkta?". "Ja, du ser inte ut att må så bra." "Nej, sa jag. Jag mår inte bra. Jag har endometrios och har jävligt ont jag kan inte prata just nu." "Jo, jag vet. Men jag har aldrig sett någon verkar ha så ont som dig." Gissa om jag
Min puls var skyhög på grund av smärtan. Jag tittade in i hennes ögon länge, torkade en tår som rann ner för kinden, och frågade "Vet du vad endometrios är?" "Ja, jag känner till det." "Har du läst om endometrios?". "Ja, lite ytligt nu precis." "Så då vet du att det är en ovanligt individuell sjukdom?" "Ja, jo." "Har du haft andra patienter med endometrios?" "Ja, några få." "Vet du hur många som har endometrios? Hur många procent som har det förjävligt? Och vad man gör åt saken?" "Nej, jag kan inga siffror sådär och jag vet inte så mycket om behandlingar. Skulle du vilja godkänna att jag beställde din journal från Huddinge sjukhus, är det OK?" "Ja, gör det. Då kanske du lär dig nått." Jag tittade i hennes ögon några sekunder och sedan vände jag huvudet åt andra hållet. Skitförbannad var jag. Hon sa inget mer och gick ut ur mitt rum. Barnmorskan följde med.
I samma stund kom en vän förbi, hon hade väntat utanför. När hon kom in i rummet så rann det över för mig. Jag grät hejdlöst. Aldrig, aldrig har jag känt mig så kränkt av en läkare. Hon kramade mig och tröstade mig. Efter en liten stund hade jag samlat mig, smärtan var stabil och jag bestämde mig för att gå ut och säga till läkaren vad hon precis hade gjort. Så, jag gick ut till kontorsdelen, där fanns barnmorskan som hade varit inne hos mig när läkaren var där. Jag var så förbannad! "Vart är hon, vart är läkaren? Jag vill prata med henne nu!" Tårarna rann och jag pratade hackigt. Barnmorskan sa att hon inte var där och att vi kunde gå in på mitt rum och prata. "Vem är avdelningschef här? Jag vill prata med den personen nu!"
När vi kom inte på rummet så sa jag allt vad jag kände. "Jag har aldrig blivit så dåligt bemött av en läkare som dessutom inte kan ett skit om detta. Vad tror hon? Att jag njuter av detta? Om hon bara visste hur jag har utmanat mig själv genom att flytta från alla jag känner bara för att lära mig att acceptera detta och för att se hur jag tar hand om mig själv! Tror hon att det är kul att få sprutor för prostatacancer. Jag är 25 år, ung och vill umgås med mina vänner och ha roligt. Hur fan kan hon jämföra mig med andra patienter och uttrycka sig så oprofessionellt? Jag är djupt kränkt och hon får inte ha någonting med mig att göra när jag är här!" Jag bara babblade på och grät, jag var skitarg och flaxade med armarna.
Barnmorskan lyssnade på mig, gav mig namnet på avdelningschefen och hon fick en annan förståelse för mig. Hon sa att läkaren nog inte hade menat så som hon uttryckte sig. Det skiter väl jag i, hon uttryckte sig jävligt klumpigt. Jag är i alla fall nöjd över att min journal är beställd. Efter ett tag lugnade jag mig och mådde bättre. En annan läkare, min favoritläkare, kom förbi sen och prata lite med mig om det där med morfinplåster. Det blev i alla fall bestämt senare att jag ska använda plåsterna vid behov om jag får ett till skov igen. De ska nämligen bytas var tredje dag och nu mår jag ju bättre än innan så jag ska inte börja på med dem denna gång.
Nu är jag trött och känner mig seg. Det är skönt att vara hemma, men jag är inte återställd än. Jag har fortfarande ont och jag känner inte så mycket aptit eller lust till något. Jag ska mest vila.
Hur går det med era välkomstbrev till min julönskan? Glöm inte att skicka en bild!
Kramar på er
