Natten till tisdagen var jag vaken i princip hela natten. Jag hade mycket ont, mer än vanligt och visste inte riktigt hur jag skulle lösa situationen. Jag sov nämligen över på ön och färjan går inte på natten. Någon gång på morgonen, vid fem ungefär, kände jag bara att nu skiter jag i detta. Jag tror att jag blev ganska bedövad av smärtan för helt plötsligt kände jag ingenting, jag var totalt utmattad. Jag tror att jag somnade. Ett par timmar senare var det igång igen.
Strax efter nio kom tre klasskamrater in. Då var det inte bra. Jag fick i mig två citodon. En vän ringde efter ambulans. Fan, jag kände inte för det, jag gillar inte ambulans. Den är till för livsakuta ärenden, tycker jag. Men nu i efterhand är jag glad att det blev så. Det var bara jobbigt i stunden.
Först kom det några deltidsbrandmän, jag vet inte om de var fem eller sex stycken och jag minns inte vad de gjorde. Men, det jag har fått berättat var att de var lite orutinerade. Främst hade de inte förstått läget när de blev kallade till platsen och sedan visste de inte riktigt vem som skulle göra vad. Jag låg på övervåningen och för att få ner mig använde de en sådan där hård liten bräda. Den var kort, så först var mitt huvud utanför och sedan när de skulle gå ner för trappan med mig fick mina ben dingla ner, från knäna. Lite knäppt. Sedan in i räddningsbilen och så åkte vi ner till hamnen. I alla fall, de verkade inte alls ha så stor koll på rutiner och vård. Jag tror att de tig blodtryck och sådant men jag vet inte hur det gick. Jag tror att jag sprattlade ganska mycket. Jag har i alla fall världens blåmärke vid sidan av höger knä.
När vi åkte av båten väntade en ambulans i hamnen och jag blev flyttad. I ambulansen satte de en nål i vänster hand och sedan fick jag 5mg morfin. En stund senare fick jag 5mg till. Jag hade så jävla ont, obeskrivligt. En vän satt med där fram i ambulansen, det kändes skönt att veta. Det är läskigt att ha ont.
Väl framme på Ryhov, strax före elva, minns jag inte så mycket faktiskt. Jag vet att jag låg i ett rum och att läkaren försökte undersöka mig. Det gick inte alls bra, det gjorde för ont och min urinblåsa var så full. Så jag blev tömd med en kateter och sedan försökte hon undersöka mig igen. Det var ett helvete, det gick inte så bra. Shit vad med kiss det kom när jag blev tömd, det tog aldrig slut! Det var säkert 700-800 ml i påsen när jag var klar. Sedan sprang läkaren iväg på förlossning. Och jag blev kvar i undersökningsrummet en lång stund innan jag fick komma till ett annat väntrum.
Sedan känns det som om jag låg i ett rum i en hel vecka, i alla fall några timmar, utan smärtstillande till en början och sedan var det personer som gick ut och in i rummet och prasslade med grejer. Jag behövde smärtstillande och tryckte på knappen. Där satt vi, min vän och jag. Och jag trodde mon kropp skulle gå av mitt itu. Det hände ingenting och sedan tog det kanske 35 minuter innan jag fick en morfinspruta. Jag tror att jag hade lite panik. Då hade det gått några timmar sedan jag fick smärtstillande. Tillslut tröttnade jag på att vänta på att bli flyttad till avdelningen så jag gick ut i korridoren. Barnmorska som tog emot mig hade ju typ glömt mig "Juste, hon ville komma till sitt rum" eller nått sådant sa hon till en annan personal. Sen fick jag åka upp till rummet.
Jag låg på rummet och mådde ganska illa. Det var varmt och inte särskilt lyhört från korridoren. Efter en stund kom mamma och pappa. Jag åt en bit av en kokt potatis, fick lite saft och coca cola av personalen men jag kräktes bara. Jag sov dåligt den natten, hade ont och mådde illa. Fick 10mg morfin i omgångar. Ibland två Alvedon och två oxyNorm. Även intravenöst mot illamåendet, Primperan tror jag.
Onsdagen fortsatte med fruktansvärd migrän, massa kräk och illamående. Precis när jag hade vaknat tog de tempen på mig, i rumpan!! Ingen feber som tur var. Läkaren, som försvann dagen innan vid tolv hade inte tid att undersöka mig under onsdagen. Hon kom aldrig. Pappa var här under dagen och på eftermiddagen kom två vänner på besök. Gud vad jag kräktes igår, hela tiden kändes det som. Blä. Under dagen blev jag tömd med katetern igen, jag kunde inte kissa.
Igår kväll fick jag i alla fall i mig en pannkaka till middag. Sedan blev jag flyttad till ett annat, singelrum. Det jag låg i först var ett tvåbäddsrum. Jag tog en varm dusch och fick en ren rock. Innan jag somnade fick jag en kopp buljong och så ett knäckebröd som jag doppade. Jag har sovit hyfsat bra hela natten, vaknat två, tre gånger bara. Imorse, vid fyra, gick jag upp och kissade alldeles själv. Wihii! Det tog låååång tid och i början bara droppade det, men sedan kom det en liten stråle. Det sved lite, men jag kände mig jätteduktig.
Jag vaknade vid åtta och då fick jag en macka och en kopp te som gick ner fint. Efter det blev jag undersökt av läkaren. Fy, det gjorde lite ont. Läkaren ska jämföra ultraljudsbilderna med undersökningen jag gjorde när jag var här i december. När jag kom tillbaka till sängen hade jag jätteont igen. Fick Alvedon och oxyNorm. Ska försöka vila nu. Så vi hörs mer senare friends. So long!
