Det är svårt att upprätthålla mitt mod när jag möts av motgångar.
Jag trampar i träsk, djupa träsk.
Det är svårt att vara stor när jag är liten.
Det är svårt att se mening i vardagen när kroppen gör som den vill.
Det är svårt att älska min kropp samtidigt som den gör mig illa.
Det är svårt att se ett ljus i framtiden varje dag när jag inte är stark nog att tända ljuset varje dag.
När jag åter igen måste byta behandling och konfrontera biverkningar. När jag ibland, för en mikrodels sekund, önskar att sjukdomen hade en dödlig utgång istället för ett livslångt lidande.
Det är svårt att veta vad jag behöver när jag vet att jag aldrig kommer att få det jag vill ha.
När högsta önskan är att bli frisk och att aldrig mer uppleva smärta.
Det är svårt att övertala mig själv varje morgon om att varje dag är en bra dag.
När jag inte har sovit på natten och när smärtan ilar som en blixt genom kroppen. När jag inte kan leva som jag vill eller göra vad jag vill.
Det är svårt att komma överens med mig själv var gränser går när jag både ska lyssna på sin kropp och kämpa med min inställning.
Vara positiv, framåt och modig samtidigt som jag måste vila och samla krafter.
Det är svårt att le samtidigt som jag tar mediciner varje morgon och kväll.
När jag redan vid frukosten påminns och när jag under dagen för några timmar har kommit på andra tankar och måste gå igenom kvällsrutinen.
Det är svårt att se det positiva i samhället när en stor del av politiken skiter i dina behov.
Ingen forskning, inget bot, liten kunskap, litet hopp. Jag måste vara så frisk att jag kan be om hjälp. För den erbjuds inte.
Det är svårt att möta andras blickar när jag för en dag inte ler.
När fasaden faller och jag inte orkar hålla inne mitt riktiga jag.
Det är svårt att visa sig stark för sina nära och kära, när jag ibland bara vill gråta i någons famn.
En av de största känslorna är att inte vilja göra andra ledsna, vara till besvär eller vara i vägen.
Det är lätt att skilja på problem och problem när jag vet vad ett stort problem är.
Jag har fått andra perspektiv och är tacksam för mycket i vardagen som jag aldrig har brytt mig tidigare.
Det är lätt att lura mig själv om att jag är någon annan och ignorera mitt öde.
Det är lätt att glädjas över min, trotts allt, optimistiska inställning. Jag är stark, jag klarar det här. Och för den som är inte tror det ska jag bevisa motsatsen!
