Det bor en ängel i mitt rum, hon har sitt bo ovanför mitt huvud, och hon gör mig lugn

När jag blir rädd och ledsen lyssnar jag alltid på den här låten. När jag låg på sjukhus lyssnade jag på den på repeat hela tiden. På nätterna när jag inte kunde sova, före undersökningar och innan operationen. På natten och morgonen inför min första spruta. Innan varje besök på sjukhuset fick jag en speciell del av texten i huvudet. Jag lyssnade på den innan jag skulle få sällskap på sjukhuset. För att jag inte ville att ni skulle se sjukdomen. Jag hoppas, jag hoppades att ni såg mig. Mig som jag alltid har varit. Och om ni inte gjorde det att ni såg ängeln vid min säng. Jag vill inte att någon ska titta på mig och se en sjukdom. Det räcker med att jag gör det. 

"Och jag hoppas

jag hoppas att du orkar
och att ängeln i rummet
det är henne som du du ser".

Roliga helgen

Helgen som var har varit jätterolig! I fredags var jag ute med några från skolan och igår var jag ute på ön och tittade på en massa filmer. Det hände så sjuka saker i fredags att jag inte skulle ha tid att skriva ner allt. Jag har i alla fall skrattat som en tok hela helgen! :)

Tänkte att jag skulle boka en gynundersökning i veckan, det känns inte helt bra där nere alltså. Jag vet inte om det är nya medicinen eller något annat. Men det känns som om jag eventuellt skulle ha en eller ett par cystor någonstans. Det ömmar och bultar. Jag har varit svullen i snart en vecka, jag känner mig asfet.

Idag knackade grannflickorna på och gav mig teckningar som de hade ritade. Utklippta hjärtan som de hade ritat med glitterpennor och ritat hundar och skrivit att de tycker om mig. Hur gulligt som helst ju. Jag kanske inte ska flytta?

En pusselbit närmare

På första rasten idag så pratade jag med min lärare och berättade att jag reagerade så starkt på bildövningen igår. Vi pratade lite om det och hon sa att jag förmodligen inte är redo att ta tag i alla känslor och tankar jag har men att jag kan prova mig på olika sätt att komma det närmare. Det är ju ett tydligt exempel på en försvarsmekanism jag har. Men för att hjälpa mig själv att bli redo kan jag till exempel fundera över varför jag totalvägrar att ta tag i det. Vad är den undermedvetna orsaken som får mig att känna så? Det är något omedvetet i mig som jag måste gräva fram för att förstå. Så, rasten efter ringde jag till den avdelningen på vårdcentralen dit jag har fått en remiss för att träffa en psykolog eller nått. Remissen skickades i juli och jag har väntat sedan dess. I augusti fick jag ett brev om att de skulle höra av sig i september men de har inte gjort det. Så nu har jag i alla fall ringt dit och prata med en trevlig kvinna som skulle kolla upp detta och återkomma till mig. Så alltså, varför manipulerar jag mig själv och varför totalvägrar jag att sluta med det? Vart kommer denna vana ifrån? Vad är det jag har varit med om som jag omedvetet associerar med mitt nuvarande problem?

En ovanligt påfrestande dag

Fy i helvete alltså och ursäkta att jag svär! Idag har jag haft en ovanligt jobbig dag. När jag vaknade var jag pigg och glad, jag åt frukost och kände mig inte särskilt stressad. Sedan började det alltså... Det kom som ett mörkt moln in i min bröstkorg, jag kände mig så oviss. Detta var på vägen till skolan. Jag kände mig inte riktigt lika glad som andra dagar. På lektionen fick vi prova att göra en kognitiv övning. Först skulle vi tänka på en plats, en person eller en händelse som var positiv för oss. Mitt minne jag fick var när jag låg på KS i Solna i slutet av maj och kräktes. Pappa och mamma var där och pappa höll min panna och mamma gav mig servetter att torka munnen med. Hur fan kan det vara ett positivt minne? Fan, jag fick lust att ta på mig jackan, springa till båten och ta första bästa buss till Stockholm. Jag saknar min familj så jävla mycket. Jag tror att det var själva känslan som var positiv, jag kände mig trygg och lugn. Jag behövde inte ligga där själv och spy. Det värsta jag vet är sjukhus och när jag måste vara där själv är det ännu värre. När vi hade gjort den övningen så kunde jag inte sluta tänka på olika sjukhusvistelser och olika minnen jag har därifrån. Jag kunde inte stänga av det och det var jobbigt eftersom jag var i skolan och fick svårt att koncentrera mig på att lyssna.

Sedan gjorde vi gjorde en associationsövning. Var och en av oss fick ett papper med olika bilder och sedan skulle vi skriva ner allt vi associerade bilderna med. Jag gjorde det, jag skrev och skrev och när jag var klar tittade jag på bilderna och mina ord. Det var som om någon hade dragit ut er propp ur mig. Tårarna bara började rinna och jag kände mig så jävla extremt ledsen och olyckligt lottad. Mitt på lektionen! Jag gick ut utanför klassrummet. Jag kände att fan, varför kan jag inte vara sluta lura mig och och sluta ljuga för mig själv. Hur kan jag tillåta att några jäkla bilder får mig att tappa förmågan att lura mig själv? Varför vägrar jag konfrontera mina känslor, varför gör jag allt för att inte tänka på hur jävla förjävligt jag tycker att allt detta är? Varje gång jag är på sjukhuset, eller hos läkaren, eller testar en ny medicin eller tar mina mediciner så säger jag till mig själv att det var sista gången. Och sedan när jag får en jävla bild framför mig så raseras hela min förnekelsemur. Detta, och den tidigare övningen är saker jag kommer att utsätta mina framtida klienter med, då måste jag ju för i helvete kunna hantera dem själv. Jag är så oerhört medveten om hur jag manipulerar mig själv och vad jag ska göra för att förändra det. Men jag bara vägrar. Totalvägrar. Varför gör jag det? Är det någon slags naturlig förnekelseprocess man går igenom i livssituationer som den jag är i? Det var ju trots allt i mars jag fick min diagnos, och det är inte allt längesedan. Jag tänker spara pappret med bilderna och göra om övningen om något år eller så för att se om mina associationer har ändrats.

Mina associationer: Uruguays flagga, solen, värme, spindel, smärtor, sjukdom, det gör ont inifrån och utifrån, ensamhet, osynlighet, talande djur, ärr, operation, kalla rum, hål i kroppen, ärr föralltid synliga på kroppen, jobbiga känslor, ängel, ledsna minnen, nålar, räddning, oro, hopp, kropp, regn, mig själv, att börja om, ovisshet, osäkerhet, inga ledtrådar, bäcken, endometrios, smärta, sjukdom, ångest, oro, obotlighet, äggledare, äggstock, livmoder, den felande länken, den försvunna  ledtråden.

Tröttis

Jag har känt mig helt extremt trött idag. Jag somnade sent igår, hade svårt att komma upp ur sängen i morse, åt ingen frukost, har haft min TENS hela dagen, kom hem, åt lite bönsallad och pluggade och nu hade jag tänkt att ta en promenad. Men bara tanken av att behöva gå ut i kylan när jag är så trött känns verkligen inte lockande. Jag är svullen nere i buken och det bultar och ömmar. Det var en pina att diska, handleden smärtade och jag fick nästan tårar i ögonen. Skit!! Måste fixa telefontid till läkaren imorgon. Jag pallar inte med några fler biverkningskollapser och skit. Har även funderat på att boka en tid hos den där massören i Stockholm som jag var hos innan jag flyttade. Måste åka dit en helg om de har öppet, för nu börjar jag känna igen den här tröttheten som aldrig går över...

Imorgon efter skolan tänkte jag åka in till Jönköping och köpa en höstjacka, det börjar bli kyligt nu och jag har ingen lättfodrad jacka. Nu ska jag duscha varmt och försöka hålla mig vaken ett par timmar till och sedan ska jag störtdyka i säng.

Aaaaaaaaaaaj och gäsp

Biverkningar och vinter i Gränna

Veckan har gått fort. Vi har börjat på en ny kurs och börjat på en ny kursbok. I veckan var jag på massage och jag har även fått en praktikplats här i närheten. Så jag blir kvar här i min lilla by! :)

Jag är trött och har sedan ett par dagar ont i ena handleden och ena knäleden. Magen är svullen och jag har ont. Jag har varit helt okoncentrerad i skolan. Det känns som att jag har stukat handleden och är bara irriterande, dessutom är det den högra. Benknölen på foten är kvar och imorgon tänkte jag ringa till läkaren och fråga om detta. Jag har fortfarande inte fått remiss till ortopeden! Ledvärk, värk i ben, axlar och nedre rygg kan vara en biverkning av Enanton och jag börjar störa mig lite på det nu. Om det nu är det. Dessutom har jag haft ett ovanligt irriterat humör hela veckan, allt har stört mig och jag har brytt mig och en massa småsaker som jag annars inte bryr mig om.

Solnedgångarna här i Gränna är helt fantastiska, nästan varje kväll. Jag brukar gå ut då och ta lite bilder. Det är så vacker här!

När man kämpar mentalt

Det är svårt att upprätthålla mitt mod när jag möts av motgångar.

Jag trampar i träsk, djupa träsk.

Det är svårt att vara stor när jag är liten.

Ensam i känslorna och övergiven i tankarna. Rädd och orolig.

Det är svårt att se mening i vardagen när kroppen gör som den vill.

Svårt att planera, lätt att stänga sig inne. Sluta våga chansa.

Det är svårt att älska min kropp samtidigt som den gör mig illa.

Jag kan inte byta ut den, jag måste lära mig att acceptera.

Det är svårt att se ett ljus i framtiden varje dag när jag inte är stark nog att tända ljuset varje dag.

När jag åter igen måste byta behandling och konfrontera biverkningar. När jag ibland, för en mikrodels sekund, önskar att sjukdomen hade en dödlig utgång istället för ett livslångt lidande.

Det är svårt att veta vad jag behöver när jag vet att jag aldrig kommer att få det jag vill ha.

När högsta önskan är att bli frisk och att aldrig mer uppleva smärta.

Det är svårt att övertala mig själv varje morgon om att varje dag är en bra dag.

När jag inte har sovit på natten och när smärtan ilar som en blixt genom kroppen. När jag inte kan leva som jag vill eller göra vad jag vill.

Det är svårt att komma överens med mig själv var gränser går när jag både ska lyssna på sin kropp och kämpa med min inställning.

Vara positiv, framåt och modig samtidigt som jag måste vila och samla krafter.

Det är svårt att le samtidigt som jag tar mediciner varje morgon och kväll.

När jag redan vid frukosten påminns och när jag under dagen för några timmar har kommit på andra tankar och måste gå igenom kvällsrutinen.

Det är svårt att se det positiva i samhället när en stor del av politiken skiter i dina behov.

Ingen forskning, inget bot, liten kunskap, litet hopp. Jag måste vara så frisk att jag kan be om hjälp. För den erbjuds inte.

Det är svårt att möta andras blickar när jag för en dag inte ler.  

När fasaden faller och jag inte orkar hålla inne mitt riktiga jag.

Det är svårt att visa sig stark för sina nära och kära, när jag ibland bara vill gråta i någons famn.

En av de största känslorna är att inte vilja göra andra ledsna, vara till besvär eller vara i vägen. 

Det är lätt att skilja på problem och problem när jag vet vad ett stort problem är.

Jag har fått andra perspektiv och är tacksam för mycket i vardagen som jag aldrig har brytt mig tidigare.

Det är lätt att lura mig själv om att jag är någon annan och ignorera mitt öde. 

Det gör jag varje dag för att överleva. Och det kallas tankekraft. 

Det är lätt att glädjas över min, trotts allt, optimistiska inställning. Jag är stark, jag klarar det här. Och för den som är inte tror det ska jag bevisa motsatsen! 

Grännas nattuggla

Suck alltså... Jag kan inte somna och jag är klarvaken. Om jag tar en insomningstablett nu innebär det att jag kommer må som en toppfylld säl när jag vaknar och det kommer att vara omöjligt att vakna och ta mig ur sängen. Sömntabletterna är bra, men det funkar inte riktigt när man ska upp tidigt dagen efter, de sitter i så länge och jag vaknar sällan när alarmet ringer. Här om natten när jag inte kunde sova så beställde jag kurslitteratur. Det är sådant man har tid med på natten som man inte hinner eller kommer ihåg på dagen. Jag gör ganska många ärenden på natten alltså. Betalar räkningar, letar lägenheter, letar praktikplats, bokar tåg- eller bussresor, fönstershoppar, läser olika artiklar etc. Det är detta jäkla tricksandet med hormoner som gör att man blir sömnlös. Och tar jag ett sömnmedel, även en mild sort så rubbar det mig totalt. Funkar bara på helger. Då försöker jag passa på och ta igen den sömnen jag inte får i veckorna.

Sov gott :)

En lat måndag

Det blev ingen vandring för mig idag. Jag mådde inte så bra när jag vaknade, men gick upp och mötte upp några klasskamrater nere vid hamnen. Det var inte så många där, en del var sjuka. Så då bestämde jag mig att om några var hemma för att de var trötta och lite snoriga så kunde jag stanna hemma och vila jag med.
Jag låg i sängen ett par timmar till när jag kom hem, sedan gick jag upp och iväg för att titta på en lägenhet. En liten rymlig etta med skitfula tapeter och bruna köksluckor. Usch!! Inget trägolv, utan det var en ljus plastmatta. Jag ryser. Badrummet var helt okej. Jag ska ringa imorgon och höra om de eller jag kan tapetsera om eller nått. Lägenheten var bra i utrymme men inte alls i min smak, och dessutom var den lite mörk. Men, det är bättre än inget och jag har ju i och för sig ingen brådska. Vi får se helt enkelt. Sedan gick jag hem och vilade igen och efter det gick jag en liten promenad. När jag kom hem lagade jag middag. Idag har jag varit mycket piggare och mått bättre än i helgen, jag är glad att jag stannade hemma och vilade.

Igår satte jag upp en lapp på Konsum om att jag söker lägenhet och idag ringde det en man. Jag ska kolla på den imorgon, det är en övervåning i en villa. Rum, badrum och dusch men med delat kök. Det är lite tråkigt, men det skadar ju inte att titta. Vet inte priset än heller, det avgör ganska så mycket.

Det ska bli kul att vara i skolan imorgon och träffa lite folk. Det är så tyst här i min lilla lya. Tänk att jag längtar efter skolan :)